Spontant möte med Kungsholmen-dam i staden

Jag älskar verkligen spontana möten i staden. De äger inte rum så ofta i Stockholm. Kanske är det just därför jag verkligen uppskattar dem. Jag var och tränade nu i kväll. Till och från träningen brukar jag ta en riktig pensionärsbuss, som dock är skön för att den stannar nästan utanför dörren hemma. Då behöver träningen inte bli ett så stort projekt, utan jag åker dit och bussen stannar nästan utanför gymmet. Sedan samma sak hem. Det var lång väntetid och jag satt och lyssnade på Tankesmedjan i P3 i poddversion. En Kungsholmen-dam (det finns många, tro mig) kom och satte sig bredvid mig på bänken i busskuren och vi började småprata. Småpratet pågick och när bussen småningom dök upp fortsatte vi prata tills hon skulle gå av. Vi hann avhandla allt mellan himmel och jord på dessa 20 minuter – IS, att busslinjen ska plockas bort (OH NO!), att bo i stan, att halka på ishala gator (och hur skönt det är att de inte är så hala längre), en granne i mitt hus som är 95 år och helt klar i huvudet (som hon visste vem det var, tack vare att hon sett henne + pudel i alla år på nämnda penschisbuss) samt att vi konstaterade att vi båda behärskar det italienska språket. När hon några klev av, avslutade hon med ett chict: ”Ci vediamo. Buona notte!” och en glad vinkning.

ANNONS
ANNONS

Det var varken mer eller mindre. Ett namnlöst möte i en storstad, ett andrum mellan alla göromål. En möjlighet att bara bli lite bekant med en främmande människa. Nästa gång vi stöter på varandra kommer samtalet fortsätta. Jag är inte ofta med om sådana här möten – förutom på biblioteket där jag jobbar halvtid, för där har jag lärt känna många rara damer – men blir alltid lika glad när de äger rum. Apropå rara damer rekommenderar jag verkligen sidan Gamla nyheter. Där har äldre personer intervjuats i kort format om stort och smått. Jag skrev också, en gång, ett reportage om den sidan.

Det handlar väl om att vara lite öppen för det här, att orka ta sig tid, att inte hålla tonen kort för att få fortsätta vara i podcastens värld. Den är jag ändå i så ofta.

För övrigt har jag efter det också promenerat en timme. Det tog kål på mig, men jag är stolt att jag gjorde det ändå. Nu ska jag läsa vidare i Mircea Cărtărescus roman Travesti.

Är ni ofta med om spontana möten på stan?

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..