Du springer ju som en kärring

08 juni 2015 3 kommentarer
Samhällskritik

Jag tänker ofta på att så mycket ändå har hänt sedan jag var liten, i samhället. Jag upplever att tankesättet i stort har blivit mindre sexistiskt, även om det är mycket som fortfarande är helt galet. När jag var liten var det helt normalt att en gympalärare skrek: ”Du springer ju som en kärring”, till någon kille i klassen. Och med det menade läraren att killen sprang för sakta, för dåligt, för fjolligt. Det är bara ett av många exempel på hur slentrianmässigt kvinnoförnedrande uttryck var helt socialt accepterade i samhället.

Vissa kanske tycker det är fjantigt att hålla på och dutta med språket för att förändra, men jag tror sådant här kan påverka massor på sikt. Inte en enstaka roman, inte en enda låt – men en massiv rörelse av låtar och debattartiklar och tankar och böcker och teaterpjäser. Se bara hur det var på mina älskade 60- och 70-tal och hur mycket förändring de åren åstadkom! Jag är övertygad om att vi kan göra samhället så sjukt mycket bättre tillsammans, hur naivt det än låter.

Idag tror jag inte att det är accepterat att använda kärring som ett nedsättande uttryck i vardagen på samma sätt. Jag tror heller inte att en serie som Baywatch skulle uppnå samma popularitet idag. Visserligen är tv-serier som Två och en halv män helt kryllande av daterade skämt om bögar och kvinnor, men jag vill ändå tro att merparten inte finner den särskilt rolig. Längre.

När jag var liten så var de flesta populärkulturella filmer helt fulla av dessa skämt och uttryck. Typ ”even a woman can open it”-tänket. I annonsen nedan, som jag gissar är från 90-talet, så antyds ju att Victoria Silvstedt är superkorkad eftersom hon klär sig på ett visst sätt, vek ut sig och så vidare. En sådan här annons skulle nog inte vara okej i Sverige idag. Hoppas jag.

Å andra sidan: Leksakerna blir mer och mer ”sexiga”, folk skönhetsopererar sig mer och mer, hetsen mot överviktiga tycks bara eskalera – det är massor som fortfarande går åt fel håll. Ibland vill jag unna mig att tänka lite positivt och försöka se det som går åt rätt håll. Det kanske också handlar om vilka rum man rör sig i. Jag kanske inte längre rör mig i de rum där bög- och kvinnohatarskämten haglar. Man pratar ju nu mycket om att sociala medier gör att vårt nyhetsflöde blir mer filtrerat utifrån vad våra vänner delar. Och vi kanske oftast är vänner med personer som mer eller mindre liknar oss i värderingar, åtminstone grundläggande sådana. Jag slipper ju de värsta trollen. Men jo, i de breda samhällslagren tror jag ändå man tänker en gång eller två innan man häver ur sig något som kan uppfattas som nedsättande eller förnedrande gentemot exempelvis kvinnor eller homosexuella. Jag tycker inte det tyder på ängslighet, utan utveckling.

Vad tror ni och vilka är er värsta minnen från 80- och 90-talsträsken?

3 kommentarer

Bra att försöka lyfta sånt som faktiskt blivit bättre! Ibland är det lätt att misströsta – eller romantisera tidigare tider (för fin retroinspo t.ex. ;-) ) Och så ser man en film eller läser en bok från sin barndom och blir förskräckt.

Men ja, jag funderar också på om jag är lite naiv ibland – i den politiska, högutbildade värld jag lever i filtreras såklart det lägsta ut rätt lätt…

Dessutom är det lätt att lägga svenskt filter på sin sikt. Läser man nutida ”kvinno”-veckotidningar från Storbritannien eller Australien (jag kan bara läsa på engelska, så det blir dessa exempel) stöter man på en hel del ingen svensk tidning skulle trycka (och ”mans”-tidningar ska vi nog inte ens öppna)…

Men ”utveckling”-spåret låter bra, vi kör på det: och hoppas det börjar rulla på lite fortare framåt!

Bra inlägg! Det får mig att tänka på en serie som gick i programmet ”Bullen” på SVT under 90-talet, kommer inte ihåg exakt vad den hette men det handlade om en klass nior med olika personligheter och karaktärer. En kille var sportig och spelade med i ett fotbollslag och när de hade löpträning ropade tränaren ”hur är kuken” och hela laget svarade i kör ”tuff och hård” och sen ropade tränaren ”hur är fittan” och svaret var då ”lös och sladdrig” återigen i kör. Kommer ihåg att jag och mina kompisar reagerade på det som tidiga tonåringar och idag känns det ju helt sjukt att sånt sändes, för ungdomar, på SVT!

Ja, det var ju inte svårt att bli feminist när man växte upp under 70-90-talet. Det värsta exemplet är nog gymnasietidningen (det gjordes en tidning som liknade det tekniska högskolor brukar/brukade ge ut och sälja) där rasism och sexism blandades och gavs ut rikt illustrerat av eleverna…idag hade utgivarna kunnat bli polisanmälda för att inte tala om relegerade.

Ibland tänker jag att jag förstår de som inte fattar feminism. Det är ju så abstrakt för dem som mentalt stannat kvar och som blev hjärntvättade av den tiden de växte upp i. En ljuvlig känsla är ändå att Samantha Fox, som prydde många pojkrum med baddräkten nerdragen, är lesbisk. Jag brukar påminna min bror om det…att killarna som beundrade henne inte intresserar henne. Hon hade hellre hängt på mitt rum. :-)

Skriv en kommentar