Så extremt ätstörd

08 juli 2015 23 kommentarer
Jojobanta / Min hälsoresa / Samhällskritik / Sockerberoende / Viktnedgång

Jag funderar mycket nonstop. Jag är liksom en nonstopmänniska. tankarna som pingpongbollar, som Maj i Kristina Sandbergs hyllade romantrilogi. Oro för stort och smått i en aldrig sinande ström. Men också massa glada tankar! Tacksamhet, kärlek, inspiration, framtidshopp, pepp och ideer blandas med oro och knastankar.

och ni vet hur det är när man insnärjd i sjuka mat- och kroppstankar bedriver sin privata självspäkande Golgatavandring genom livet. Helt plötsligt hajar man till, stannar upp och inser hur absurda vissa tankemönster kan bli. Ingen utifrån kan se mina tankar, skratta åt dem och sätta dem (och mig) i lite perspektiv. Därför krävs det att jag själv skrattar till och inser att så här galet kan jag ju inte gå runt och tänka, jag är ju en normalbegåvad person liksom. Det är bara mat och träning, det behöver inte vara så fruktansvärt svårt. Eller?

med kroppen: herregud, det LÖSER sig. Men för den sakens skull inte kasta mig in i behagliga dimmor av sockerknarkande. Men liksom ett tillåtande leende mot spegelbilden, inte hela tiden det här karga och hårda. Inte mer den undvikande äcklade blicken när jag ser mig i spegeln. Den hör gamla tider till, historiska kuttersmycketider. Vi kan leva annorlunda nu, tänka annorlunda, vi måste inte vara så sinnessjukt fucking ätstörda, tjejer!

Med maten: jag och mina matsedlar som jag ilsket skrynklar ihop efter några dagar när jag inte har följt dem som strecken mellan prickarna i barndomens pysselböcker. Jag funderar över de få kvinnor i min omgivning som har ett sunt förhållande till mat. Inte går de runt och obsessar kring mat på det här makalöst sjuka sättet. Inte gör de listor och planer och krånglar och har sig. De gör annat än att konstant tänka på mat. De lever, gör konst, går på utställningar, promenerar på ett helt avslappnat sätt för att deras kropp ber dem promenera liksom. Fikar de i någons kök så tänker de inte konstant på de kakor som ligger på fatet. De stirrar inte i smyg på kakorna och känner hur det vattnas i munnen. De drömmer inte om att slänga i sig alla tjugo kakor på en gång för att – ja, varför egentligen. De bara fikar i stället. Möter den andras blick, småpratar och njuter av kaffet, kanske radion svagt i bakgrunden.

jag ser mig i spegeln och provar att le. Jag tillåter mig själv att laga maten långsamt och inte slänga i mig den som om den vore bara ännu en chokladkaka i raden av chokladkakor jag har ätit smusslande med handen i handväskan. Jag försöker känna att den här halloumisalladen är så himla god och så är det inget mer med det. Försöker vara lite mindre ätstörd, om så bara i några ögonblick.

och ni?

23 kommentarer

Samma här. Tänker mycket på att inte tänka på mat hela tiden. Längtar till varje måltid för att få äta igen. Välja det nyttiga alternativet i kantinen på jobbet fast jag helst skulle vilja ha hamburgaren med pommes fritesen. Fast valde jag hamburgaren och pommes fritsen så skulle jag få ångest efteråt så det är det inte värt i slutändan. Men om jag valde hamburgaren utan pommes fritsen kanske jag får mindre ångest efteråt? Fast nej då är ju halva njutningen borta och då känns det ovärt att ta hamburgaren. Kan lika gärna plocka ihop en sallad från salladsbaren då och så slipper jag ångesten. Står och väntar i kön på att betala och ser alla desserter som är vid kassan. Tänk om jag var en sådan där människa som ibland bara väljer att ta en dessert, som om det vore det naturligaste saken i världen. Tar jag det en dag så kommer jag vilja ta en varje dag till slut. Lika bra att aldrig ta någon dessert.Ja, typ så tänker jag. Från att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Har en ‘normal’ kropp och tränar ganska mycket för att hålla ångesten runt hur min kropp ser ut i schack. Har haft perioder då jag varit lite större och smuslat med godispåsar och kakor i fickor och lådor men det mår man ju inte heller bra av. Är 35 nu och hoppas att jag någongång får en normal relation till mat och min kropp.

Jessica, med romantiserat menar jag att jag uppfattar dig som att du tänker att matfixeringen är strikt kopplad till kroppsuppfattning, norm och självhat, och att du och jag i ditt idealsamhälle, där normerna och kraven på kroppen inte finns, inte heller längre har någon fixering vid maten. För mig som inte bryr mig särskilt om hur min kropp ser ut och som också är tillfreds med mig själv som person så är det tydligt att matfixeringen inte är kopplad till det utan också till andra faktorer som inte är lika enkla att komma till bukt med. För att vi är privilegierade. Bara det att du aldrig har varit i en livssituation där du inte har tid att tänka på mat och dessert och så vidare. Så menar jag.

Ja det har du rätt i Janna, men specificera gärna vad i mitt blogginlägg du uppfattar som romantiskt? Håller med om att det hjälper oändligt att skippa sockret men det hjälper ju inte mot självhat och matfixering? Jag har aldrig någonsin befunnit mig i en situation då jag inte har tid att tänka på mat, och då har jag ändå fullt upp nästan hela tiden. Det är väl också lite det som är att vara ätstörd, att det liksom aldrig tar paus även om jag inte äter socker och vanlig pasta numera. Jag tycker istället att extrema dieter och träningsbeteenden romantiseras idag på ett sjukt obehagligt sätt som legitimerar – eller kanske snarare normaliserar – ett i grunden ätstört beteende och tankesätt. När den bilden kablas ut i alla mediekanaler så framstår ju sådana extrema livsstilar som normala och då spär det på ”vanliga” kvinnors kropps – och självhat. Jag ser inte något konstruktivt varken i átt äta massa onyttigt konstant eller att späka sig själv och kontrollera sig själv konstant. Du kan väl inte mena att det är romantiskt av mig att vilja att kvinnor ka slippa att konstant kontrollera sitt matintag? Jag menar inte att låta hård nu, så svårt att nyansera sånt här, utan är uppriktigt nyfiken på hur du tänker. Få saker är väl så viktiga att prata om och diskutera som detta. <3

Jag känner också igen mig så mycket i din text Lisa och tror att den är så vanlig. Tillfredsställelsen som uppstår när du stoppar mat i mun är svår att hantera för dagens människa som har tillgång till överflöd. Jag uppfattar däremot att din syn Jessica är lite romantiserad. Det är inte så enkelt, tycker jag, som att det rör sig om kroppstorlek och självhat. Den mat vi pratar om här är också mat som inte är nödvändig för kroppen. När i idealsamhället känner du som människa dig tillfreds med lagom dessert, strips och kaka? Och vad är lagom när suget är ständigt? Jag tycker om både min kropp och mig själv men tänker också ständigt på att få äta. Problemet är inte att jag inte får äta en dessert utan ångest utan att maten faktiskt inte tillför kroppen något av värde, den stillar bara mitt sug väldigt tillfälligt. De enda perioderna i livet då jag har sluppit det här dödläget är då jag har skippat all typ av socker eller då jag har befunnit mig i miljöer där jag inte haft tid att tänka på mat eller där jag inte har haft tillgång till mer än det nödvändiga. För mig är _det_ kärnfrågan.

Vilken modig kommentar Lisa. Och det är väl där min förmåga till självspäkning fallerar alltför ofta. Jag ÄLSKAR att äta och det ställer ju liksom till det. Historiskt i mitt liv har sockersuget och överätarsuget slagit kontrollförmågan och vetskapen om påföljande ångest med RÅGE . det är svårt det där, med balans. Jag önskar att du får ta dessert och hamburgare när du känner för det. Alla nuförtiden pratar om att det är kärlek till sin kropp att typ äta asstrikta dieter och plocka bort massa livsmedel. Det är skitsnack tycker jag. Är man normalviktig så skulle man i idealsamhället, där kroppsnormen inte är en smalhetsnorm, där kroppsnormen är krossad, kunna äta lite som man känner för och ändå älska sig själv. För annat än den kropp man råkar befinna sig i. Jag undrar om du kanske skulle våga/vilja skriva ett gästinlägg i bloggen i samma stil som din kommentar? Du får vara anonym om du vill men helst inte. Mejla mig i så fall, även om fler vill. Annars är det tillräckligt betydelsefullt för många att du är öppen här i kommentarsfältet så känn ingen press! <3

Känner exakt igen mig i vad du Lisa skriver… har länge funderat på hur störd jag är egentligen.. Tänker varje dag på nästa måltid redan innan jag ätit den nuvarande, vardagen kretsar kring ett ständigt planerande och kontrollerande. ”Ska jag äta lunch klockan 12 eller 12.30? Det blir långt till mellanmålet om jag äter klockan 12 men jag gick ju upp tidigare idag så nu är jag hungrig”. ”Om jag tar denna desserten kan jag räkna den som ett mellanmål och hoppa över mellanmålet” etc. etc. Det är som att hjärnan inte litar på att magen kan sköta jobbet och säga till när jag ska äta och inte, istället försöker den desperat att kontrollera situationen…

Lisa, det är så otroligt befriande att lösa din kommentar. Jag kunde skrivit den själv. Jag är exakt likadan, samma kropp, samma tankar, samma beteende.

Men å andra sidan har man som mål att gå ner 30 kg så tycker nog jag att man ‘får’ lov att vara lite nojjig,det är ju ändå ett jättestort projekt.Lycka till, sommarkramar

Men nä, det tycker inte jag att man ska behöva vara. Jag har ju gått ner både 20 och 25 kg andra gånger i livet och tankarna har ju funnits där i alla fall. Så det här handlar om mycket mer än den vikt man för tillfället har. :) men jag förstår att du inte menar illa!

Jag är smal men tänker mycket på mat. Om jag släppte kontrollen helt och åt allt som jag ville så skulle jag absolut gå upp i vikt snabbt. Men, jag tränar ca 3 ggr i veckan, försöker tänka på hur jag äter dagligen. Ibland tappar jag kontrollen förståss och tillåter mig att njuta…Men det är bara att ta tillbaka kontrollen nästa dag.

Jo visst, men min poäng är också
1. Det är inte normalt att behöva ha kontroll över sig själv hela tiden? Det är i grunden inte sunt, även om olika strukturer har gjort att många kvinnor känner sig nödgade att leva så.
2. Det är inte för alla så bara att ta tillbaka kontrollen. En massa aspekter gör att vissa har lättare för det och andra svårare pga saker jag skrivit massor om tidigare. Det är viktigt att ha i åtanke.
Hoppas att du någon dag slipper tänka så mycket på mat. <3

Ett av dina tidigare inlägg gav mig en tankeställare om vad det är för vikt jag vill nå med min nuvarande viktkamp. Det var det inlägget när du la upp bilder från dig själv från förr, tror du kallade dem målbilder. I varje fall, jag tänkte på det du skrivit tidigare, om hur du oftast uppnått en lägre vikt genom ett ätstört beteende. Då började jag tänka på mig själv, hur mådde jag när de bilderna togs på vilka jag har en vikt/form jag vill nå tillbaka till. Det fick mig att inse att den vikt jag satsat på nog var ett par kg för låg för att passa mig nu. Då kunde jag slarva med maten och ändå träna, men det är ju inte den bilden jag vill förmedla till mina två barn som jag fått sen dess, att man kan träna och sen strunta i att äta. Men jag kom fram till att vikten jag hade när jag blev gravid med första barnet (nu 3,5) var en vikt jag trivdes i och mådde brammed, utan att behöva räkna kalorier eller bo på gymmet. Så 72 kg till mina 177 cm är mitt mål. Det är 7 kg kvar dit men det får ta sin tid, för jagvill inte stressa runt barnen. Tack för dina fina inlägg, ofta ögonöppnare!

Kanske ska tillägga att minstingen snart är 1,5 och att mitt Bmi fortfarande är över 25, vilket enligt en intervju jag såg med en läkare gör att jag är att anses överviktig. Enligt honom var det övervikt om man inte återgått till en normal vikt inom ett år från barnets födelse.. Kändes lagom stressande att höra..

Känner igen mycket av det du skriver. Är på väg åt fel håll igen och allt jag tänker på är mat och godis. Det lustiga är att då jag lyckades var då jag var mer tillåtande mot mig själv… Låter jättekonstigt, men precis så var det.

Hej Madde! Att du fortsätter läsa denna blogg och skriva i din egen är ju ett bra tecken! Du fixar det här, var med i min bootcamp om du vill hemma på din vrå. Jag körde på verandan här på landet idag, träning hjälper mot destruktivitet tycker jag (i lagoma mängder men jag skulle aldrig palla att träna för mycket haha!!)

Jag tror att VÄÄÄÄLDIGT många människor, framför allt kvinnor tänker precis så här. Tjocka, smala, långa, korta… vill glufsa i sig hela kakfatet (och tänker konstant eller väldigt ofta) Fast vi tror inte det för ingen pratar någonsin om det så här öppet.

Jag tänker väldigt sällan på mat. Äter när jag är hungrig. Slutar när jag är mätt. Jag äter det jag är sugen på och njuter av maten. Är normalviktig, men inte smal. Tror att mitt odramatiska förhållande till mat beror på att mitt värde som människa aldrig varit kopplat till utseende. Jag är inte vacker, men det verkar inte spela någon roll. Har aldrig haft svårt att hitta fina pojkar att pussa och spännande jobb som engagerar mig. Varför späka sig då? :-)

Matnoja går aldrig över. Man får leva med sina demoner helt enkelt. Som nu snart bliven 51-åring har jag LÄRT mig mer avslappning kring mat och skulle ALDRIG skriva matlistor = vilken stress! Köper o lagar mat på varor som har extrapris/kort datum. Det är ett mycket bättre mantra.
När jag var 17 vägde jag 37 kg och förra sommaren 95.
Min kropp har fött fem barn och har varit (och är) godismissbrukare. Nft anser jag mig inte tappa kontrollen då jag BESTÄMMER mig för att äta en semla t ex.
Till skillnad från att sluta röka – för 5 år sedan – och ej dricka alkohol sedan 15 år är MATEN betydligt svårare att ha en god relation med. Alkohol och tobak kan du lägga på en hylla, vända ryggen och ta adjö av. Men maten… (godiset, glassen, fikat, fredagsmyset mm) går aldrig att ”komma undan”.
SÅ vad man har att göra är enligt min erfarenhet att hålla sig till en struktur. I MITT fall innebär det 3 mål mat per dag, inga mellanmål, lchf i mesta görliga mån, flera liter vatten per dag och inget hejdlöst frossande. Jag bestämmer mig för vilka övertramp som skall begås, kalkylerar med träningsuppföljning och äter mig ALDRIG proppmätt.
Men frisk från anorexia??? Det blir man inte.

Jag obessar om kakor, godis och sånt när jag äter det. När jag har nolltolerans så tar det ett par veckor men sedan bryr jag mig inte om det längre, är inte sugen och tackar nej utan att tveka om jag blir erbjuden. När det gäller ”vanlig” mat så försöker jag att inte göra det så fasligt komplicerat, ett gäng grönsaker, en bit kött eller fisk, kanske nån sås. Ät och var glad, typ ;) När man har barn blir det jättesvårt att ha nån slags ”diet” för jag kan ju inte sitta och inte äta sånt dom äter så jag moffar i mig wienerkorv och panerad fisk ;) men inte varje dag.

Det KAN vara en bra ide att ha en ”yttre struktur” om man har ett beteende man måste ändra, om du t.ex. har svårt att äta ”riktig mat” om du inte planerat den så är matsedel bra. En annan sak du kanske kan prova är att laga veckans måltider på helgen och sedan värma och lägga till grönsaker bara?

Det är en så intressant diskussion, om hur så många av oss, oavsett om vi har övervikt eller inte, som går runt med mer eller mindre ätstörda beteenden. Och vid sidan om att ha en kroppsstorlek som man inte blir sjuk av (väl medveten om att en vältränad men lite överviktig kropp kan vara mycket hälsosam) så är att ha ett någorlunda sunt förhållande till mat en väldigt viktig målbild.

Jag har periodvis varit väldigt mat- och kroppsfixerad, trots normalvikt (mest kroppsfixerad dock tror jag), men tycker att jag närmar mig ett ok förhållningssätt nu, åtminstone till maten. Min målbild är att lyssna inåt på kroppen och vad den behöver. Jag gillar grönsaker och när jag tänker efter är det ofta det min kropp vill ha. Jag har upptäckt att det är väldigt skönt att inte äta sig proppmätt, och därigenom ha möjlighet att småäta lite istället. Samtidigt kan jag ibland bli sugen på kakor eller pommes frites eller liknande. Då äter jag det, men ofta går suget över efter några tuggor, om jag lyssnar på kroppen och inte låter den där betingade känslan i hjärnan som säger att jag ska känna mig belönad av socker och snabbmat ta över. Ibland när jag haft en period utan godis och börjar äta godis så kan jag känna att, nej, det var inte så gott som min hjärna sa till mig, det funkade inte som den belöning jag trodde. Jag får hitta någon annan (bättre) belöning. Dock är jag medveten om att det här är endast min erfarenhet, jag har ingen aning om hur ni andra fungerar, och särskilt inte om man har ett sämre förhållande till mat än vad jag har.

Så, målbilden för mig är att VILJA äta nyttigt, och att det onyttiga ska kunna finnas som komplement utan att jag ska ha lust att överäta eller gå och längta efter mer. Tror att det är viktigare att arbeta med sitt förhållande och tänkande kring mat än att arbeta med ”självdisciplin” även om man kan behöva båda längs vägen mot målet. Att prata i termer som att ”förlora kontrollen” när man äter socker t.ex., är naturligt, men det är ju ett tydligt tecken på att man är fast i sitt ätstörda beteende.

Måste bara få instämma i det du skrev om att äta onyttigt och falla för sötsuget ibland, Precis så känner jag det oxå.. då jag tillåter mig äter jag 1-2 bitar för det andra är inte gott :-) Trodde jag var ensam om att säga så, men blir så glad att det funkar så för andra :-)

:) Igenkänningen ligger som vanligt tät. Jag har ett ganska långt tag nu haft totalt kaos i kosten för att jag har totalruttnat på min egen kamp med maten. Det är som att jag har blivit utbränd när det kommer till att tänka på matplaner (oavsett hur vettiga), förbud osv. Jag orkar inte mer eftersom det alltid brakar samman ändå. Så jag äter relativt bra mat men alldeles, alldeles för mycket socker och skräp ”ovanpå”. Jag är överviktig, mår dåligt över det och känner att jag faktiskt misshandlar min kropp. Men jag tänker att jag får försöka jobba på andra fronter tills jag orkar tänka min kost igen: röra på mig, vara snäll mot mig själv, fylla livet med så roliga och positiva saker som möjligt. Jag är så imponerad och lite avis (men bara av den bästa sorten) på hur du verkar ha hittat styrkan att vara sund trots att det är jobbigt. Jag fyller på med motivation och någon gång framöver, förhoppningsvis snart, ska jag också försöka kämpa igen!

Jag tror tyvärr att väldigt få unga kvinnor har ett normalt förhållningssätt till mat. För de som har det så är vårt samhälle idag fullt av uppmaningar och triggers till att äta; för mycket och dålig mat. Vi omges överallt av mat, mestadels dålig sådan. Hela tiden uppmanas vi att äta, via reklam, via alla tusentals snabbmatsställen och caféer på stan, osv. Att ha ett normalt förhållningssätt till mat, med mestadels bra mat, att inte överäta eller väldigt ofta tänka på mat/bli sugen är ju jättesvårt! Samtidigt så uppmanas vi ju också hela tiden att banta, banta, banta. Man blir ju helt förstörd! Jag drömmer om ett normalt förhållningssätt till mat. Jag är normalviktig men samtidigt ganska fucked up. Men den dagen jag skaffar barn – då jävlar ska jag verkligen försöka bli av med min fixering!

Skriv en kommentar