Samtidigt gick jag ju på dans hela barndomen och tyckte att det var helt underbart, det tycker jag fortfarande. Ett dansaerobics-pass eller streetdance-pass kan göra mig LYCKLIG på riktigt och det är också därför jag planerar att börja gå på SATS igen så småningom (nu är jag för tjock, känner jag, haha!). Eftersom jag verkligen saknar deras roliga danspass. Så det var inte att jag avskydde att röra på mig när jag var liten, även om jag förvisso var ett läsande, ritande, skrivande barn (har aldrig klättrat i träd direkt) – utan just sport.
När pappa satt och kollade på fotboll, skidåkning eller hockey så flydde jag fältet. Hat är ett starkt ord, fick jag ofta höra när jag var liten, men jag hatar verkligen sport. Inget fotbolls-VM i världen kan få mig intresserad av att titta på folk som springer och sparkar på en boll. Jag har liksom noll nationalistisk stolthet i mig, vilket jag är otroligt glad för så klart (obs obs!), så jag bryr mig inte alls om Sverige vinner eller förlorar i olika sport- eller musiksammanhang. Sport är helt enkelt inte tillräckligt stimulerande för min non-stop-stimulans-behov-hjärna. Jag kan sitta och titta på politiska debatter, samtal kring kultur eller annat i TIMMAR. Helt uppslukad. Men sport? Jag pallar inte ens fem minuter.
Vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Att jag tycker det är enormt skönt att aldrig mer tvingas kolla på sport (min kärlek tittar aldrig på sport, vi har ju t.om tagit bort vår teve och tittar bara via nätet), att jag är extremt glad att aldrig mer någonsin behöva utöva en idrott som jag själv inte tycker om. Att på vissa sätt är det fruktansvärt skönt att vara vuxen.
