Jag hatar sport!

14 februari 2015 7 kommentarer
Samhällskritik

Alltså, skolidrotten. Det var det värsta jag visste. Hela barndomen, flera gånger i veckan, detta plågeri. Inget moment i idrotten var kul. Jag ville bara dö. Omklädningsrummet? Tortyr, med alla smala brudar som klagade på hur tjocka de var. Tortyr att behöva duscha inför folk (numera när jag tränar åker jag alltid hem och duschar, ALDRIG mera omklädningsrum). Hoppa bock. Hinderbana. Spökboll. Brännboll (ve och fasa!). Vilken fruktansvärd tortyr för en som inte gillar idrott! Tolv år av mitt liv, flera gånger i veckan, dessa hemskheter. Det är en av de stora saker som gör mig glad att jag numera är vuxen och aldrig behöver gå på skolidrott igen någonsin. Om jag någonsin hamnar i ett jobbsammanhang där det är femkamp eller fjantiga idrottslekar så vägrar jag vara med. Supertråkigt, jag vet, men det är helt enkelt SÅ inte min grej. Då föredrar jag att promenera eller träna på mitt eget sätt. Eller sitta bredvid och dricka svart kaffe och babbla och titta åt ett annat håll när de andra ”leker” under tvång.

Samtidigt gick jag ju på dans hela barndomen och tyckte att det var helt underbart, det tycker jag fortfarande. Ett dansaerobics-pass eller streetdance-pass kan göra mig LYCKLIG på riktigt och det är också därför jag planerar att börja gå på SATS igen så småningom (nu är jag för tjock, känner jag, haha!). Eftersom jag verkligen saknar deras roliga danspass. Så det var inte att jag avskydde att röra på mig när jag var liten, även om jag förvisso var ett läsande, ritande, skrivande barn (har aldrig klättrat i träd direkt) – utan just sport.

När pappa satt och kollade på fotboll, skidåkning eller hockey så flydde jag fältet. Hat är ett starkt ord, fick jag ofta höra när jag var liten, men jag hatar verkligen sport. Inget fotbolls-VM i världen kan få mig intresserad av att titta på folk som springer och sparkar på en boll. Jag har liksom noll nationalistisk stolthet i mig, vilket jag är otroligt glad för så klart (obs obs!), så jag bryr mig inte alls om Sverige vinner eller förlorar i olika sport- eller musiksammanhang. Sport är helt enkelt inte tillräckligt stimulerande för min non-stop-stimulans-behov-hjärna. Jag kan sitta och titta på politiska debatter, samtal kring kultur eller annat i TIMMAR. Helt uppslukad. Men sport? Jag pallar inte ens fem minuter.

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Att jag tycker det är enormt skönt att aldrig mer tvingas kolla på sport (min kärlek tittar aldrig på sport, vi har ju t.om tagit bort vår teve och tittar bara via nätet), att jag är extremt glad att aldrig mer någonsin behöva utöva en idrott som jag själv inte tycker om. Att på vissa sätt är det fruktansvärt skönt att vara vuxen.

7 kommentarer

Men, kör SATS redan nu för sjutton! Om du gillar deras pass finns det väl ingen som helst anledning att vänta? Varför skulle du vara för tjock, om man ens kan vara för tjock för ett danspass? Och du rör ju på dig regelbundet så det borde inte vara problem med formen. Go!

Att ha gymnastik i skolan har jag alltid tyckt är helt befängt! Skulle säga att kanske 50/50 gillade/hatade det när jag gick i skolan. Visst är det bra att röra på sig och prova på saker, men det går att ordna på andra sätt med mer frivilliga val och utan ombyte tex. Det kan vara så farligt lätt att tvinga ett barn att göra någon de inte vill eller vågar. Själv fick de mig att dyka i simhallen utan att hålla för näsan. Jag vågade inte stå på mig eller säga ifrån. Har aldrig varit under vatten utan att hålla för näsan varken före eller efter den gången. Ett trauma för mig tror jag faktiskt.

Känner igen mig mycket. Ibland kunde idrotten ha sina ljusa stunder, mycket beroende på en idrottslärare jag hade i högstadiet som förstod att alla inte är bekväma på skolidrotten, och som gav alternativ till jobbiga moment i undervisningen, men andra år med andra lärare var det pest och pina. Ifall idrott och motion är så viktigt för kidsens hälsa bör väl skolan göra allt för att ge eleverna möjlighet att välja själva och påverka undervisningen så att de hittar något de faktiskt tycker är kul och kan tänka sig fortsätta med, istället för att avskräcka dem genom att utsätta dem för obehagliga övningar inför hela klassen som kan knäcka ens självkänsla och självförtroende. Problematiskt!

Hej! tyckte också skolidrotten fokuserade mer på olika moment i stället för att det skulle vara naturliga lekar och bollsport i all sin prakt det blev inte jämställt.Redskapsgympan var min fasa. bollsport och dans var nödvändigt ont under grunskole tiden och sim undervisningen.. jag fick inte ens godkänt på detta ämne för att redskapsgympan låg mig i fatet( skapade stora problem för mig) Nu har jag fått strategier att kunna slå kullerbyttor och att fuskhjula men jag tycker verkligen inte om dessa aktiviteter, jag har hittat grejer som jag gillar med rörelseträning främst jogga och promenader och att lyfta skrot och dans. jag gillar bollsport som rekreation men jag känner inte tävlingsnerven i mig på samma sätt som många andra tycks göra. Jag vet varför jag tyckte att redskapsgympan etc skapade problem att mina hörselorgan( snäckorna) ser oregelbundna ut när läkarna kollar mina öron ( när jag var typ 30 år) vid upprepade öroninflamationer. Jag känner inte rädsla för rörelse fortfarande men jag väljer tillfällen och hur jag rör på mig med omsorg. Det skapade problem som jag såg det vid senaste relationen för att han var en extrem tävlingsmänniska och tävlade med sin familj( föräldrar och syskon) om i stort alla aktiviteter som de gjorde tillsammans. Dans är väldigt kul pardans är min favorit men också i bland vanlig disco kan vara kul i bland.

Känner igen mig! Har ingen övervikt, men hatade idrotten, för jag gillar inte att tävla och det var bara det de handlade om. Hade noll självförtroende och alltid vald sist. Så synd att det inte uppmuntrades att det handlar om att röra sig, att vår kropp mår bra av det. Kan tycka att skidåkning kan vara roligt att titta på nån gång ibland, men lagsport går fet fort! Är gift med en riktig sportnörd som älskar att tävla, lite ironiskt, hihi. Vi accepterar varandra som vi är och kan inspirera varann att tänka lite annolunda ibland. Tack vare honom provade jag att åka längdskidor i vuxen ålder, nåt som jag hatade som liten. Nu tycker jag det är fantastiskt! Jagar aldrig tider och bryr mig inte hur långt jag åker, bara jag kommer ut på en tur. Ogillar också att vara med på lekar, dricka kaffe är mkt trevligare :).

lindasbalans.blogspot.se

Oh my God, så mitt i prick! Skolidrotten var en plåga och jag undviker fortfarande alla ”lekar” som pesten, jag förstår ju att många andra känner samma sak men så himla skönt att se det skrivet! Och jag håller med, i vissa fall är det väldigt väldigt skönt att vara ”vuxen” :)

Känner igen mig SÅ mycket. Fast jag aldrig har varit överviktig och alltid presterat helt ok på idrottslektionerna så HATADE jag det. I vuxen ålder har jag förstått varför. Jag har väldigt stark fysisk integritet och idrotten blev för intim för mig. Fysisk närhet till andra människor är något just jag måste få välja själv. Idag hatar jag arbetslivets gruppstärkande övningar, men jag biter ihop och står ut så gott jag kan. Det var det enda jag lärde mig på skolidrotten, att stå ut med att inte respektera mig själv.

Skriv en kommentar