Nu dör jag nog vilken dag som helst

På väg till bibblojobb i morse lyssnade jag på en av alla poddar jag följer, nämligen Lunch med Montelius. Där babblar Martina Montelius och Gunilla Brodrej om stort och smått, roligt och tråkigt i en salig blandning. Jag har lyssnat på alla avsnitt och tycker alltid det är roligt när ett nytt finns att tillgå. Det gäller ju att vårda kulturtanten inom sig och även om jag ännu inte nått den aktningsfulla ålder där jag anser att jag kan kalla mig tant, så vårdar jag ömt min kulturnerv sedan många år.

Anyhow: Martina Montelius nämnde i en bisats i senaste avsnittet att hon är hypokondriker och jämt går runt och tror att hon inte får leva länge till. Jag kände direkt typ: ”ÅH men så känner jag också, tell me more!” men de lämnade ämnet och fortsatte prata om något annat (något positivt: att hennes dödsskräck har minskat sedan en till henne närstående gick bort. Hon tänker liksom: kan han så kan jag). Men det här fick mig att tänka att jag inte är ensam om känslan och tänkte därför skriva något om min.

Jag har garanterat hypokondriska tendenser. Ibland kan jag få för mig att jag har någon läskig sjukdom, typ hjärntumör, och så nojar jag upp mig själv tills jag är helt säker på att snart kommer döden och plockar mig och det var det lilla livet och snipp snapp snut så var sagan slut och hjälp och ringa mamma som säger: Nej Jessica. Det är ingen fara. Och så är det lugnt ett tag. Ibland dagar, ibland timmar, ibland månader. Sedan kanske jag får ont i halsen eller på något annat konstigt ställe och är det inte lite diabetestendenser och huvvaligen och hur ska jag orka ha diabetes hela livet och dö i förtid (detta är mina tankar, de behöver inte stämma överens med verkligheten) och amputera benen och hjälp och googla och läsa om vilka konstiga sjukdomar de här symptomen kan vara och detta var detta med mitt lilla jordeliv och adjö och begravning och –

Ja, ni hajar själva. Detta är inget stort problem i min vardag numera, och många jag känner har liknande problematik. Men när den där oron väl kommer, ofta i samband med stressiga perioder, så är den bannemig inte lätt att tråckla bort med rationella tankar och snälla mammor och snälla ord från Jens. En otrevlig bieffekt av dessa hypokondriska tendenser är att jag går runt med en vag men omisskänlig känsla av att döden vilar runt nästa knut. Jag är ganska övertygad om att min tid i livet inte kommer vara länge till. Att nu, när jag har det så fint och så mycket roligt som händer och pepp och promenader och kärlek och idéer till konstprojekt, så rycks jag säkert närsomhelst härifrån. Inte heller det här är något stort problem, utan en tankeprocess jag genom åren liksom accepterat. Det får ju mig också att hela tiden utvärdera mina val och min tillvaro. Mitt liv blir ALDRIG slentrian. Det får mig också att ännu mer vilja leva hälsosamt och bra, och vara snäll mot mig själv. Det skapar också, tror jag, ett visst mått av ökad kreativitet. Kanske är det här något klassiskt hos konstnärssjälar, den här känslan av att den privata apokalypsen närmar sig med stormsteg.

Många äldre beskriver ju också hur livet gick så fort, hur de helt plötsligt var 80 år. Och då tror jag att det finns något konstruktivt med att hela tiden vara medveten om att man en dag ska dö, att liksom inte rationalisera bort tankarna på döden. För jag skulle aldrig vilja fastna 40 år på samma jobb och sedan vakna en dag och bara: Vad har jag gjort med mitt liv? Då är jag hellre lite nervig men hela tiden medveten om min livssituation, mina delmål och slutmål och vad som egentligen är viktigt.

Det här var ju en ovanligt personlig text, jag undanbeder mig kommentarer i stil med: ”Har du provat kbt?” (ja jag har provat kbt och är där, som i viktnedgångssammanhang, emot quick fix-lösningar på saker som inte är quickly fixed). Kärlek, puss, kram och ta vara på varje minut. Närsomhelst kommer döden i slängkappa och svart sorgflor och då vill du inte tänka: Varför skrev jag aldrig den där boken/målade den där tavlan/gjorde den där installationen/gick på den där utbildningen. Hehe!

  1. Håller verkligen med om det här med kreativiteten! Den där nerven, känslan av att man måste skapa NU för snart kan det vara försent, är ofta den tändande gnistan som får mig att gå igång i mitt skrivande. KBT är säkert bra i vissa sammanhang, men jag tror att dagens samhälle skulle må bra av lite mer existentiell medvetenhet, eller åtminstone en ansats till att prata om sådant som människor funderat på i alla tider, istället för fler snabba, ”praktiska” lösningar. Som litteraturnörd var det förresten roligt att upptäcka din bokblogg – även om jag gillar den här också, förstås! Nu måste jag fortsätta skriva (på min novell) :)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..