Karin Adelsköld

Solen kom fram till sist och vi drog till stranden. Jag fick feeling och började bygga sandslott. Efter några timmar av fixande med torn och broar insåg jag att barnen för länge sen tröttnat och jag satt i mitt slott själv. Pinsamt namma, påpekade dottern. Jag tyckte det blev fint.

Ok jag vet att jag sa att jag älskade loppisar för 3 dagar sen. Men såhär 3 regntunga dagar och 78 loppisar senare vete fan. Horder av trötta småbarnsföräldrar som jag, som inte kan komma på nått bättre att göra än att vada fram mellan bord fyllda med lampor, dammiga dukar, gamla porslinskoppar med neontryck och allt annat som legat längst in i Öländska källare. Men av ren tristess kan man alltid handla nått. En gammal LP. Som man kan lägga längst in i källaren när man kommer hem.

Jag vill verkligen inte ha fler barn. Jag är så nöjd. Men jag gillar att gosa med andras. Och lämna tillbaka. Det gillar jag faktiskt mest av allt när jag tänker efter: att lämna tillbaka. Här med kusinbarnet Elsa…

Påminn mig igen: varför sitter jag i en liten stuga med halva släkten i spöregn igen?

En ensam strand det är magiskt. Det gör ingenting att det regnar. Sonen tar en bild när jag inte ser. Och jag gråter lite i smyg. Men det gör ingenting. För det regnar.