Josephine Genetay
Annons

Månadsarkiv: april 2012

Size me!

josephinegenetay

Appropå självkänsla kan jag inte låta bli att tycka att Isabellas omslag är klockrent. Vilken självkänsla hon har och vid en sådan ung ålder. Förebild. Grattis Bella! Starkt gjort!

Annons

Glad Valborg!

josephinegenetay

Tog en lång sovmorgon och vaknade till detta:

Från den jag älskar…

Lite strålande sol på det :)

Och så era alltid engagerade och vänliga läsar mail och kommentarer. Tack vare Kerstin hittade jag denna artikel i Svenska Dagbladet. Som på beställning. Nu kanske jag inte riktigt passar in på allt de beskriver (blyg och tystlåten stämmer nog inte på mig) men artikeln som dessutom har flera delar, var riktigt intressant. Och dessutom fick den mig att känna att det finns fler ”högkänsliga” människor där ute och det verkar ju har gått bra för dem :)

Annons

Är det normalt?

josephinegenetay

Kanske är det normalt efter man varit sjuk och haft PMS, mensont och annat trist att känna sig låg? Jag känner att jag ofta måste vara glad här på bloggen, eller VILL vara glad och dela med mig av spännande roliga saker som får er inspirerade. Men jag vet förstås att ni uppskattar ärlighet och ”tråkigare” inlägg också. Jag ber om ursäkt på förhand om det varit lite mycket klagande de senaste dagarna. Men jag känner mig faktiskt ledsen idag. Så ni får dras med det ett tag till.

Normalt sätt är jag en person vars humör svänger rejält. Positivt på ett sätt, då jag aldrig kan vara arg på någon mer en ett par minuter. Men tyvärr så tar jag åt mig lätt och blir också ledsen väldigt snabbt. För snabbt. Jag tar saker personligt och grottar ner mig totalt genom att överanalysera allt. Det kallas visst dålig självkänsla har jag lärt mig.

Vissa i min närhet klarar inte av detta. Och det är ju synd. Själv tycker jag att man måste ta sina vänner för det de är. The good with the bad. Tycker inte ni?

Sedan är jag en moraliskt rättfram person. Om någon säger något och kritiserar mig för något som de sedan själva går och gör exakt likadant kan jag bli vansinnig. På senaste tiden har jag med öppna armar och ett ännu mer öppet hjärta slängt mig framför vänner och bekantskaper (säkert i min dåliga självkänsla har jag gjort detta alldeles för snabbt och naivt) och insett att allt var på deras villkor. Men jag har ju så svårt att sätta gränser för vad som faktiskt är okay, för jag vill så gärna att alla ska tycka om mig så jag ler hellre och försöker låtsas om som ingenting hänt.

Oavsett om de beter sig rätt eller om det är jag som är för känslig eller tar saker personligt så måste man ju lära sig att sätta gränser för vad som får en själv att må pyton. Hur larvigt det än är. Jag menar för min del som redan hunnit bli 35 år är det ju otroligt omoget att låta sig själv bli besviken på folk,vänner, familj etc gång på gång. Det är väl bara att bygga en mur runt sig istället. Eller ”grow a pair” som amerikanarna säger. Tougher skin och allt det där. Så man inte blir sårad eller hur?

För det gör ju så förbaskat ont att bli sårad av folk man tycker om eller hur?

Jag kan vara tuff i arbetslivet, och allt som rör det professionella men på en personlig nivå är jag skör som glas. Har ni några förslag på hur man ska fixa ett glas med massa sprickor? Kanske kan vi alla inspirera varandra idag. Det finns säkert många här som känner sig sköra ibland. Eller?

En lösning är ju att bara foka 100% på sig själv och jobb och plöja ner alla i sin väg som de flesta människor gör för att uppnå framgång. Det verkar ju onekligen fungera för de flesta, men blir man lyckligare av det? Att vara egotrippad, okänslig och elak mot andra? Det kan väl inte vara lösningen? Vad tror ni?

Annons

Det gick ju bra i alla fall!

josephinegenetay

Och inga olagliga handlingar uträttades mot min man trots hög irritationsnivå och mycket smärta. Vi hjälptes åt med middagen och det var härligt att se min pappa, lillebror och styvmor. Sedan parkerade jag mig dock i soffan med men värmedyna på magen och låg och kved medans jag och Anderson tittade på amerikanska The Voice. Lite mintkladdkaka som tröst och sedan däckade jag framför TVn.

Plockade fram silvret till familjens ära :)

Idag mår jag redan bättre både i magen och det  känns som min förkylning är borta. De har ju lovat sommarväder imorgon och tisdag så det vore toppen att få testa vår nya balkong!

Och så lite PMS på detta

josephinegenetay

Ok, kanske inte influensa då eftersom jag känner mig tillräckligt frist för att ta en promenad, men definitivt någon typ av förkylnng/feber. Och så PMS på detta (igår och i förrgår). Som nu övergått till den värsta mensvärken någonsin. Jag har alltid haft olidlig mensvärk. Ända sedan jag var tonåring. Men att både vara sjuk och ha värk är bland det jobbigaste som finns.

För er killar som läser bloggen kanske detta är tråkigt och alldeles för ”tjejigt” att höra om, men det struntar jag i. Istället riktar jag all min ilska mot er idag faktiskt. Ni fattar ju ingenting!

Delar av min familj kommer på middag ikväll och med värk, lite småsjuk och allmänt nere hamnar det fortfarande på mig att städa, tvätta, handla mat (som tur är har Anderson lovat att laga) och klistra på ett leende. Jag vill bara slå något hårt i huvudet på honom och skrika. Varför fattar han inte hur jävulskt ont jag har? Och så undrar jag hur det ska gå när man blir super emotionell och ännu mer känslig och kanske har ont när man är gravid? Alltså då måste ju män vara en jävla börda som man inte helst vill ha omkring sig. Eller?

Läser ibland inlägg från diverse bloggare som är gravida eller varit gravida och hur deras humör skiftar. Jag vet bara hur det är att ha PMS och sjuka mensvärkar eftersom jag aldrig varit gravid ännu, och det känns som tillräckligt jobbigt. Om Anderson kunde se vad jag vill göra med honom i min hjärna idag, jag då skulle jag nog åka i fängelse. Det är allt jag kan säga om mitt humör och min smärta idag!