Samtidens behov av känsloporr

10 mars 2015 2 kommentarer
Samhällskritik

Jag är med i ett stort antal bytes-skänkes-grupper på Facebook och vissa av dem är jag väldigt aktiv i. Den trogna läsaren av min blogg känner till att jag byter grejer varje vecka. Alltså typ du får min tunika, jag får din plåtburk. Det är en helt fantastisk samhällelig tendens som växer sig allt större. Förutom den miljövänliga tanken om återbruk så är det väldigt roligt att byta. Får man till ett riktigt bra byte som bägge parter är nöjda med så slår det vilken konsumtionskick som helst. Dock dyker det ganska ofta i dessa grupper upp en mindre charmerande tendens. KÄNSLOPORREN.

Låt mig förklara. Med känsloporr menar jag inte känslosam porr. Jag menar typ att någon har en kasse med kläder att skänka. Men personen som vill skänka denna klädkasse vill inte ge den till vemsomhelst, utan till någon som har det extra svårt. En utsliten ensamstående mamma eller en fattig student eller vad kravet nu ska vara. Genom att ställa dylika krav på trassliga förhållanden hos mottagaren så händer det ibland att folk försöker bräcka varandra i vem som har det sämst ställt. För det första tycker jag att det är fruktansvärt att välfärdssamhället har förfallit till den grad att så många människor måste ha det så fruktansvärt svårt. Men jag tycker också att det finns något obehagligt i tanken att folk ska behöva motivera hur svårt de har det. Jag tänker att om någon visar intresse för en skänkeskasse så finns väl ett behov, oavsett om mottagaren sitter i knipa eller ej. Det är ju lite därför man betalar skatt: samhället sköter det där med sjukvård och hjälp och bidrag för det är inte upp till enskilda privatpersoner att avgöra vem som behöver hjälpen bäst.

När jag skänker något så skriver jag därför alltid: inga motiveringar. Just för att jag inte vill sitta och avgöra vem som är mest värd en pryl, jag anser mig inte berättigad att avgöra en sådan sak. Istället kör jag helt enkelt på den som först kommer och hämtar saken, kort och gott. Sedan spelar det mig ingen roll om det är en bankdirektör eller en ensamstående mamma. Visserligen hjälpte jag min vän i julas genom att samla in bidrag från er läsare, men det är lite skillnad då den hjälpen riktade sig till en specifik person som jag är bekant med.

Som ofta är jag medveten om att det här inlägget är en aning ostrukturerat. Jag har inga färdiga svar, men jag har en fråga som finns inbäddad i texten. Varför vill vi bestämma prick vem som ska ta del av vår hjälp? Är det ens relevant? Vad tänker ni? Vi låter inlägget fortsätta bland kommentarerna!

2 kommentarer

Håller med dig. Problemet är väl att vi de facto väldigt sällan är altruister utan vill få något tillbaka, i detta fall extra gott samvete eller möjlighet att verkligen kunna ge oss själva en rejäl klapp på axeln. Om folk i allmänhet ägnade lite mer tid åt att reflektera över vad som är osjälviskt (det kommer inte att hända; detta är en fantasi från min sida) så skulle det nog leda till ett annat beteende.

En annan sak som även förutsätts av dessa givande personer – naturligtvis helt felaktigt, men det är en ”positiv” fördom – är att ju fattigare desto snällare och tacksammare är mottagaren. Det finns självklart ingen sådan korrelation; det finns lika många egoister och elakingar bland fattiga som bland rika och dem i den stora massan däremellan. Men eftersom det inte går att mäta tacksamhet genom att iaktta mottagaren så skapar människor en enkel – dock felaktig – beslutsregel, där fattigast är tacksammast.

Ja usch, du har nog rätt. Och där tycker ju jag att man som givare i så fall har tänkt helt fel. Man kan inte förvänta sig tacksamhet från mottagaren. Då skänker man av fel anledning och det är både cyniskt och obehagligt tycker jag. :(

Skriv en kommentar