Det är inte synd om tjocka människor


Teckning ritad av mig. Fler finns här.

Ett av många sätt att förminska en människa är att tycka synd om personen. Jag tror få människor, oavsett livssituation, vill att andra ska tycka synd om dem. Visst kan man känna medlidande och empati om någon har det riktigt jävligt, det är en annan sak.

Däremot bör man inte känna medlidande och empati med en person för att hen är tjock. Det är nämligen inte alls säkert att personen vantrivs. Tvärtom, hon kanske njuter av att äta massa god mat och inte bryr sig om att hon är rund. Eller så har hon precis – som en klok läsare påpekade i kommentarsfältet här för ett tag sedan – gått ner trettio kilo och känner sig finare än någonsin. Hon kanske själv väljer att fortsätta vara tjock (jo, det finns massa människor som trivs alldeles utmärkt med att vara stora). Anledningarna kan vara hundra olika till att just den här personen är tjock men ingen av dem berättigar dig att tycka synd om den.

Ibland hör jag folk, när de ser en fet människa på stan, mumla: ”Åh, stackaren, vad hemskt det måste vara!” Man bara: Varför är det så jäkla självklart? Jo, för att vi dagligen bombarderas med budskap om att tjock är det värsta man kan vara. I våra vener flyter fettföraktet omkring lika självklart som syret och blodet. Jag har många gånger i livet fått höra (från mindre schyssta personer, kan jag känna så här i efterhand) att jag ”är söt ÄNDÅ”. Trots att jag är tjock så är jag himla söt. Hur känns det att höra tror ni? Det känns som att personen då säger: ”Det är ju vedervärdigt att vara tjock och hur KAN du osv men för att vara en av de där vedervärdiga tjockisarna så är du ju ganska söt”. Please, håll sådana kommentarer för er själva, för det är riktiga anti-komplimanger. En gång i svunna tider så sa jag till en vän: ”Vad gullig du är” (i bemärkelsen: vad gulligt gjort av dig pga hon hade väl gjort något snällt, vad vet jag). Hon svarade: ”EH. Jag är inte gullig. Jag är snygg, sexig och vacker. Du är gullig, däremot.” Need I say att jag inte umgås med henne längre? Sådana där kommentarer är inte enda anledningen till att det blev så, men de är sköna att slippa de där förtäckta tjuvnypen.

Så, dagens lärdom: Tyck inte synd om tjocka människor. Det är nämligen inte alls säkert att de lider av att vara tjocka, men du verkar lida av att de är det. Så det kanske är dig själv du ska tycka synd om. Och ge inte förtäckta anti-komplimanger till någon. Det där lilla positiva i bisatsen kommer nämligen inte uppfattas av mottagaren. Hen kommer bara höra: ”FAN VAD DU ÄR TJOCK OCH VAD HEMSKT DET ÄR”.

Puss från tjockisen!

  1. Om man bryr sig så mycket om andra människors kroppar, om man skriver att det inte är ”ok” med övervikt,om man skriver till människor att de har fel inställning och ska strunta i samhällets diskriminering och förakt av tjocka då handlar det inte om olika åsikter,då handlar det om något helt annat. För jag antar att ingen av er här går in på extremsportares bloggar och orerar om hur farligt det är? Fettförakt lindas in i ”välvilliga råd” och ”omtanke”om överviktigas hälsa och ni tror att man inte ska se igenom det?

  2. Just det jag väntade med spänning igår på inlägg eller svar på lottas insändare som jessica sa att hon skulle skriva senare på kvällen vilket ej kom.

  3. Precis rakt i prick! Håller man inte med bloggaren är man sjuk i huvudet. Man kan läsa en blogg, följa det innebär inte att man delar alla åsikter, tråkigt vore det väl annars. Jag tycker som Lotta rakt av. Sen finns det en nyans mellan så klart. Vad är övervikt o vad är ej övervikt? Smal hetsen tror jag vi alla som läser denna blogg inte har som mål, utan att väga proportionerligt till vår längd. Jag är överviktig själv försöker gå ner , jag trivs ej med min vikt, samt jag vill skaffa barn och har högt blodtryck som jag fick av viktuppgång. Annars är alla värden bra. Men för att huvudtaget skaffa barn med högt blodtryck måste det ner, o det innebär gååååå ner i vikt på vågen. Jag äter inte o har aldrig ätit godis choklad etc, däremot pasta i mängder o jaaaaa bönpasta är lika mycket kalorier som vanlig rekommenderas ej att äta 2 ggr i veckan, samt att jag älskar potatis i alla dess slag. Jag trodde bön past va nyttigt åt det tre ggr i veckan gått upp 4 kilo så nu har jag tagit bort det, för en lång tid. Ej för alltid. Vetenskapen är energi in och energi ut. Minskar man ej påmåttband eller våg eller hur man nu mäter innebär det att man äter för mycket eller rör sig för lite Och jag tycker jessica rör sig otroligt mycket mer än vad normala typen gör, stor eloge för det.

  4. Jättebra skrivet! En viktig påminnelse, det är så himla lätt att dras med i tycka synd om-fenomenet trots att man egentligen vet bättre!

    1. Enligt vissa måste man alltid hålla med den som skriver bloggen. Om man inte gör det ska man inte bemöda sig med att skriva en kommentar alls. Själv tycker jag att en sund diskussion är spännande och har inga problem att andra tycker olika än vad jag gör. Det är dock ofta som kommentarer tolkas felaktigt (inte bara mina) pga att det sitter människor med egna, inte alltid positiva, erfarenheter bakom skärmarna.

  5. Tack för alla dina tankar som du delar med dig och framför allt de om att vara överviktig/tjock, hur man betraktas och allt va det innebär. Det är väldigt intressant och ger mig många tankeställare. Du skriver så bra.

  6. Tycker inte heller synd om stora människor, och naturligtvis får alla göra precis som dom vill. Men som någon skrev, fetma leder till sjukdomar och då måste man ta konsekvensen av det också.

    1. Konsekvensen att folk beter sig som as. Jo tjena.Tips till er i det här kommentarsfältet, gå till en terapeut och få hjälp med er människosyn.

    2. Var det mig du syftade på? Om jag blir sjuk av något jag gör själv, tycker inte du att det är mitt ansvar då? Eller ska någon annan ta ansvar av det?
      Måste ha levt mitt liv helt fel

  7. Hej! Jag tycker oftast inte synd om tjocka människor. Jag har själv varit tjock. Dock var jag en av dem som inte ville något hellre än att gå ner i vikt. Mycket pga utseende (jag var i tonåren), men också för att det var för jävligt att känna sig tung och inte orka på te x gympan.
    Det finns dock en situation när jag tycker synd om tjocka människor. (Och då menar jag de som knappt orkar röra sig. ) När de inte orkar leka med sina barn eller (som jag en gång såg) deras barn springer ut mot vägen och de inte kan springa efter. DÅ tycker jag synd om tjocka människor. För även om de har valt att vara tjocka, så tror jag att deras liv och kanske deras barns liv hade varit lite roligare om de hade orkat leka med dem.

  8. Hej! Som kommentar till ditt inlägg vill jag bara säga att jag inte riktigt håller med dig om att det är ok att vara tjock bara man inte lider av det. Visst, man kanske är van vid att ha ont i knän och i rygg m.m. men det är ju ett faktum att det faktiskt är ‘farligt’ att vara överviktig. Om BMI ökar från 25-30 (dvs om du är 165 cm lång och går upp från 68 till 82 kg som kvinna) så ökar även risken att dö till följd av hjärt-, kärlsjukdom med 40%, av cancer med 10% och diabetes-, lever-, eller njursjukdom med 60-120%. Ganska läskig siffror, eller hur? Jag förstår din frustration gällande detta då jag vet att du kämpar för att gå ner i vikt. Jag tror dock att dina förutsättningar för att lyckas skulle öka om du fokuserade dina tankar och din blogg på de positiva framsteg du gör istället för att grotta ner dig i vad omvärlden tycker. Strunta i om folk tycker synd om dig och kämpa på istället. Om ingenting händer på vågen eller måttbandet trots träning och bättre mat så betyder det (tyvärr) att du fortfarande får i dig för mycket kalorier jämfört med vad du gör av med. Då är det dags att omvärdera och dra ner på det ena och öka det andra… Lycka till och kämpa på!

    1. Hej Lotta och tack för din kommentar. Dessvärre håller jag inte med dig på nästan någon punkt i din kommentar men jag ska besvara den i ett blogginlägg senare i kväll i stället :)

    2. Hej igen,
      Jag förstår inte riktigt vad det inte är du håller med mig om. Siffrorna gällande ökad risk för dödsfall av olika orsaker kopplade till ett högt BMI kan du få referenser på om du vill (väldokumenterat i många forskningsrapporter). Jag hoppas dock att du förstår att min kommentar inte var menad som ett försvar till dem som ser ner på, eller tycker synd om, överviktiga. Det var i alla fall inte min avsikt.

    3. Det du säger nu är att det inte spelar någon roll vad man äter eller hur mycket man rör sig, och att det oavsett förutsättningar och konsekvenser av viktfixering alltid är bättre att gå ner i vikt och att man måste bli smal. I bland är det inte svartvitt, men man ser det lätt så när det ständigt matas av såna fakta från media och andra källor.

    4. Nej M, det är inte alls det jag säger. Jag vet inte mellan vilka rader du lyckades tolka min text så…

    5. Lotta: du vill skrämmas med sjukdomssiffror och talar sedan om att Jessica ska strunta i vad andra tycker för negativt, för att sedan avsluta med att hon gör på fel sätt gällande viktnedgång. Motsägelsefullt var ordet!

    6. sandybell: jag vill inte alls skrämmas, jag bara konstaterar fakta. Sedan tycker jag att man själv får använda dessa fakta till att göra vad man vill. Min alldeles egna åsikt är dock att de flesta inte vill bli en av dessa nämnda siffror och för att slippa det så bör man kanske gå ner i vikt (eller sluta röka eller inte elitsporta, you name it). Inte alls motsägelsefullt. Jag tycker inte att det är ok att förakta, eller vara tarvlig mot en grupp människor (oavsett anledning) och då vi inte lär kunna få bukt med de individer som ser ner på överviktiga så är det väl ett ganska bra alternativ att försöka att inte bry sig så mycket? Självklart förstår jag att det inte är så lätt, inget är ju det, men alternativet är ju att gå och må dåligt för något man inte kan göra så mycket åt!? Som jag skrev till Jessica, så finns det dessutom bara ett sätt att gå ner i vikt, men självklart vet hon det redan så det kanske var dumt uttryckt. Over and out!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..