Kroppslig påminnelse till mig själv om ett halvår

Jag vet hur snabbt man glömmer. Eller jag, åtminstone. Jag bara: ”Äsch, var det så farligt, mådde jag sådär” osv, om perioder i mitt liv som, när jag genomlevde dem, var hemska.

Av den anledningen tänkte jag nu skriva ett litet inlägg om hur min kropp känns. Med tanke på att jag ska byta gym, börja med PT och få kostplan och koppla bort vikten – för att fokusera på mått istället – så kommer nog min kropp kännas väldigt annorlunda (på ett bättre sätt, I hope!) i oktober än den gör nu. Och då kommer jag säkert ha svårt att minnas hur det kändes i april. Därför tänkte jag skriva ner lite hur min kropp känns idag, under första hälften av april. Förresten, tack för alla underbara kommentarer på mitt förra inlägg, jag dog en smula av kärleksöverdos (på ett bra sätt)!

Jag har ont i ryggen för jämnan. Ibland så ont att jag efter tio minuters gång måste böja mig framåt och liksom sträcka ut den lite. Den är väldigt överbelastad pga vikten och det är ett ständigt bekymmer i min vardag numera. Jag har ont i axlarna hela tiden. Jag stretchar och försöker massera mig själv dagligen, men det ger inte mycket effekt. De värker, låter, knakar som om de höll på att ramla isär. Något om hur det känns i knäna: Det gör ont när jag går i uppförstrappor, inte jätteont men påtagligt. Jag brukar ibland böja mig en smula framåt i trappor för att mildra belastningen (och det känns inte kul att skriva det här som 30-åring, men om ett halvår vill jag minnas hur det var). Ibland hugger det till i knäna.

Om jag springer till bussen eller tunnelbanan så hamrar hjärtat hårt i bröstet. Jag är andfådd i flera minuter, ibland mer.

Jag är ofta svettig på ryggen och i ansiktet efter att ha varit ute, även om jag inte har liksom aktivt motionerat.

Jag får snabbt ont i kroppen av att stå upp, exempelvis på mitt halvtidsjobb. Det är en ren plåga att stå upp, för att vara ärlig mot dig, kära Jessica-om-ett-halvår.

Det här är bara några beskrivningar av många kring mitt fysiska tillstånd. Ett tillstånd som jag hoppas förbättras ganska snabbt, vilket jag också tror kommer ske.

Och detta med viktfokus ska bli skönt att släppa lite. Svårt, men skönt. Även om Jessica-om-ett-halvår mot all förmodan inte har gått ner ett gram så är jag säker på att hennes kropp kommer vara piggare, smärtan mindre och inte uppta en lika stor del av hennes vardag.

Yay, nu är det fredag och jag har läst För Lydia av Gun-Britt Sundström. En bok jag varmt kan rekommendera, både ur blandvändarperspektiv och feministiskt perspektiv.

Uppdatering: Observera att detta verkligen inte är menat som snyfthistoria utan endast att kunna plocka fram om ett halvår och tänka: Just det, så kändes det men så känns det inte längre, vad skönt. Som motivation liksom. Förhoppningsvis!

  1. Bra inlägg! Ärligt, öppet och säkert för många en igenkännare…även om de flesta säkert aldrig skulle vilja erkänna ens för sig själva att det är så här de mår…
    Ett tips fram till ryggen är starkare: köp en gördel (finns på t ex Lindex och Twilfit). Den är egentligen till för att släta ut mage och midja men den avlastar ryggen på ett fantastiskt sätt eftersom den vilar på höften och hjälper till att hålla isär ryggkotorna när man går eller sitter. Det har räddat mig mången gång från ryggskott. Jag använder gördeln ibland även när jag springer bara för att avlasta ryggen (jag är lång och har haft dålig rygg sedan min första graviditet för ca 15 år sedan).

  2. Hej!
    Jag ville bara säga att jag har jättelätt för att svettas av lite ansträning också, och jag är inte överviktig. Promenerar jag till jobbet i lagom takt så måste jag byta tröja där :)
    Hoppas dock att det försvinner för dig, det är ju inte den roligaste egenskapen man kan ha!

  3. Hög igenkänningsfaktor på ditt inlägg. Jag har också haft det så. Men inte längre :-):-) Du är stark. Detta kommer att bli jättebra!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..