Mamma, det är uppförsbacke nu och jag är säker på att om du var här så skulle du hjälpa mig att fortsätta framåt i alla fall. Vet du, jag är lite rädd. Både för det ena och det andra. Men mest av allt därför att jag ibland glömmer bort dig ibland. Hur du luktade, hur du såg ut och hur du tittade på mig. Det är lite svårt just nu. Och jag önskar ju att du var här för att säga att det kommer bli lättare.

Jag är 35 år nu nästan lika gammal som du var när du blev sjuk. Jag är lite rädd för det också. Jag har ju så mycket kvar som jag vill göra och inte hunnit med ännu. Jag hoppas att jag inte dör ung som du gjorde.

Jag vill att du ska säga till mig att allt kommer ordna sig och att inget mer dåligt kommer att hända, men jag vet att du inte kan det. Så jag söker i min hjärna, i min själ och mitt hjärta och försöker minnas dig- imorse när jag låg i sängen, idag vid graven och nu i mitt rum. Jag letar efter foton.

Och så hittar jag dessa. Det är samma som jag alltid tar fram på din dödsdag. Och så minns jag. Jag minns inte så bra de sista åren och jag är glad för det. Jag vill inte minnas dig som du var då. Det är klart att jag kommer ihåg den sista gången jag såg dig, och klart att jag älskade dig lika mycket även fast du var ett skelett med tom blick. Men nu tittar jag på dessa fotografier från din friska tid, och så minns jag. Jag minns dig med ditt stora leende och då ler jag. Min vackra mamma. Där är du ju!