Igår hade jag ett grymt möte på en kanal. Jag gick därifrån upprymd och exalterad. Även om man aldrig riktigt vet om någonting blir av så kan man ju unna sig att känna sig nöjd över ett välpitchat möte. Och så lever man på det i ett par timmar. Dagen såg ut att bli fantastisk.
Sedan börjar jag tänka lite för mycket, grubbla och oroa mig och innan jag vet ordet av det så är jag stressad, missnöjd och deppig. Jag har liksom redan sett scenariot krashlanda framför mig. Fear of success, kallas det visst för.
Har ni känt så någon gång? Att ni liksom själva saboterar något som egentligen gick väldigt bra, men att ni är så livrädda att det faktiskt ska gå vägen att ni själva, i era hjärnor ser ett misslyckat slut?
Kanske får tala om just detta idag på Radio1 kl 13 med Cissi. Ni lyssnar väl?
