Barbie/sexualiserade dockor


Teckning av mig.

Det är ju så himla komplext, det här med dockor och vad de förmedlar. Vad händer med en flicka som leker med en sexualiserad docka, som är så smal att hon inte kunnat gå om hon funnits på riktigt? Vad händer med en flicka som lär sig att kvinnor ska puta med läpparna och ha stora bröst som står rakt ut och en pinnsmal liten midja? Det som händer är att flickan växer upp och omedvetet tänker att en kvinna ska vara just sådan – pusha sig själv så hårt hon kan, jogga no matter what, alltid prestera, alltid glad, aldrig motvillig och skitig och rynkig och jävlig.

Okej, jag vet att jag generaliserar deluxe, men ibland är generaliseringar nödvändiga för att få fram en poäng. Det finns massa kvinnor som har lekt med barbie som små och som inte alls växer upp till obehagliga perfektionistiska hälsofreaks vars största skräck är att gå upp fem kilo eller få lite skrattrynkor runt ögonen. De allra, allra flesta blir ju helt okej. Mår helt okej, fattar att man inte alltid kan vara på topp. Eftersom inget barn har lekt med dockor hela barndomen, det har ju varit så mycket annat också. Men jag tror att de flesta flickor mår bättre av att leka med lite mer mänskliga dockor. Det här är ett pyttelitet steg på vägen, jämför:

Håret är fortfarande blont och perfekt, sminket och proportionerna fortfarande omänskliga. Men tänk det dockföretag som börjar göra helt vanliga tjejer, tänk det magasin som slutar retuschera kvinnorna på omslaget, tänk den skolsköterska som skiter i vad de trettonåriga flickorna väger och skiter i att sätta griller i huvudet på dem. Vi behöver en skönhetsideell revolutionär trupp av vuxna kvinnor som vägrar sprida utseendehetsen och ångesten till sina döttrar och systrar. Först då kan något hända.

Jag har alltid intresserat mig för dockproblematiken i mitt eget skrivande, ända sedan tonåren. Att ständigt eftersträva barbie och därför aldrig bli nöjd. Att alltid längta efter lite glansigare hår, lite jämnare hy, lite mindre acne. Att drömma om att vakna färdigsminkad, så att säga. Att drömma om att vara plast, eftersom plast aldrig förmultnar. Att alltid längta ut ur sin kropp och in i någon annans. Hela min debutroman handlar om just det här. Ytan, utseendefixeringen, att klamra sig fast vid det för att slippa handskas med bråddjupen. Anna Viktorialias sillisar, hur hon speglar sig i skyltfönster och männens blickar.

Jag har inga egna barn men fattar ju att det är sjukt svårt att ge sin dotter en träkloss att leka med och tro att hon ska nöja sig med den när hon ser kompisarnas åtråvärda plastdockor med glansigt hår. Därför är det ju till stor del leksakstillverkarna som borde bara: NEJ, vi vägrar göra fler uppfuckat smala dockor, vi ba vägrar. Vad skönt det vore. Nåväl, till syvende och sist är ju hela samhället, både för barn och vuxna, genomsyrat av helt sinnessjuka och ohälsosamma skönhetsideal. Så det handlar nog till ännu större del om vad mamman förmedlar till sin dotter. Hur hon själv är i förhållande till mat, utseende och träning. Barnen ser ju, det går i arv det här med att pressa sig själv till max och ändå aldrig räcka till riktigt.

Ändå blev jag en liten smula glad när jag såg den här filmen, kvinnan som tvättar bort ansiktena på bratz-dockor och gör dem mer naturliga. Jag hade väl önskat att hon hade ett mer uttalat syfte att motverka sexualiseringen av leksaker – den ökar ju dessutom. Men fint initiativ oavsett. Jämför man barbiedockor från typ 50-talet med barbiedockor från idag så är de betydligt mer sexiga idag. Likaså my little ponys, sjukt nog. På 80-90-talet när jag växte upp, så var ponnyerna ganska könlösa och liksom raka i formerna, om än rosa och glittriga. Idag är de mer ”kvinnliga” till formen, med längre ögonfransar och plutigare ansiktsuttryck. Helt galet!

Om jag någon gång får barn (vilket jag inte alls vet om jag vill), och om det blir en dotter, så ska jag inte förbjuda henne att leka med någonting. Allt förbjudet blir ju så himla spännande. Men jag hoppas att jag, liksom mina föräldrar har gjort med mig till stor del, lyckas förmedla följande budskap till henne. 100 procent:

Det här inlägget blev inte lika maxat som jag tänkt eftersom allt försvann när jag hade hållit på jättelänge och då kunde jag inte riktigt återskapa det som det var. Men jag tror att budskapet framgår ändå! Dela gärna.

Följ mig på instagram och mina teckningar på Facebook!

  1. Min bästis och jag lekte med Barbie när vi var i ca 5-10 årsåldern. Vi hade dessutom en annan, ful, hemsydd docka som fick heta Snusk-Lennart. Snusk-Lennart var elak och försökte våldta våra Barbies men då slog våra Barbiesar ihjäl Snusk-Lennart. Han dog faktiskt i varenda lek-episod….
    Jag har funderat lite på vad som gör att vi är rädda för att flickor ska identifiera sig med Barbie och få kroppskomplex, men inte lika rädda att pojkar ska identifiera sig med He-Man eller Conan Barbaren…inte många män har dessa muskelsvulstiga kroppar på ca 2 meter…eller den tjocka hårmanen som dessa män stoltserar med…

    Jag tror att vi ska sluta stirra på dockorna och serietidningarna utan istället titta på hur vi låter riktiga, levande kvinnor visas upp som våp, sexobjekt och ”de omhändertagande” och dessutom idealiserar dem! Hur fasiken kunde vi låta flickor titta på Pretty Woman?! Den glada horan?! Vi är ett skämt till vuxenideal, skulle jag vilja säga. Varför idealiserar vi män som presterar och kvinnor som gullar? Varför pratar vi om kvinnors utseende överhuvudtaget? Vi borde diskutera karaktär, personlighet, charm, karisma, intelligens, kvickhet, godhet, empati, prestation, expertis, förmågor, begåvning, utstrålning, äkthet osv. Så länge vi pratar om utseende – oavsett anledning – så är det av ondo. För vi säger samtidigt att utseende är värt att utvärdera och diskutera och lägga tid på.

    Om någon istället tittade på funktion istället för form så skulle kommentarer på utseende vara ”personen ser ut att brytas av om den snubblar och falla ihop av undernäring – det blir inte bra i längden” eller ”personen ser ut att tappa andan och få hjärtstillestånd innan den nått översta trappsteget – det blir inte bra i längden”. Då blir det funktionen som utvärderas, inte utseendet.

    Sedan kommer vi alltid att tycka att det finns extra söta flickor och pojkar: de med höga kindknotor, rosiga kinder, fylliga läppar, stora ögon, blanka hårsvall och regelbundna drag. Men vi behöver inte lägga en värdering i det utöver att det är vackert. Vi behöver inte heller lägga för stor vikt vid det som inte är. Det skapar en massa fantasier och inbillningar. Låt barnen leva här och nu. Vi ska fatta beslut åt dem och de ska vara trygga i att vi ser till deras bästa. De ska inte behöva känna efter eller fundera på vad de ska ha på sig eller om det ena är snyggt till det andra. Sådant kommer senare, men då ska de redan vara grundade i att först och främst ska det finnas en sund, logisk anledning till kläder och hygienartiklar. Sedan kan de lägga till höga klackar eller trånga kavajer men förstå att det inte finns något värde i sig i det förutom en polishad yta. Samtidigt lär de sig förmågan att se igenom andras yta och bedöma medmänniskor utifrån beteende och karaktär.

    Men vi ska sluta prata Barbie. Barn förstår att saker och teckningar är på låtsas men de ser ju vad vi vuxna i samhället gör och säger….

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..