Varje gång man börjar filma en ny produktion så måste man fylla i en medical history insurance. Dvs jag ska fylla i om jag är/har varit/ eller tror att jag kommer att bli sjuk inom närmsta tiden. För det första: hur ska jag kunna veta OM jag kommer bli sjuk? Jag ser ju inte in i framtiden herregud!

Som första fråga så står det:

1. Have you, to the best of your knowledge and belief, ever had or have reasons to know you had… och sen räknas det upp tusen sjukdomar som det känns som om man borde veta om man haft eller inte haft.

Pappret påminner mig lite om det man fyller i på flygplan.

Have you the last 15 years been involved in any terrorist organisations? Vad tror dom att folk kommer svara liksom?

Nej, men för 16 år sedan var jag med i en.

Dum fråga får dumt svar.

En gång när vi hade läkarundersökning för en pjäs jag var med i så skulle doktorn ta blodtryck på mig. När siffrorna visade riktigt höga utslag på apparaten tittade han på mig och frågade oroande: Mår du bra Josephine? Du känner dig inte svimfärdig eller så?  Jag fattade ingenting. Jag mådde inte ett dugg dåligt. Han fortsatte att berätta att min puls låg extremt högt och att han tyckte att jag skulle lägga mig ned ett tag. Det kom in en kille med en bår, han propsade på att jag skulle lägga mig ned. Nu gick min puls upp mer än någonsin. Jag låg ned och tänkte att det var synd att min sista dag var kommen. Och vad snabbt allt gick liksom. Det var inte så här jag trodde att slutet skulle se ut. Jag låg på britsen i säkert 40 minuter och försökte lugna ner mig. Sen kom doktorn tillbaka och tog pulsen på mig igen. Fortfarande lika hög. Nu var jag tvungen att be honom testa en annan apparat och förklarade att det var näst intill omöjligt för mig att ha hög puls nu då jag var halvvägs in i döden. Han hämtade en ny apparat och det visade sig att jag hade perfekta värden. Vilken tur sa han och gick. Jag satt kvar och försökte få mitt liv att sluta passera revy.

Nu sitter jag här igen med pappret och ska fylla i om jag ofta får hög puls.

Jag skriver nej på den.

Visst, det är i slutet av Februari nu, men bättre väldigt sent än aldrig tänker jag (för att inte bli för ledsen på mig själv).

Idag har jag alltså varit och tränat för första gången i år och det var allt annat än underbart!

Jag hade fått för mig att det skulle bli så skönt att börja träna så fort jag hade blivit frisk. I dag vill jag inget hellre än att bli sjuk igen.

Försökte lära mig repliker samtidigt som jag stod på löpbandet också. Jag måste ha varit en riktigt sorglig syn. En ensam människa som flåsar högt på nivå noll samtidigt som hon pratar med sig själv.

Längtar inte alls till i morgon. Dessa jävla nyårslöften alltså. Känns lite som min lista nedan…

Jag har köpt en för stor lampa.

Jag visste att den var för stor när jag köpte den, men ändå skulle jag prompt köpa hem den och prova. Som om den skulle bli mindre för att den hängde i just mitt kök. Detta är ett sjukligt beteende. Sjukligt!

Varför ska man vara så jävla envis för? Lampan är skit-tung och kommer nu att behövas bära tillbaka till affären. Inte roligt någonstans.

Vad är en paradox?

Vad betyder sarkasm?

Total Lockdown! Har bunkrat upp med chips, lösgodis, glass och spenatsoppa. Spenatsoppan hör inte hundra procent in kanske, men jag tänkte att det kunde vara bra med någonting som har någon slags vitamin i sitt innehåll. Alltid viktigt att ha i sig vitaminer under lockdowns. Vitaminer och järn. Nu kommer jag inte gå ut från lägenheten för ens jag måste.

Mörkläggningsgardinerna hissas ned, mjukisbyxorna åker på och total slötittandes på tv infinner sig. Låt det ALDRIG ta slut…innan Måndag morgon då jag går och jobbar som de flesta andra.

Tills dess…frosseri på hög nivå!

Auf wiedersehen