En naturligt smal person kan aldrig förstå hur det är att vara tjock

27 juni 2015 3 kommentarer
Fatshaming / Samhällskritik / Skönhetsideal


Bild på mig från i februari.

En tanke:

Det finns de personer som har gått upp sakta i vikt, pga fel mat och bristande motion. Som över en mångårig period har gått upp femton kilo. Personen har inga ätstörningar i grunden. Hon kan inte så mycket om kost och träning. Hon kanske har fött ett eller flera barn. En dag bestämmer hon sig för att gå med i viktväktarna eller liknande. Hon lär sig om kost och ändrar sina vanor. Hon går ner sina femton kilo och har inga problem att hålla sin nya vikt eftersom hennes övervikt berodde till stor del på bristande kunskap.

Den personen finns, absolut. Men jag skulle tro att de allra flesta tjockisar har en helt annan problematik. En djupare. Kanske ett sockerberoende i kombination med någon ätstörning och dålig självkänsla. Jag tror att många tjocka personer har ungefär samma historik som jag har: Jojobantning. Prova olika dieter, gå ner i vikt och sedan upp igen eftersom quickfix-dieterna bortser från en mängd olika aspekter och bara fokuserar på viktnedgången och snabba resultat. Kan mycket om kost och träning men har av olika skäl inte kraft att genomföra kunskapen i praktiken.

Samhällets berättelse om tjocka personer i vår perfektionistiska tid är att de är lata, har dålig karaktär, inte förmår ”ta tag i sina liv”. Den berättelsen är ett slags skräckpropagandistisk falsk bild som föder människors rädsla för att bli tjocka. Den stämmer inte med verkligheten men den sitter djupt rotad i oss, ända från barndomens sagor där den tjocka ofta är lite lustig och/eller lat och äter och äter på ett lite korkat sätt. Jag tror att det är svårt för en naturligt smal person att förstå hur det är att vara tjock, och vilka anledningar som kan finnas till en människas övervikt. Precis som att jag aldrig kan förstå hur det känns att vara homosexuell eller hur det är att rasifieras i ett samhälle där vithetsnormen härskar. En man kan aldrig förstå hur det är att vara kvinna i ett samhälle uppbyggt på patriarkala strukturer. Aldrig helt förstå en annan människas erfarenhet. Men respektera den. Jag respekterar homosexuella personer och värnar deras rätt att få alla rättigheter som heterosexuella besitter. Jag respekterar rasifierade personer och värnar deras rätt att slippa kränkningar i vardagen – eller någonsin.

Och på samma sätt önskar jag att den normalviktiga kan tänka: Okej, jag förstår inte varför den här tjejen är tjock, men jag behöver för den sakens skull inte måla upp henne som fan på väggen eller se ner på henne och i hemlighet tänka att hon är lat. För det är hon med största sannolikhet inte alls.

Slutsats: Vi behöver människor med olika erfarenheter i offentligheten, på kultursidorna, i modemagasinen, i hälsobilagorna. Hela tiden, varje dag, året om. Idag ser det tyvärr inte ut så, vilket leder till polariserade åsikter i alla möjliga sammanhang och kring alla möjliga normer.

3 kommentarer

Nä, helt sant. Någon vars hjärna inte tänt alla tillfredsställelselysen på max kan inte fatta den känslan och hur hjärnan sedan suktar efter den tillfredsställelsen gång på gång. Som knark. Det ser man ffa på barn som inte hunnit börja skämmas för eller dölja sitt suktande. Ställ fram en stor skål med godis bland ett gäng barn. Det finns alltid minst ett barn som hellre offrar lek med andra barn än överger godisskålen innan den är tom. När de blir äldre lär de sig att skämmas för detta och döljer det bättre. Tyvärr. De har säkert också föräldrar som är överviktiga och som döljer sitt ätande, men barn ser allt och lär sig att härma…

Men vi som inte triggar på just det kan inte fatta hur andra kan göra det. Men vi kan välja att ha respekt för den sukten. Alla andra droger kan man sluta till 100% med men inte med mat, därför är maten den värsta varianten av trigger. Jag tror därför inte på att hindra matintag utan fokusera på att sätta barn i rörelse så att de förblir hälsosamma oavsett vikt. Som vuxen får man välja själv om man vill motionera eller inte.

Tvärtom mot många andra ser jag inte feta som lata utan tvärtom; fokuset på en viss sak gör att de släpper motion och fysiska aktiviteter till förmån för olika former av studier/efterforskningar/läsning/hjärnutmaningar. Magra är ofta fysiskt överaktiva utan ro att fokusera en längre tid på en enda sak. Alltså inte lika predisponerade att bli experter inom teoretiska ämnen. Men detta är också en fördom. :-)

Bra text! En sak man kan fundera på är dock vem som räknas som ”naturligt smal”? Många normalviktiga personer kan ha mycket liknande problematik, dålig självkänsla, ätstörning, ätfixering. Man kan också ha en felaktig kroppsuppfattning, tex om man var tjock som barn kan det vara svårt att som vuxen se sig själv som smal trots att man är det. Något jag brukar tänka på ibland, när jag ser människor som är kraftigt överviktiga eller ser ut att lida av anorexia, är att jag inte vet hur den personens resa har sett ut. Den överviktiga personen kanske för t.ex. ett år sen vägde mer än då jag ser hen på stan, och har gjort världens hälsoförändring sedan dess och lever ett superhälsosamt liv! Kanske den anorektiskt smala personen för några månader sedan var ännu sjukare och nu är på väg i rätt riktning? Det kan du inte veta. Min poäng är inte att man är en ”bättre överviktig/underviktig” person om man påbörjat en förändring, utan bara att man inte ska dra förhastade slutsatser om okända människor.

Skriv en kommentar