Alltså, skolidrotten. Det var det värsta jag visste. Hela barndomen, flera gånger i veckan, detta plågeri. Inget moment i idrotten var kul. Jag ville bara dö. Omklädningsrummet? Tortyr, med alla smala brudar som klagade på hur tjocka de var. Tortyr att behöva duscha inför folk (numera när jag tränar åker jag alltid hem och duschar, ALDRIG mera omklädningsrum). Hoppa bock. Hinderbana. Spökboll. Brännboll (ve och fasa!). Vilken fruktansvärd tortyr för en som inte gillar idrott! Tolv år av mitt liv, flera gånger i veckan, dessa hemskheter. Det är en av de stora saker som gör mig glad att jag numera är vuxen och aldrig behöver gå på skolidrott igen någonsin. Om jag någonsin hamnar i ett jobbsammanhang där det är femkamp eller fjantiga idrottslekar så vägrar jag vara med. Supertråkigt, jag vet, men det är helt enkelt SÅ inte min grej. Då föredrar jag att promenera eller träna på mitt eget sätt. Eller sitta bredvid och dricka svart kaffe och babbla och titta åt ett annat håll när de andra ”leker” under tvång.
Samtidigt gick jag ju på dans hela barndomen och tyckte att det var helt underbart, det tycker jag fortfarande. Ett dansaerobics-pass eller streetdance-pass kan göra mig LYCKLIG på riktigt och det är också därför jag planerar att börja gå på SATS igen så småningom (nu är jag för tjock, känner jag, haha!). Eftersom jag verkligen saknar deras roliga danspass. Så det var inte att jag avskydde att röra på mig när jag var liten, även om jag förvisso var ett läsande, ritande, skrivande barn (har aldrig klättrat i träd direkt) – utan just sport.
När pappa satt och kollade på fotboll, skidåkning eller hockey så flydde jag fältet. Hat är ett starkt ord, fick jag ofta höra när jag var liten, men jag hatar verkligen sport. Inget fotbolls-VM i världen kan få mig intresserad av att titta på folk som springer och sparkar på en boll. Jag har liksom noll nationalistisk stolthet i mig, vilket jag är otroligt glad för så klart (obs obs!), så jag bryr mig inte alls om Sverige vinner eller förlorar i olika sport- eller musiksammanhang. Sport är helt enkelt inte tillräckligt stimulerande för min non-stop-stimulans-behov-hjärna. Jag kan sitta och titta på politiska debatter, samtal kring kultur eller annat i TIMMAR. Helt uppslukad. Men sport? Jag pallar inte ens fem minuter.
Vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Att jag tycker det är enormt skönt att aldrig mer tvingas kolla på sport (min kärlek tittar aldrig på sport, vi har ju t.om tagit bort vår teve och tittar bara via nätet), att jag är extremt glad att aldrig mer någonsin behöva utöva en idrott som jag själv inte tycker om. Att på vissa sätt är det fruktansvärt skönt att vara vuxen.
