Känslan av att vara tjock

Det är något som skaver kring magen, något som liksom fettar sig när jag rör mig.
Känslan av att vara tjock är både fysiskt och psykiskt påträngande. Låren går ihop så om jag inte har tajts eller byxor så skaver det där, det blir skavsår.
På senare år har känslan av att vara tjock för mig inneburit att jag har ont i ryggen, ont i knäna (men det har blivit bättre sedan jag började blogga och motionera!), ont i nacken.
Känslan av att vara tjock är något som skaver i hjärnan, som gör att jag inte kan ha på mig de kläder jag allra helst hade velat.
Folks blickar, inte tänker jag att de tittar för att jag har osedvanligt snygga prickiga Converse eller världens finaste färg på nagellacket eller en otroligt fin frisyr eller klänning eller kappa – jag tänker att folk tittar för att jag är tjock. För det där sätter sig i självbilden också, hur jag uppfattar världen och hur jag tänker mig att världen uppfattar mig.
Känslan av att vara tjock: Är jag tjockast i det här rummet nu? Ser hon bortom min fetma, ser hon bortom mina ryggvalkar när jag hjälper henne vid informationsdisken på biblioteket? Ser han bortom mina valkar när jag köper läkerol och pepsi max, ser någon något annat än mina kilon?
Att vara tjock: Ett motstånd i lederna, ett motstånd när jag promenerar.

ANNONS
ANNONS

Jag ser fram emot att inte ha den här känslan hela tiden.
Jag ser fram emot att ha plats för andra känslor, en lätthet i kroppen, en tanke om att den där tanten nog inte stirrar för att jag är tjock utan för att jag har så fruktansvärt snygga chockrosa Converse!

Och samtidigt: Jag ser fram emot när tjockisar inte behöver känna så här längre. När alla kroppar är accepterade i det offentliga och privata rummet. När vi inte längre fäster så stor vikt vid varandras utseenden utan fokuserar på annat, som är viktigare. Det är min utopi. Att gå ner i vikt är ingen utopi. Det är ett mål som jag ska genomföra.

  1. Fint skrivet, men sorgligt! Gillar din blogg och tycker att du lyfter fram ditt liv och din vikt som är temat för bloggen på ett bra sätt. För mig som inte är överviktig är det nyttig läsning!

  2. Förstår precis hur du känner – Äre jag tjockast i det här rummet nu? – det är precis så jag känner! – jag är tjockast på mit jobb – inte särsklild skönt att veta – vad bra att du är ärlig!

  3. Du beskriver det otroligt bra – en känsla och hur den färgar ens egen självuppfattning och hur den i sin tur påverkar ens uppfattning om omgivningen. Fast det du hoppas på kommer aldrig att hända, tror jag. Så länge som man får skavsår mellan låren, så länge som det gör ont i kroppen, så länge som kroppen överhuvudtaget gör sig påmind kommer den att finnas i ditt medvetande. Samma sak för mig med rökningen. Den fick mig att hosta, att få lunginflammation varje gång jag blev förkyld, att orken snabbt tog slut, att folk demonstrativt hostade när de gick förbi mig när jag rökte, att jag aldrig kunde slappna av med en kopp kaffe om jag inte fick röka samtidigt. Man måste nog hamna på botten för att få kraft att ändra en vana; det måste verka göra mer ont att vara kvar i en vana än smärtan att ta sig ur den. Så tror jag att det är och alltid kommer att vara, för vi är bara människor och njutningsvarelser. Alla ansträngningar innebär ett mentalt motstånd. Det måste finnas ett mål som hägrar – en tro om en skönare känsla, ett lättare liv, en ökad frihet eller något annat positivt.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..