Hej Bubblan*!
För två år sen satt jag på en åker i Skåne på en stor tom Folkhögskola. Jag hade bestämt mig för att gå en kurs i standup men väl på plats kändes det bara för jävligt. Vad skulle jag göra det för? Är jag verkligen rolig? Hade jag inte nog med svåra uppdrag? Jag kände mig ensam, dålig och rätt knäpp.

Jag tvekade lite först men gick sen ut på Jaiku, berättade precis hur jag kände mig: att jag kände mig värdelös och om mina tvivel. Trots den sena kvällen fick jag massor med hejarop och stöd från folk jag aldrig träffat. Flera ansträngde sig och letade fram saker jag skrivit tidigare för att ge mig bättre självförtroende och bevisa för mig att jag visst är rolig (har försökt hitta tråden men inte lyckats!)

Kursen var kul. Jag också, visade det sig. Jag började köra standup på klubbar några gånger i veckan. Det var svajigt, svårt och väldigt surrealistiskt att börja med nått så nytt som 35-årig tvåbarnsmorsa. Men Bubblan fortsatte att stötta mig. På alla tänkbara sätt.

Många av er har kommit och kollat. De flesta har peppat och hejat när jag varit i TV och alla har gett mig beröm och pepp och ovärderlig feedback. De flesta har jag inte ens träffat men konstigt nog har era ord varit mer värdefulla än de från mina vänner. Kanske är ni inte alltid ärliga och mer positiva än vad ni egentligen skulle varit som vänner, men det spelade ingen roll. Det var avgörande för att jag skulle våga att ställa mig på scenen.

Nästan exakt två år senare sitter jag här hemma och ska precis göra mig redo för Parlamentet som sänds ikväll. Lilla jag, som nyss satt på en åker, ska få vara med i komikernas finrum. Skulle bara vilja sända lite kärlek och tack till alla er som stöttat på webben. Utan er hade det inte gått.

Puss!

*Bubblan är det inofficiella namnet på alla de killar och tjejer som gillar att att vara aktiva i sociala medier som Twitter, Facebook, Jaiku och andra communitys. Webbnördar de lux i ordets bästa bemärkelse alltså.