Och så kom vi till den här dagen ändå.
Även fast jag egentligen inte helst vill. Just dom här dagarna gör väldigt ont. Jag vill samtidigt göra den här dagen extra fin eftersom det var just idag allt hände. Louis som han fick heta levde bara drygt en timma och idag skulle han fyllt 16 år. Jag har ju skrivit om det här förut men just idag känns det extra svårt. Minnen på näthinnan sitter kvar som om allt hände igår. All personal på Förlossningen, smärtan, alla veckor på BB. Jag minns minut för minut det här dygnet. Värkar i vecka 26 som längre inte gick att stoppa på grund av en infektion. Läkarna verkade hoppfulla men egentligen såg jag i deras ögon att en så kraftig infektion kommer inte gå bra. Mamman prioriteras först.
Hoppet är det sista man överger och för mig fanns inget annat alternativ än att kämpa sig igenom dag för dag. Glad för varje minut han låg kvar i magen så lungorna skulle hinna utvecklas ännu mer. Säng-toa var det enda jag fick röra mig i flera veckor och ovetande låg han och sprattlade för fullt i magen tills den 27 oktober 1996. Längesen men det är smärtsamt.
Han skrek när han föddes och jag kan inte glömma den stunden, när barnläkaren sprang ut med honom och sedan stod tiden still.
Jag var som i ett vakum, i ett mörkt förlossningsrum med Jeanette min allra bästa vän uppe vid mitt huvud. Tröstandes och förtvivlan, tiden gick långsamt när dom var iväg med honom. Jag ville hon skulle hålla för mina öron för jag ville inte höra vad dom skulle säga när dom kom in igen. Barnens pappa var i Norge på ett jobb och tyvärr hann inte hem.
Idag är jag oerhört tacksam för att jag till en början blev tvingad att se honom. Att få hålla honom när han var varm.
Men inte levde. När jag skriver dom orden känns det väldigt overkligt.
Jag är så tacksam för allt stöd Jeanette gav. Det är inte enkelt att vara med om en sån här situation och trauma med sin bästa vän.
Louis finns alltid kvar i mitt hjärta men jag kommer aldrig få veta hur han skulle sett ut idag. Och även om det är många år sedan känns det lika jävligt när dom här dagarna kommer. Jag vill ibland ställa mig på ett berg och bara skrika rakt ut…
Gammal bild.. V 20.
Livet hänger ibland på en skör tråd och jag har fått med mig en erfarenhet som gör mig också till en starkare människa.
