Om man ska bli känd måste man ha löshår. Så har jag alltid skämtat. Tyckt att det är lite komiskt att tjejer som börjar bli kända genomgår en sån förändring. Först är lite småmulliga, har page och inte helt nya kläder. Så plötsligt, efter de varit på TV några gånger, så är de smala, har låååångt hår, supervita tänder och värsta garderoben.

Men satan. Snyggt är det ju med långt hår, har jag tänkt många gånger. Och igår föll jag för grupptrycket (läs: Ann Söderlund-trycket). Hon har gått till en jättetrevlig tjej som startat upp Hairextensions.se, ett helt eget företag som åker runt på olika salonger och gör exstensions med egenimporterat hår. Och som dessutom har varit och träffat de som säljer håret i Indien. Känns bättre på nått sätt. Att veta att saker och ting går rätt till.

SÅ JAG GJORD’AT!

Jag var så sjukt nervös innan. Man vill ju inte att det ska se ut som en mössboll. Eller som Rapunzel. Eller som en Hollywood fru. Kliar det? Ramlar det av? Kan man hoppa bomben i en bassäng utan att det lossnar? Ja, det får framtiden utvisa. För nu är jag långhårig. Fattas bara det stora kändisskapet nurå (och kläderna, tänderna etc..).

Vad tycks? Får jag bli kompis med Maria Montazami nu?

Och just det, appropå tidigare inlägg, jag betalade för mig..