Jag lät mig inte fotograferas på flera år

Innan min debutroman kom ut förra hösten så behövdes en del fotografier tas. Pressbilder till olika sammanhang. Jag minns att jag och min vän Stephanie möttes en tidig morgon på Wilmer kaffebar och hon fotograferade mig. Hur obekväm jag var. Jag hade gått upp i vikt stadigt under ett par år dessförinnan. Jag mådde inte bra. Kvällen innan fotot togs hade jag gråtit och gråtit (av andra skäl) så jag var helt svullen. Det är inte det bästa skicket att vara i när fotografier ska tas inför ett av ens största ögonblick dittills i livet. Så här blev bilden:

ANNONS
ANNONS


Foto: Stephanie Vukmanic.

Ett tag senare sågs vi ännu en gång och tog fler bilder, bland annat dessa:

ANNONS
ANNONS


Foto: Stephanie Vukmanic.

Jag var otroligt obekväm med att bli fotograferad. Inte konstigt, jag hade ju gömt mig för mig själv i flera år. Förnekat hur stadig min viktuppgång var, försökt avdramatisera hur mycket godis och skräp jag stoppade i munnen, tänkt att jag snart skulle ta tag i det. Men det där SNART kom aldrig. I stället mådde jag piss, var orkeslös, motionerade ingenting och såg min kropp svälla. Samtidigt tänker jag att den där skammen kring viktuppgång och övervikt är förödande också för motivationen. Hur lätt är det att orka börja, utan att veta vilken tråd man ska dra i först så att säga? Jag hade gått upp och ner i vikt massa gånger innan dess. Fått glada hurrarop och komplimanger när jag gått ner i vikt. Mötts av tystnad när kilona sakta men säkert börjat ticka uppåt igen. Ingen vågar säga till en tjockis: ”Hörru, nu börjar du bli fet igen!” Istället blir tystnaden den tydliga kontrasten till de tidigare hejaropen. Och sådant får mig att tänka att de som säger att komplimanger är förtryck, såtillvida att det liksom stärker fixeringen vid utseendet, har rätt. Samtidigt gillar jag själv komplimanger, både att få och ge. Jag tänker ändå att de ju gör en människa så glad. Det är bara när de tystnar som något obehagligt händer inombords.

ANNONS
ANNONS

Min virriga personlighet trogen så har jag ingen röd tråd i det här inlägget, ingen linjär uppbyggnad av texten som mynnar ut i en tydlig slutsats. Jag ville bara säga något om de där åren då jag inte lät mig fotograferas av någon, varken mig själv eller andra, och att jag ändå tänker att det är positivt att jag har slutat med det. Att bloggen har fått även bilderna på mig att avdramatiseras. För det hjälper ju inte att förneka hur man ser ut. Det är så här jag ser ut, deal with it, liksom. På denna som på andra fronter tror jag på att vara ärlig mot sig själv. Oavsett om det hjälper eller inte, så är det åtminstone mer konstruktivt än spegellögnen. Att möta sin blick i pyttesmå fickspeglar men aldrig snudda vid en helkroppsspegel – hemska tanke! – det tror jag inte är bra.

Idag är jag glad att dessa fina bilder existerar, eftersom jag själv ser en väldigt tydlig skillnad i mitt ansikte nu jämfört med då. Så jag är glad att jag tvingade mig iväg på den där tidiga morgonfikan, även om det var fruktansvärt jobbigt just då. Annars hade jag ju inte haft något att jämföra med.

 

  1. Men Hörru!!! Du är ju helt fantastisk!! Tack för att du motiverar mig till att gå ut på promenad med dig imorgon kl 7.Fast du går där du är och jag går här där jag är. Och jag som bara brukar tänka att jag ska ta tag i mitt liv på måndag……
    vilken måndag… men nu har du peppat mig till att börja på en torsdag <3 Tack !!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..