Att flytta hem efter 17 år. Ett av mina första inlägg när jag bloggade på YourLife handlade om just det. Hela bloggen behandlade faktiskt mina känslor och erfarenheter som utlandssvensk som slutligen flyttade hem. Det var så många nya saker som jag störde mig på, som jag uppskattade, som jag inte visste om, och ofta kände jag mig som en främling i mitt eget land.

Flera av er läsare har undrat hur det är när man bott utomlands i 17 år (eller i alla fall i många år, vilka flera av er har) att flytta hem. Om det känns litet i Stockholm eller om man vänjer sig. Om man tycker svenskar är trista jämfört med andra osv.

Det var ganska många blandade känslor i början när vi kom till Sverige. Jag hade som sagt inte bott här på väldigt länge, utan i städer som Paris, Madrid, London och New York- stora städer med internationella vänner som kom från hela världen. Städer där man snabbt lärde känna nya kompisar och där de flesta (precis som jag, eller vi) var öppna, nyfikna, sökare med olika sorters bakgrund både ekonomiskt och kulturellt.

Jag fann Stockholm litet och instängt (inte till ytan) utan mer på grund av bristen på utbud av aktiviteter och människor (i alla fall där jag höll till). Jag hade massa kompisar (inte Anderson dock för han kände knappt några) från min barndom och det var underbart att se dem och min familj, men det dagliga livet kändes väldigt rutinartat och oinspirerande. Jag kände inte alls att jag passade in. Folk bokade sina scheman månader i förväg, ingen var impulsiv och det var helt enkelt svårt att platsa när man själv var van vid ett ständigt tempo och en meny av både sysslor, vänner och kulturer.

Dessutom hade jag svårt att få jobb, jag visste inte alls hur min bakgrund och min erfarenhet skulle passa in i branschen här och folk var inte vana vid mitt framfusiga och amerikanska sätt att jobba.

Men efter ett par månader så bestämde jag mig för att Stockholm skulle bli ett nytt äventyr. Det skulle bli vad jag bestämde mig för att det skulle bli.

Vi letade lägenhet i en ny stadsdel där vi inte kände någon (Kungsholmen), vi började umgås med mycket nytt folk (många i media och film som var mer utåtriktade än i andra branscher) och framförallt så började jag uppskatta saker som mina gamla vänner som jag fortfarande älskade att umgås med, min familj och släkt, fantastiska råvaror, nya restauranger, rent både i luften och i naturen, ett organiserat samhälle och en fungerande infrastruktur etc (mer än de andra städer jag bott i). Visst fanns det saker som var mycket tristare än London och New York, men jag bestämde mig helt enkelt för att fokusera på det positiva.

Sedan var det tufft för mig med vanliga, alldagliga saker som att hitta till posten (som inte verkade finnas kvar utan bara kassaservice i mataffärerna) hur och var man köpte bussbiljetter, hur det fungerade att gå till läkaren, att skriva in sig på försäkringskassan och skatteverket- ja i stort sett alla saker som invandrare får ta tag i. Skillnaden var ju att folk tyckte att jag var konstig som på perfekt svenska med svenskt pass och bakgrund inte visste dessa saker, och det blev ibland lite tärande. Men återigen, som när man flyttar till vilken stad som helst, så får man lära sig på nytt.

Stockholm är en fantastisk stad och Sverige ett underbart land att bo i. Speciellt nu när vi vill skaffa familj. Däremot ser jag till, och har möjligheten tack vare mitt jobb, att resa nästan varannan månad.

Och det ser jag verkligen till att göra för att jag skulle inte klara av att sitta still oavsett vilket land jag bosätter mig i. Men det är ju bara jag. Så till Er som frågat hur det var att flytta hem, om man ”orkar” med Sverige och Stockholm, hur det känns och om man får klaustrofobi, kan jag bara säga- det blir vad Du gör det till!

Första midsommarnatten i Sverige på 17 år och hur fascinerad jag var av ljuset hela natten- en sak jag totalt glömt bort!