Vi har inte råd med er slentrianrasism längre

När jag var ett litet barn, i början av 90-talet (jag är född 1985), så kanske det var okej. Det där med att kalla chokladbollar för något annat, att kalla romer för z-ordet och att kalla personer med asiatisk härkomst för ”små”. Vi kanske inte visste bättre på mitt dagis, vi var små. Världen, det naiva landet Sverige, kanske inte hade förstått hur strukturell rasism, vardagsrasism eller liksom slentrianrasism såg ut. Jag är säker på att vi inte menade något illa med det, åtminstone inte som vi förstod. Vi sa aldrig något till någon med annan härkomst, naturligtvis, och vi pratade inte skit om någon etnicitet, men vi använde de där orden till vardags. Ni vet sådana där bokstavsbilder som satt uppe i klassrummen? Där A hade en bild på en apa, B på en björn och så vidare? Bokstaven N var borttagen i mitt klassrum. Någon medvetenhet borde alltså ha funnits om vad som var rasism och inte.

Idag ser det dock annorlunda ut. När folk hånskrattar åt att man plockar bort en rasistisk stereotyp härstammande från typ 50-talet ur Kalle Ankas jul, då skäms jag. Är vi så naiva att vi inte förmår förstå hur dåligt en sådan stereotyp kan få människor att må? Hur den skapar normer, upprätthåller värderingar? När jag var tonåring var en av mina bästa vänner ursprungligen från Somalia. En gång pratade hon och jag om det där med N-ordet, och hon sa att hon verkligen mådde dåligt av det. På grund av de konnotationer och referenser ordet för med sig. Men också på grund av människors ovilja att acceptera att man kanske inte kan använda alla ord, hur fånigt man än tycker det är, om det får någon att må dåligt. Vad är poängen, var vill man komma med att använda orden ändå?

Igår hörde jag en person, rent slentrianmässigt, yttra meningen: ”Vi for runt som ett pack zigenare”. Samma person sa också: ”Ni vet ju hur de där muslimerna är.” Hade det varit någon jag kände så hade jag inte varit tyst. För det går inte att vara tyst i sådana situationer. Man måste vara den jobbiga, den som förklarar varför det inte är okej. När jag var sju år hade jag förstås ingen aning om allt lidande och förföljelse romerna fått utstå (även i Sverige) och vilka skällsord som ropats efter dem år ut och år in. Nu vet vi bättre.

Nu har vi inte råd med slentrianrasism längre. Främlingsfientligheten sprider sig som en cancersvulst i hela Europa. Det som för tio år sedan hade betraktats som fasansfullt börjar långsamt normaliseras i debattklimatet. Det går alltså inte längre att, om än utan onda tankar, slänga ur sig vad som helst. Varje person har ett ansvar att verka för öppenhet och tolerans, och mot rasism och stängda gränser. Det du säger om muslimerna i förbifarten, är inte sant. Min högsta önskan är inte längre fred på jorden, som när jag var liten. Jag har insett att vi nog aldrig kommer så långt, inte på länge åtminstone. Men min högsta önskan är fortfarande en värld utan rasism och främlingsfientlighet. Snälla, låt oss bromsa i tid den här gången. Låt oss säga NEJ, bara. Det är val om några månader och vi har inte längre råd att inte tänka efter. Läs gärna min intervju med Marcus Priftis, som har skrivit en bok om vardagsrasism.

Nästa gång någon slänger ur sig något rasistiskt, så måste du förklara varför det är rasistiskt och varför det inte är okej att säga så. Oavsett ålder! Tänk på det jag skrev i ett inlägg för några månader sedan. Du kunde ha varit en romsk kvinna. Hur hade du velat bli behandlad och pratad om då?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..