Anställ en tjockis eller två

28 april 2015 6 kommentarer
Samhällskritik / Skönhetsideal

Vet ni vad som upprör mig? Ja, det vet ni nog om ni läser min blogg ofta.
Jag blir upprörd av förtryck. Fördomar. Diskriminering.

Jag orkar inte rabbla upp allt, det blir så svårt att relatera till. Liksom utspillt och mastodontiskt. Så jag fokuserar på det jag själv vet en del om: Att vara tjock.

Gång på gång kommer undersökningar som visar att överviktiga (kvinnor mest) har mycket svårare att få jobb än normalviktiga eller smala kvinnor. Sedan ser jag rubriker på lokaltidningar: ”SÅ SKA KOMMUNEN FÅ BUKT MED FETMAN”. Som om fetman var ett allt överstigande problem i en segregerad kommun, i en segregerad värld. Fetman. Hotet som vi läser om i kvällstidningarna varje dag. Så blir du smal till midsommar – en sådan rubrik förutsätter ju att personen den riktar sig till är någotsånär normalviktig till att börja med. Jag tar inte till mig av en sådan rubrik, eftersom jag vet att jag inte kan bli smal till midsommar. Så går du ner dina trivselkilon – där är normen också den normalviktiga personen som har lagt på sig ett par kilo. Det går inte att bortse ifrån att dessa rubriker, larmrapporter och tendenser bidrar till att förstärka normen om den sunda kroppen. Det spär på folks fettförakt och bortser ifrån att fetma är något helt annat än ett par trivselkilon (vilket jäkla ord förresten!). Inte konstigt då, efter år av larmrapporter och fettskräck, att arbetsgivarna tvekar när en tjock person sitter framför dem i intervjusituationen.

Svart på vitt: Arbetsgivaren väljer hellre den normalviktiga. Arbetsgivaren tänker att den tjocka är lat, kanske. Kanske att den tjocka inte mår bra. Kanske att den tjocka inte orkar lika mycket som den smala. Men där vill jag be, eller kräva, att arbetsgivaren tänker ett varv till. Vad är det för vits med en arbetsplats där bara vita, sunda, normalviktiga, entreprenöriella människor jobbar? Vinner inte alla arbetsplatser på en bredd i sätten att se på världen? Visst, det kanske blir kontroverser och diskussioner, men det finns ingen arbetsplats som mår bra av konstant konsensus. Den tjocka är mycket sällan latare än gemene smal person. Självklart drabbar ett sådant här indirekt fettförakt framförallt kvinnor. Kvinnor, som alltid ska tukta sina kroppar för att behaga männen. Kvinnor som ska tukta sina kroppar för att sedan självhats-artat kunna jämföra sig med andra kvinnor i ångestladdade lunchrum och ätstörda omklädningsrum. Medelklasskvinnor, som aldrig får sätta sig ner med benen brett isär, rapa och knäcka en bira utan att skämmas.

Må så vara, det är mycket som måste förändras innan jag blir nöjd. Men om någon arbetsgivare läser det här: Ta ditt ansvar. Anställ inte bara dem som lever exakt likadana liv som dig själv. Anställ inte bara dem med perfekta kroppar, nyss slingat hår och tjusiga vita kök där hemma. Anställ någon som tänker helt tvärtom. Anställ den tjocka, den högljudda, den svarta, den oväntade, den blommiga, den gamla eller helt unga. Det är bannemig ditt ansvar – för visst tröttnar även du emellanåt på att bara prata om sushi, väder och segelbåtar vid kaffeautomaten? Det ekar tomt i vita smala lagoma rum.

6 kommentarer

jättebra skrivet! Vi måste inse att även om man är tjock kan man göra ett bra jobb, fast som arbetsgivare (som faktiskt enl BMI är FET själv) måste jag ändå se till vilket jobb jag vill ha gjort. Ett stillasittande skrivbordsjobb kan naturligtvis fungera, men gäller det ett jobb där du måste krypa i trånga utrymmen o kliva mycket upp o ner, eller ett jobb som innebär att du måste gå o förflytta dig mycket, där det krävs att du orkar utan att bli andfådd o trött så HAR jag svårt att anställa en tjock, eftersom erfarenheten säger att det sällan funkar. Dumt. Ja. Eftersom jag är tjock själv.

Åh, vad jag älskar ditt sätt att se världen. Jag hatar när allt måste vara perfekt, en viss norm ska passa alla. Jessica for president! Kram….

Det är klart man önskar att alla såg förbi utseendet. I den perfekta världen är det nog så. Däremot håller jag inte med dig om generaliseringen att kvinnor tuktar sina kroppar för att behaga männen eller att alla har ett behov av att jämföra sin matlåda eller kropp med andra kvinnor.

Jag kom till insikt när jag fick ledgångsreumatism att rätt bränsle till kroppen är viktigt och att jag måste röra på mig. Inte många vet att jag har en sjukdom som river i kroppen med smärtor så gott som dygnet runt. Jag har en ‘killer body’ enligt mig själv, men lite småtjock enligt andra. So what, vem bryr sig. Jag går naken hemma tillsammans med min dotter (vid duschning och läggdags) så hon ser att min kropp är inget man gömmer. Den är jag stolt över, och det syns i min hållning.

Men om man är tjock (fetma) och kryper ihop och skäms för sin kropp, så ger det nog andra signaler som gör att en arbetsgivare ‘ser’ att personen inte är vad de söker?

Nu blev det svårt. Håller självklart med om att man inte ska diskriminera någon. Inte på grund av kön, hudfärg eller annat som har med utseendet att göra.
Fetma har tyvärr inte bara med utseendet att göra utan även med hälsa.
Tyvärr är den krassa verkligheten att många småföretagare med en eller två anställda inte har råd att chansa med sjukskrivningar eller begränsningar. Lika lite som man anställer missbrukare, funktionshindrade, småbarnsföräldrar, någon med många, långa sjukskrivningar bakom sig eller bara någon med ett avvikande utseende.
Sjukt äckligt att behöva tänka den tanken men ibland är valet företag eller konkurs. Vinnaren i min bransch är en kvinna, +45 med relativt stora barn. Gissa varför!
Vilket samhälle vi lever i. Mår lite illa…..

Det har ju framkommit i någon form av forskning att bäst karriär gör de som är lagom snygga.Man får alltså inte se ut som ett bombnedslag heller. :-)

Långa män gör tydligen bättre karriär än korta också.

Detta behov av identifiering sitter djupt rotat i människan…det finns t ex ett knep du kan ta till om du vill att personen mittemot ska gilla dig lite bättre – du ska spegla dem. Det betyder att du ska härma (inte för övertydligt) deras kroppsspråk. Om de lutar sig framåt så ska du också göra det, om de lutar sig bakåt ska du också göra det osv. Omedvetet kommer den andra att känna sig bekväm med dig. Ett enkelt knep att ta till.

Om någon tittar på dig på gatan (blänger, sneglar, glor, smygtittar osv) så titta tillbaka och le varmt som om du delade en hemlighet med dem. Det kommer att få dem att gilla dig också, trots att ni inte delar något annat än det ögonblicket. Då ser den andra inget mer ofta än ditt leende. De ser inte din längd, vikt, hudfärg, ålder, klädsel osv utan tittar in i dina ögon och ser människan.

Testa!

Skriv en kommentar