Nu tänker jag berätta något väldigt personligt för er. Jag vet att många av er skrivit och frågat varför jag slutat skriva om ”privata” saker. Sanningen är att jag skriver alltid med ett personligt perspektiv, även om film, men sällan om privata detaljer, och det har jag heller aldrig gjort på min blogg. Vad jag skriver om nedan rör många människor världen över och jag delar med mig för att jag hoppas att jag, på något sätt, kan inspirera andra att söka hjälp eller tala om det.
Jag tycker ens privatliv ska vara privat. Sedan kan man dela med sig på ett personligt sätt om ämnen eller känslor som Du som läser förhoppningsvis kan relatera till!
Idag har jag inte orkat blogga för jag har suttit i produktionsmöten och utvecklingsmöten hela dagen och bl.a träffat duktiga Sabina Ddumba från X Factor om ni kommer ihåg henne? Hon som inte kom med i Andreas grupp trots att hon var bäst av alla tjejerna. Och sedan går det ju lite si sådär för just tjejerna i X Factor nu…Men Sabina har annat på gång så håll utkik efter henne!
Men nu så! Nu sitter jag till slut hemma, ganska trött efter dagen och tittar/läser på om min nya medicin- Concerta. För drygt 6 månader sedan fick jag diagnosen ADHD. Jag berättade inget för varken kompisar eller familj eller Dig som läser min blogg därför att det kändes som att hela världen hade ADHD och det blivit någon slags trend att säga att man har det.
Tro mig när jag säger att det varken är kul eller att det är med fri vilja som jag har denna funktionsnedsättning. Och det är just vad det är- en nedsättning inte en sjukdom.
Hela mitt liv har jag fått höra att jag är för intensiv, talar för fort, har för många idéer, att jag lätt blir arg och frustrerad när folk inte hänger med i mina svängar.
Om man skulle öppna min hjärna undrar jag hur det skulle se ut inuti. Ibland kan jag inte sova för det rör på sig därinne med sådan hastighet att jag inte hinner med själv. Jag kan ligga vaken i timmar med huvudet fullt av idéer till den grad att inget ”make sense”. Det är skitjobbigt.
Istället för att kunna göra något vettigt av alla dessa idéer och projekt blir det ofta pannkaka av allt.
Och i hela mitt liv har jag känt mig som ett sort misslyckande bara för att jag inte kunnat vårda varje kreativ idé och förverkliga dem. Visst har jag kunnat fokusera bra i skolan och fått bra betyg (vissa säger att folk med ADHD inte kan det alls men det stämmer inte, speciellt inte med tjejer med ADHD) men det har inte varit nog för mig eller på något sätt inte räckt till, därför att idéerna har alltid varit många fler än vad jag hunnit med.
Tänk vad mycket bättre om jag hade kunnat förstå det vid en tidigare ålder än 35. Kanske hade jag då kunnat sålla bland idéerna och bara foka på ett par av dem istället. Eller åtminstone kunnat förstå varför jag var så olycklig, kände mig så otillräcklig och misslyckad hela tiden.
Visst har jag med åren klappat mig själv på axeln och varit nöjd med allt jag faktiskt lyckats med, men jag har ändå känt mig som att jag inte gjort nog, uppnått nog, haft nog med framgång.
Och svaret till varför jag känt så här fick jag alltså i juni månad.
Först blev jag otroligt ledsen och kände att jag nu hade ytterligare en diagnos utöver diabetesen och njursten (som jag också har). Jag tänkte att det var orättvist att jag skulle få ytterligare en ”sjukdom”.
Men sedan insåg jag att jag trots allt lyckats leva med ADHD i alla dessa år och att det trots allt gått bra! Jag har dessutom inte en sjukdom till utan ”bara” en funktionsnedsättning.
Så till alla Er med ADHD vill jag säga att jag förstår, och jag känner med er. Det är ingen lek och det är inte lätt. Och oftast syns det inte på utsidan hur jobbigt man har det för vi med ADHD bara KÖR PÅ och folk förstår inte hur jävla jobbigt det är i ens huvud. MEN ni, VI, dör inte av det och det går att få medicin (själv vet jag inte om jag ska fortsätta eller inte, det är ju också individuellt) och hjälp och det går att anpassa sitt liv efter det.
Själv trevar jag fram som Bambi på hal is just nu. Jag har testat lite olika mediciner och har inte hittat rätt ännu, jag är fortfarande hyper och impulsiv, vaken på nätterna och orolig ganska ofta, men jag är säker på att det bara kan bli bättre nu när jag vet varför jag är som jag är och känner som jag gör.
Så återigen, en tanke till alla er som har olika funktionsnedsättningar- keep fighting, you´re not alone- far from it!
Kram!
PS dela gärna med er av ERA erfarenheter med ADHD…jag är ju lite ny och vinglig i det hela som sagt så alltid trevligt med råd.
