Vad ska vi göra med den som gillar att vara tjock?

07 oktober 2014 17 kommentarer
Skönhetsideal


Teckning av mig, som jag tyckte passade idag.

Ibland – eh, nej, ofta! –  känns det typ som att världen är konstruerad så här:

Okej, du är tjock. Det är hemskt och lite äckligt och korkat. Men du vill någonting annat. Du försöker åtminstone ändra ditt liv. Du försöker bli något annat än tjock, för tjock är lika med vedervärdig och lat och karaktärslös. Och tjock är lika med kostastatenpengar, är lika med dyra sjukdomar och tunga andetag när du släpar dig upp för trappan. Men okej, vi accepterar dig och tar dig i din famn eftersom du analyserar din problematik och inser att tjock är lika med ohälsosam är lika med FUCKING LIVSFARA! Tjock får man inte vara i springa-långa-milen-Sverige, tjock får man inte vara utan att skämmas och liksom hosta ursäktande när man plockar åt sig ännu en fralla på frukostbuffén, tjock får man inte vara i yoga-tills-kroppen-ramlar-ihop-landet, tjock får man vara någon annanstans. Kanske i USA, där förstår man väl inte bättre. Åka bil istället för att promenera, vad är det för tramsigheter, hmpf, tackar vet jag att facebooka varje dag om hur mycket jag springer och hur lite jag äter och hur jag hetsar mig själv och min omgivning i jakt på en så orimlig perfektion att den får mig att åldras i förtid men då finns ju botoxsprutor håhåjaja, vad fint vi har det allihop. Men inte de tjocka, de tjocka får bara vara med om de skäms och är beredda att prata med kleti och pleti om sin vikt och sina matvanor eller hålla käften och äta broccoli med stängd mun och liksom tuktas i det perfekta landet.

Så kan det kännas ibland, med viss överdrift. Och en sådan värld tycker jag inte är okej. Den är vedervärdig, den bör skämmas, den här världen och kulturen. För det vi inte får glömma är: JA, det finns folk som trivs med att vara tjocka. Det finns folk som inte har hälsoproblem av sin övervikt och som tycker det liksom är värt det att vara lite rund om magen för att slippa tukta, hetsa, tukta, hetsa. Eller som inte ens tänker så. Som tänker att så här ser jag ut och det är väl helt okej (här viskar jag: tänk om det finns människor som inte alls tänker särskilt mycket på sina kroppar, som fokuserar på annat viktigare, som zappar när televisionen tuktar de operfekta människorna i förnedringsprogram som drar över en miljon tittare). Varför ska då moralpoliser komma och panika över att deras tjocka magar är dyra för staten i en potentiellt diabetisk framtid, är det inte var och ens beslut att välja kroppsform om så möjligt? Som jag tidigare har skrivit: Jag skulle lätt kunna fortsätta vara tjock som ett rent samhällskritiskt statement om de skeva skönhetsidealen, om det inte var så att min övervikt fick mig att må uselt på flera olika sätt.

Som vanligt när jag skriver så här långa inlägg så blir det spridda tankar i en kaskad av åsikter och upprördhet, men jag tror att andemeningen har gått fram: Låt den som vill vara tjock, vara tjock, i sin egen rätt. Ta inte för givet att den vill prata om matvanor i lunchrummet bara för att den är tjock eller för att den har sagt att den vill gå ner i vikt. Blinka inte menande över kanelbullen på eftermiddagsrasten. Blinka kan du göra för dig själv, om det får din fruktansvärt överdrivna matångest att dämpas litegrann. Men glöm aldrig: Det finns många som VILL vara tjocka, som trivs med att vara tjocka och som måste ha rätt att vara något annat än bara ”tjockisarna”.

BOKTIPS PÅ TEMAT: Kroppspanik av Julia Skott. Och en mindre faktamässig men tillika samhällskritisk bok är ju min debutroman THRILLERLIV, som också handlar mycket om ytlighet och kroppsfixering.

17 kommentarer

Jag hörde någon (tror det var en läkare..) prata på tv om det här att ‘överviktiga kostar samhället pengar’ där han sa att idrottsskador kostar samhället mycket mer pengar, betyder det då att vi ska förbjuda människor att idrotta? Jag menar, det är ju också någonting man själv utsätter sin kropp för!?!

Ja, precis eller ännu hellre då alkohol.. Det finns ju samband mellan alkoholkonsumtion och andra sjukdomar (och våld). Man behöver inte ens dricka särskilt mycket för att det ska påverka risken. Men det handlar väl om att smalisar dricker och att man kan göra det på ett sofistikerat och sk kontinentalt sätt typ att dricka dyra viner. Att däremot röka och dricka cola anses vara ”white trash” (så vidrigt uttryck egentligen) och inte ”god smak”. Enligt mig så är förakt för vissa kroppar ett slags klassförakt.

Jag fick barn för 22 år sen, vilket medförde att jag slutade röka och började äta. Som ett brev på posten så blev jag ju överviktig. Även idag så sitter jag på denna jävla övervikt. Jag väger 83 kg till mina 166 cm – inte vidare smickrande.
Nu har jag som 42 åring fått en bröstcancerdiagnos, en livstilscancer. När man läser om vilka 3 viktigaste saker man bör göra för att undvika att bli drabbad så är det 3 saker som forskare/läkare rekommenderar. undvik tobak, var normalviktig och motionera.
Man blir sjuk och utsätter sig för risker när man är överviktig. Skamligt att få bröstcancer- det är ju trots allt en livstilscancer.
Det finns ingen vacker väg att bli normalviktig, men den är lätt om man jämnför med att kämpa sig tillbaka från en allvarlig sjukdom som man inte kan påverka.
Övervikt går att övervinna.
Jag har lovat mig själv, efter år av jo-jobantning, att nu ska jag bli normalviktig. Och att börja på att älska mig själv. Jag kan inte värdesätta orgier av smågodis, kakor och snabbmat över längtan att få leva och bli farmor eller frisk för den delen.
Det är färdigt med att svulla, törstäta och aldrig lägga band på sig själv.
Min högsta önskan är att bli frisk, sen kommer vikten, för den har gjort mitt liv så mkt mer komplicerat än vad det behövts vara. Mina bästa 20 år, åren när man är snyggast starkast och mår bra har alla kantrats av dålig självkänsla. Fy fan vad jag ångrar mig.

Orkar inte vara begränsad återstående tiden av mitt liv, och jag har fått en god prognos så jag har lovat mig själv att inte vara den fetaste paddan på alla kort. Orkar inte.
Jag förtjänar bättre.
Normalviktig och hälsosam är melodin.
Ha det.

All styrka till dig! Att vara normalviktig är lätt att säga, svårare att hålla med dagens kostråd. Jag rekommenderar dig starkt att läsa Ann Fernholms böcker, Ett sötare blod och Det sötaste vi har. Där berättar hon om kopplingen mellan olika sjukdomar och socker och även att cancerceller göds av socker. Stryp tillgången av socker (och det som omvandlas till socker i blodet) och du stryper näringen till cancercellerna. Varmt lycka till!

Gu vad du dissar människor som springer och tränar yoga! Och varför sätter du egentligen övervikt som motvikt till träning? Jag känner flera som är överviktiga och motionerar. De är överviktiga för att de äter mycket mat (inte en massa skräpmat, utan vanlig mat, men mycket av den) inte för att de inte tränar. Deras kropp kommer nog att hålla ett långt liv även med övervikt. Detta inlägg känns lite som att du dragit på dig offerkoftan och tycker synd om dig själv och därför projicerar din frustration på alla som redan är där du vill vara; i en frisk och stark kropp. Det är ok att folk ser ut som de själva vill, men fördomsfulla människor i omgivningen kommer det alltid att finnas, sådan som dömer på både utseende och livsstil. Men skit i dem! DU behöver ju inte döma ut dem som finner glädje i träning och nyttig mat eller en allmänt hälsosam livsstil?! Vi är alla ytliga – de flesta av oss står o fixar med tänder, frisyr, klädval och parfymer. En del tar även in utseendet på kroppen i sitt fix men andra har en tränad kropp för att de faktiskt gillar att träna och kroppen kommer som ett resultat av det. En del väljer att bleka tänderna och botoxa valda delar, so what? Nä, ställ inte människor emot varandra och dissa inte andras livsstil. Att ha ett behov av att trampa på andra för att känna sig bättre själv är inte en charmig egenskap…

Och ja, jag tycker att folk ska äta broccoli med stängd mun! Men vem sjutton är perfekt? Och perfekt i vems ögon?

Och ja, man får vara tjock om man vill (förresten, var går gränsen för tjock? Är det när man själv upplever sig som tjock, när andra kommenterar att man är tjock, när man inte kommer i vanliga konfektionsstorlekar eller när man överstiger det BMI socialstyrelsen har valt att sätta gränsen på?), men man kanske får vänta sig en del blickar och kommentarer, precis som män med nagellack, rökare, punkare, tatuerade och andra självvalda attribut eftersom vi lever i en värld där alla inte är liberala och toleranta. Eller är de självvalda? Skulle någon välja att vara tjock om den lika lätt kunde välja smal? Skulle någon välja att vara nikotinist om den lika lätt kunde välja att inte vara det? Om man har ett starkt behov av att bära nagellack – är det då självvalt? Detta är i så fall intressantare att fundera över.

Man behöver självklart inte tycka att det är ok med fördomar och hat, men att ondgöra sig över det är nog mest självdestruktivt. ”Slåss inte med grisar – du blir bara skitig och de tycker om det”. Leave it be och fokusera på ditt eget välbefinnande.

Men herregud, lite satir står nog springisarna och yogisarna ut med :) Läs gärna Annas kommentar apropå att du tycker att jag drar på mig offerkoftan. Jag poängterar också att JAG vill gå ner i vikt men att det finns många som inte vill det och att det måste vara okej! Du verkar ha missförstått mitt inlägg litegrann. :)Varför ska vi förvänta oss blickar osv pga att vi är annorlunda/skiljer oss från normen? det tycker jag inte bara är ett faktum som man blint ska acceptera. Har du läst på hashtaggen #smalaförtrycker i sociala medier? Jag tycker visst att man måste kunna ondgöra sig över fördomar och hat, annars försvinner det ju aldrig? Det är som att man ska acceptera rasismen/SD för att det bara är självdestruktivt att diskutera eller vara kritisk, så är det ju verkligen inte, snarare helt tvärtom! Jag tänker aldrig låta de frågor jag brinner för vara.

Jag tror att alla som är annorlunda kommer att få blickar, oavsett varför de skiljer sig från normen. Vi är inte annat än människor, vi uppmärksammar det som sticker ut oavsett anledning. Vi kanske inte dömer det men det ligger i vår natur och självbevarelsedrift att bedöma det. Är det optimala att ingen uppmärksammar någon eller något? Hur sannolikt är det scenariot? Och att jämföra det med rasism förstår jag inte. Bara för att någon ger dig blickar betyder inte det att de tycker att du är mindre värd som människa. Jag kan reta mig enormt mycket på folk som står till vänster i rulltrappan (för er som inte bor i Stockholm: man står till höger och går till vänster i rulltrappan. De som står stilla på vänster sida är som en blodpropp, dvs högst ogillade) men jag anser inte att de är mindre värda än jag. Jag svarar Anna på Annas inlägg. :-)

Att påpeka att det finns en smalhetsnorm som skam- och skuldbelägger vissa kroppar är inte att ta på sig någon offerkofta. Det är väldokumenterat att det inte går att se med blotta ögat vad någon har för hälsostatus, så ”välmenande” råd om att en ”får” se ut hur en vill men bör tänka på sin hälsa är ofta bara illa dolt fettförakt som sällan drabbar normviktiga som gör något som kan skada hälsan (möjligen rökning undantaget).

Hur skiljer du fettförakt från omtänksamhet om t ex sin vän? Alla mina vänner påpekade t ex för mig att rökning inte var bra för mig. Det ser jag inte som ett förakt för mig utan som ett intresse i min hälsa. Man kan ju välja att sänka garden och tolka andra mer välvilligt, eller hur? Jag säger inte att alla människor är schyssta (vilket jag klargjorde i mitt inlägg) men dessa kan man välja bort så långt det går ur sitt liv och man kan välja att inte ta hänsyn till deras åsikter. Detta anser jag att man kan till stor del välja själv.

Problemet – men som inte tas upp i inlägget – är om det sker en diskriminering mot tjocka som påverkar deras socioekonomiska situation negativt. Detta är värt att motverka i allra högsta grad. Precis som både du och jag skriver så kan man inte se på någons vikt om de lever hälsosamt eller inte (upp till en viss gräns och ner till en viss gräns, självklart).

Ett annat problem är att vi lever i ett samhälle där vi har valt att betala solidariskt för vissa samhälleliga tjänster, bl a vård. Detta gör att en del väljer att ha åsikter om vilka som ska ha rätt till vård och vilken slags vård osv. Där finns de som anser att feta, rökare, alkoholister m fl inte ska få gratis vård när sjukdomen kan anses självförvållad. Jag personligen anser att vi då får en fascistoid struktur, men det är jag det.

Orimlig perfektion kommer fler och fler i vårt fantastiska välfärdssamhälle ägna sig åt eftersom vi har en tendens att skapa problem om det inte finns några ”riktiga” problem och som tur är lider de flesta brist på ”riktiga” problem. :-)

Vi har ju för mycket tillgång till processad mat och det mesta av den maten är sockergömmor. Man blir därför lätt beroende av väldigt onyttig mat som dessutom triggar ett överätande. Socker är en drog som de flesta av oss begränsar med viljestyrka, inte av naturliga skäl…de som blir överviktiga borde bli arga på matindustrin som skapar dessa sockermatfällor och glutamatfällor. Istället för att ha fettförakt borde alla normviktiga tycka synd om de som hamnat i dessa fällor och bli arga på matindustrin. Men vi har en tendens att slå på dem som ligger (ja, här passar liknelsen med SD in!) och skam- och skuldbelägga de som fastnat i fällan och inte kan ta sig ur den. Och ja, jag skulle nog säga att minst lika många tjocka skulle vilja vara socker/processad matoberoende som rökare som skulle vilja vara nikotinoberoende. Kritisera mig gärna men jag vågar i alla fall gå till botten med problemet istället för att fokusera på de som har fettförakt eller är falskt välmenande.

Att få bestämma själv hur man vill se ut ska vara självklart och en rättighet.

Men vem vill EGENTLIGEN vara tjock om man skulle kunna välja själv. Jag vet inte någon. Har aldrig hört förut att en överviktig önskar förbli överviktig. Överviktig för mig betyder begränsad. Jag skulle inte vilja vara begränsad eller få avstå vissa fysiska saker pga min vikt.

http://lenailosangeles.blogspot.com/

Skriv en kommentar