Starka kvinnor

ANNONS
ANNONS


Jag uppfattar Patti Smith som en stark kvinna så hon får illustrera det här inlägget.

Jag kan bli så otroligt peppad av starka kvinnor. Som vågar gå mot strömmen, göra sin egen grej fullt ut, tro på sin dröm eller vision, inte tacka ja när de egentligen vill säga NEJ. Kvinnor som säger nej när de vill säga nej.

ANNONS
ANNONS

Jag har varit omgiven av starka kvinnor i mitt liv och haft andra starka kvinnor som förebilder. Det behöver inte vara personer som vill ha exakt samma liv som jag vill, eller som har samma åsikter som jag eller intressen. Min farmor har alltid svurit och rutit och pratat högt och skrattat för mycket och sjungit gamla gruvarbetarvisor och inte låtit någon sätta sig på henne. När jag var liten kunde jag ibland vara rädd för henne, som hon gormade och röt. Men i vuxen ålder tycker jag bara hon är världens coolaste kvinna och jag har nog ärvt en hel del av henne, även om vi har haft helt olika förutsättningar i livet (generations- och klassmässiga, t.ex). Min mormor är betydligt mildare men lika stark i sina åsikter, också en fantastiskt cool kvinna. Likaså min mamma. Världens mest omtänksamma, stöttande, fina person.

Sedan finns förebilderna och de varierar verkligen. Men gemensamt för nästan alla mina kvinnliga förebilder är just det här: De har gått sin egen väg. De har kört på. De har inte sagt ja för att vara snälla – för vem kommer tacka en för det när man ligger på dödsbädden? För att man har jobbat över, slitit ut sig själv, sagt ja till tråkiga saker? INGEN! Inte en enda människa! Patti Smith, Tove Jansson Moa Martinson, Selma Lagerlöf, Sara Stridsberg, Djuna Barnes, Liv Strömquist, ClaraLidström, Nanna Johansson, Suzanne Osten – listan kan göras längre. Jag bär dessa kvinnliga inspiratörer som en arsenal av inspiration att ta till när jag tvivlar på mina egna drömmar, mål och mitt skapande. Eller varför inte andra, sådana som har helt andra åsikter än vad jag har men som jag ändå respekterar, som till exempel Isabella Löwengrip.

ANNONS
ANNONS

När jag var yngre var jag inte lika stark som jag är idag. Jag hade otroligt dålig självkänsla och var som ett fladdrande löv av oro. Det är jag ofta fortfarande emellanåt men jag säger numera aldrig ja om jag menar nej. Och jag har alltid vetat precis vad jag vill, envis som synden. När jag var yngre var jag tillsammans med flera dåliga killar som inte var snälla mot mig. Jag orkade inte bråka, var så rädd att förlora det jag hade (vad det nu var att förlora, tänker jag argt så här i efterhand). Jag hade från och till mått ganska dåligt under alla skolår, jag var helt enkelt inte uppbyggd eller rustad för strid. Jag hade umgåtts med folk som var experter på implicita pikar och allmänt dålig attityd. Inte alla mina vänner förstås, men flera som jag umgicks massor med. När jag 2009 började plugga litteraturvetenskap och återupptog mitt skrivande och massiva bokläsande så hittade jag tillbaka till mig själv igen. Jag byggde upp min intellektuella självkänsla och stod sedan rustad för vad som månne komma. Men vid det laget trodde jag på mig själv på ett helt annat sätt. Jag hade vänner som var snälla mot mig, jag hade dumpat eventuella elaka snubbar, jag hade dumpat elaka vänner. Jag byggde upp en ny Jessica med converse och stora sjalar (som hon var i tonåren, under Broder daniel- och Kent-perioderna) och litteratur istället för miserabla förhållanden. Sedan träffade jag Jens som alltid är så otroligt snäll och varm och omtänksam mot mig. Vi har också haft massa krångel men sedan ett år tillbaka bråkar vi aldrig, utan har istället bara så kul, inspirerar varandra, babblar, skrattar, lyssnar på musik, stöttar varandras skapande.

ANNONS
ANNONS

Och jag vet att vad som än kommer i framtiden så står jag rustad att göra det jag tror på, att säga ja när jag menar ja men inte annars. Och om orken tryter så har jag mina kvinnliga förebilder att finna ny kraft av. Nu när jag läser igenom den här texten ser jag att det kan verka som att jag liksom har min styrka genom Jens, men så är det faktiskt inte. Jag liksom byggde upp mig själv innan jag träffade Jens, sedan var jag väl redo för en snällare kille. Sedan låter det också sjukt onyanserat. Jag är fortfarande supersvag emellanåt, gråter av all press jag sätter på mig själv, oroar mig för sjukdomar och avsked och död och få sparken och allt mellan himmel och jord, tvekar, tvivlar. Men jag är betydligt starkare nu än jag var 2008.

Vilka är era kvinnliga förebilder? Apropå starka kvinnor, se den här intervjun med Amelia Adamo!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..