Karin Isberg

Borta bra men hemma bäst

karinisberg

Hej allihop,

Det har varit en härlig och lärorik tid att blogga här på amelia.se.

Tack för alla modiga läsarfrågor, för värmande och inspirerande kommentarer och öppenhjärtliga mail.

Du som läser det här är fantastisk!

**

Det verkar vara med bloggar som med resor: Det är borta bra men hemma bäst. Så nu packar jag ner här och packar upp igen på min egen blogg nakendiscot.se.

Följetongen om Nakendiscot fortsätter där:

Nakendiscot kapitel 20 och framåt.

På nakendiscot.se kan du också vilket omslag det blev till nya upplagan av ”10 steg till att finna rätt partner”.

Här är det nya omslaget.

Välkommen till Nakendiscot.se!

Kommentera
Föregående artikel Nakendiscot. Kap…

Nakendiscot. Kapitel 19

karinisberg

Idag får du det nittonde kapitlet i Nakendiscot del 1. Nästa kommer imorgon.

Nakendiscot

Kapitel 19: Pelle

**

Pelle är en av sexton som är med på Solnäset. Den första tiden lägger jag inte särskilt mycket märke till honom, men efter att vi i en övning gett varandra massage kommer han fram och kommenterar min kropp, och då väcks mitt intresse. Pelle vill veta hur jag tränar, för han tycker att min kropp påminner om en panter: stark, mjuk och smidig. Jag blir otroligt smickrad, för jag är inte van att få positiva kommentarer om min kropp.

 

Efter det här har jag och Pelle plötsligt mycket mer kontakt med varandra, och när det är dags att säga hejdå till alla på söndagen så gör jag något som jag aldrig gjort med en man förut – jag stoppar en lapp med mitt telefonnummer i händerna på Pelle. Samma kväll får jag ett sms och två dagar senare åker jag hem till Pelle och tillbringar natten där.

 

Den natten har jag tidsmässigt mer sex med Pelle än vad jag haft totalt med Fredrik under de senaste två åren. Och det går plötsligt upp för mig att sex kan vara så otroligt mycket mer än att ha tio minuters sex på exakt samma sätt och med bara fokus på könsorgan och klimax hela tiden.

 

Sex är sinnligt, hela kroppen och alla sinnen kan ju njuta. Det är så här jag vill ha sex! Jag har under åren med Fredrik aldrig känt mig riktigt tillfredsställd eller nöjd med vårt sexliv, men heller aldrig kunnat sätta fingret på varför. Nu inser jag plötsligt det och det är som att vara nyfrälst och låta kroppen styra.

**

Egentligen vet jag från början att det inte kommer att bli något långvarigt med Pelle, men det spelar inte så stor roll för just där och just då är han den perfekta mannen för mig. Jag berättar för en bekant om Pelle, och hon beskriver honom väldigt träffande som ”min lots”. Jag har legat stilla inne i hamnen för länge, och nu behöver jag någon som drar ut mig på öppet hav igen. Helt rätt. Pelle är min lots.

 

Bara genom att vara med Pelle går det upp för mig massor av saker om vad jag vill ha i en relation. Sex såklart – otroligt viktigt. Och gemensamma intressen – precis lika viktigt.

 

När Pelle första gången föreslår att vi ska ta en kvällspromenad blir jag nästan chockad. Jag älskar promenader och har flera gånger frågat Fredrik om han vill följa med, men han avfärdar dem varje gång som ”planlöst irrande” så när jag promenerar gör jag det själv eller med vänner. Men nu plötsligt inser jag att jag kan göra sådant som jag tycker om, tillsammans med en man som jag tycker om.

 

Några veckor senare frågar Pelle om jag vill följa med honom upp till fjällen, och jag får samma känsla igen. Man kan alltså dela intressen med en partner, och njuta av att umgås tillsammans i vardagen. Varför har jag inte gjort det förut?

När Pelle beskriver hur han upplever mig, hjälper det mig dessutom att få en tydligare självbild, för det han säger, stämmer väl överens med hur min gamla pojkvän och de andra bollplanken beskrev mig några månader tidigare. På olika sätt gav de uttryck för att de såg mig som både stark och sårbar, men det avviker helt från hur Fredrik har beskrivit mig och den insikten väcker många tankar. Blev jag en annan person med Fredrik, eller har han inte sett mitt rätta jag?

 **

Pelle och jag kommer att ha tre månader tillsammans, men när han en vacker försommardag friar till mig på en slottsbalkong inser jag att jag måste göra slut. Vi står alldeles för långt ifrån varandra. Men jag vet inte hur man gör, och det känns jobbigt att såra honom.

 

Så den kväll när jag försöker göra slut, klarar jag inte av det och i stället slutar det med någon sorts försoningssex. Det är sista gången vi har sex och hela tiden har jag en obehaglig känsla i kroppen som jag inte kan sätta fingret på, men det är bara olustigt.

 

Efteråt säger Pelle att han kände sig totalt frånvarande, att han rent fysiskt var med mig i sängen men med sina tankar var han hela tiden någon annanstans. Och det är då det slår mig som en riktigt hård käftsmäll – det var så det kändes hela tiden med Fredrik. Han var aldrig riktigt där. Och plötsligt minns jag kommentarer från Fredrik om hur jag borde fantisera mer eftersom han alltid fantiserade när vi hade sex.

 

Men det är först nu jag får den jobbiga insikten att jag aldrig visste vad han fantiserade om. Vi delade inte de fantasierna, utan han höll dem för sig själv. Jag har ingen aning om vem eller vad han föreställde sig att jag och min kropp var. Jag känner mig plötsligt som att jag varit en knullmaskin för Fredrik under alla år och det är en riktigt obehaglig känsla.

Kommentera
Nästa artikeln Borta bra men he…
Föregående artikel Ge världens bäst…

Ge världens bästa beröm

Jag har precis har lanserat Inspirationsbrevet om personlig utveckling.

Några gånger i månaden skickar jag ut ett mail med övningar och verktyg så att du kan öka livsglädjen i ditt eget och andras liv.

Det senaste Inspirationsbrevet skickade jag i fredags, det handlar om att ge beröm som verkligen berör och du ser det här nedanför.

Prova gärna, jag lovar att resultatet blir fantastiskt!

**

Om du själv vill få Inspirationsbrevet framöver hittar du mer info och anmälan här: Inspirationsbrevet.

med värme

/Karin

 

Kommentera
Nästa artikeln Nakendiscot. Kap…
Föregående artikel Nakendiscot. Kap…

Nakendiscot. Kapitel 18

karinisberg

Idag får du det artonde kapitlet i Nakendiscot del 1. Nästa kommer imorgon.

Nakendiscot

Kapitel 18: Att dansa naken

**

På hemsidan beskrivs Solnäset som ”fridens lustgård”. För mig är det mitt paradis. Vid det här laget har jag hunnit återkomma flera gånger, och de totalt 12 dagar jag tillbringar där under det senaste året har varit helt avgörande för hur bra jag mår idag.

 

När jag första gången hittar dit i början av mars, är det tack vare mitt ressällskap Nathalie. Vi samåker från Stockholm och jag frågar henne om vad som kommer att hända under kursen. Hon borde ju veta, eftersom hon varit där många gånger tidigare. Men Nathalie vägrar svara, hon tittar bara lurigt på mig och säger att ”Det får du se”.

 

Men sen avslöjar hon att det säkert kommer att bli en hel del frigörande andning och frigörande dans. Det är begrepp som jag aldrig har hört förut. Vadå frigörande dans, hur dansar man då?

 

Det enda svar jag får är ett stort leende och sen byter vi samtalsämne och åker vidare.

**

Hade jag inte haft Nathalie i bilen skulle jag säkert kört fel, för det är så många små avtagsvägar innan den vackra gården till slut uppenbarar sig. Solnäset ligger helt isolerat vid vattnet, det är vackert, lugnt och fridfullt. Jag känner direkt att jag trivs där.

 

Första kvällen sitter vi i ring på speciella meditationsstolar och berättar om varför vi har kommit; vi är sexton personer och så Sonya och Vicenzo som leder kursen. Mina farhågor om att det bara skulle vara ett gäng flummänniskor där och att jag skulle känna mig utanför, är totalt bortblåsta för så är det verkligen inte.

 

De flesta av de övriga femton, är personer som jag hade kunnat möta i jobbsammanhang eller på mingelfester för det är lika många företagare och marknadschefer i ringen som jag brukar möta under en vanlig arbetsvecka. Det som förenar oss, är den känsla vi alla har av att livet måste kunna erbjuda mycket mer än vad vi hittills varit vana vid. Om det är prestationskrav, ekorrhjul eller plikter vi fastnat i varierar säkert, men jag tror att vi alla längtar efter att utvecklas känslomässigt som människor och bli mer levande och äkta.

 

”Om man aldrig ljuger kan man aldrig bli påkommen” har min mamma sagt vid något tillfälle, och de flesta av oss som sitter där i ringen har nog varit duktiga på att ljuga för oss själva under lång tid. Nu har vi börjat komma på det och av någon anledning har vi alla sökt oss till en tantrakurs på Solnäset för att få hjälp att bli mer sanna mot oss själva.

**

När det blir min tur att prata säger jag precis som det är, jag är för mycket tankar och för lite känslor. Jag vet ju att det finns ett hjärta som klappar där inne i bröstet, men jag vet inte hur jag ska få fram det.

 

Utdrag ur dagboken:

 

Nu ligger jag i sängen på Solnäset efter en inledande kväll med tantra. Eller i alla fall en introduktion till det. På bara några timmar har jag haft mer kroppskontakt och sinnlig närvaro än vad jag hade under hela 2009 känns det som. I hälsningsövningen med Carl väcktes lust och längtan djupt inne i mig; nu känner jag mig nästan förälskad – eller nej, det är inte förälskelse. Det är åtrå och sensuell längtan.

 

En tantrakurs med Vicenzo och Sonya känns som ett bra relationstest. I ett nytt förhållande är det den här sortens närvaro och känsla jag vill ha, det kan jag säga redan efter dessa inledande timmar. Det känns så rätt. En man som inte är öppen för det är inte en man för mig.

 **

Hur gärna jag än vill, tror jag inte att det går att berätta om en tantrakurs för den som inte varit med om det. Berätta om känslorna och resultaten av det vi gör går, men inte om själva övningarna för det är svårt att begripa vad som händer och varför det blir så starka reaktioner.

 

För de flesta av oss blir det många stora känsloutbrott under kursen; vissa tycker att det är jobbigt, men själv tycker jag mest att det är skönt. Genom att äntligen kunna gråta och sörja på riktigt, inte bara släppa fram tårar när jag läser om döda barn som jag inte ens känner, börjar jag inse vilka behov jag har och vad jag så länge saknat.

 

När vi sista kvällen sitter i samma ring som första kvällen och berättar vad som hänt med oss under kursen, säger jag igen precis som det är. Att jag för första gången i mitt liv känner mig hel. Att jag aldrig har känt mig så här sårbar, och heller aldrig så här stark.

 

Tantrakursen har lyckats bryta ner alla mina murar och försvarsmekanismer, jag har aldrig någonsin gråtit så mycket som jag gjort under de här dagarna och när jag fick tillgång till min egen sårbarhet var det som att börja läka ett stort sår i hjärtat.

 

Det har under åren funnits så mycket undertryckt sorg och smärta som jag varit otroligt duktig på att skjuta undan och förtränga. Men på Solnäset kommer det ikapp mig. Jag bryter totalt ihop och det strömmar fram minnesbilder av hur jag under åren med Fredrik känt mig kränkt och sårad vid många tillfällen. Mitt äktenskap har kanske inte varit så lyckligt som jag velat tro?

 

Flera gånger kan jag inte sluta gråta, jag ligger i fosterställning naken på golvet med ögonbindel och hulkar okontrollerat. Det gör så ont och samtidigt gör det så gott. Om man tillåter sig att våga dö lite, kan man börja leva på riktigt. Det är vad som händer med mig under dagarna på Solnäset.

**

Vi gjorde tre övningar idag, bortsett från den allt härligare fria dansen: sten till vatten, gudinnesol och kundalinimeditation. Det var stillsamma övningar, men de två första fick mig att gråta. Sten till vatten trodde jag först inte så mycket på, men oj vad den släppte lös.

 

Mitt i processen att tänka ”nej jag vill inte” såg jag mig själv på Skeppsbron, pratande med Fredrik i mobilen. Jag minns inte när det var, men jag minns känslan starkt. Han hade lovat att sluta med porr, men jag hade kommit på att han börjat igen. Så jag ringde honom; lurad, sårad, kränkt. Jag gick längs Skeppsbron och grät av sorg och ilska, men fick ingenting tillbaka från Fredrik bortsett från någon form av avfärdande. Jag minns inte exakt vad han svarade, men jag minns min förtvivlan och ilska.

 

Mitt i allt detta lade Corall sina händer på min rygg, och jag bröt ihop i gråt. Kontrasten mellan känslominnet och hennes varma omsorg var så total, och den gjorde känslan av Fredriks svek så stark. Resten av övningen låg jag i hennes famn och grät, mitt uppe i hennes stora, varma byst.

 **

Efter ytterligare en meditation vände jag blicken mot min bröstkorg och såg ett otäckt svart hål, ett sår med brända kanter. Det var som om någon slitit ut hjärtat och försökt stoppa blödningen genom att bränna kanterna.

 

Först blev jag vettskrämd av den synen, men sen ersattes rädslan av ett lugn. Det är inte så konstigt att jag försökt kompensera för hålet i hjärtat genom att växla över till hjärnan, och att jag upptäckt det svarta såret är en förutsättning för att jag ska kunna läka det och bli hel. Det är en fantastisk känsla, fylld med optimism och energi.

 

Jag pratar med Nathalie om det här, och hon tipsar mig om att gå och byta kläder för att markera att jag lämnar något bakom mig. Det kändes helt rätt att göra, och i den första dansen efter mitt klädbyte kom en annan av kursdeltagarna fram och kommenterade att jag nu såg mycket gladare ut, att jag strålade av energi och lycka.

 

Så kände jag mig verkligen där på dansgolvet. Glad för känslan att jag kommer att bli en helare, gladare och lyckligare människa, och för vetskapen att jag kommer att ta bättre hand om mig själv och mina behov framöver. Jag kommer att säga nej till människor och situationer som river upp såret – och ja till dem som hjälper mig läka.

**

Kursledarna frågar den sista kvällen om vi skulle ha kommit ifall vi på förhand visste vad vi skulle få vara med om. De flesta av oss säger nej, det skulle vi antagligen inte. För det låter alldeles för sjukt att berätta om de övningar vi gör. Och att förklara varför de får stor effekt kan jag som sagt inte.

 

Jag kan bara konstatera att genom en massa uppgifter och meditationer som handlar om att sluta tänka och börja känna, så sätts otroligt häftiga processer igång i kroppen.

 

Och jag inser hur kraftfull hjärnan är. Det går att bestämma sig för att inte vilja se och erkänna vad som händer i ens liv, och hjärnan hjälper till att snabbt trycka undan det jobbiga. Vips så är det borta, i alla fall för stunden. Men minnena och känslorna finns ju kvar, lagrade någonstans i kroppen. Och när hjärnan till slut luras att släppa taget, är det kroppen och känslorna som tar över.

 

Jag skulle säga att jag är smart i bemärkelsen intelligent, men jag har varit totalt osmart när det gäller mina känslor. Och kanske är det precis det som varit mitt problem: eftersom jag vet att jag är smart och har den självbilden, så har jag kunnat lura mig själv under väldigt lång tid. Jag vet ju att man ska leva jämställt i ett förhållande, jag vet att det är viktigt med en bra självkänsla, jag vet en massa saker. Och eftersom jag intellektuellt vet allt det här, så har jag lurat mig själv att tro att jag också lever och fungerar på det sättet.

 

Men en mer riktig beskrivning av hur jag fungerat är att det varit rätt avskurna förbindelser mellan hjärna och hjärta. De har inte riktigt kommunicerat med varandra. Det jag intellektuellt har förstått, har inte gått ner och landat i hjärtat. Så det jag gjort under året som gått är att jag öppnat förbindelsen mellan mina tankar och mina känslor och sakta men säkert börjar jag bli mer självsmart.

 

Det är inte alltid som förbindelsen fungerar, ibland blir det trafikstockning och störningar på nätet. Men min ambition är att fortsätta bygga ut den infrastrukturen så att jag tillslut får en bred och fin motorväg där allt för det mesta flyter utan störningar.

 

Det jag har lovat mig själv, är att aldrig mer försöka dölja eller stänga av mina känslor, varken i en relation eller i livet i övrigt. Känslor är inte logiska och heller inte så vackra alla gånger, men de finns ju där och är en del av den jag är. Och när jag låter mina känslor få vara precis som de är, så känner jag mig levande, äkta och i kontakt med mig själv.  Det här blir väldigt tydligt i nakendiscot.

** 

Inför varje ny övning sätter Vicenzo på musik och så dansar vi. Det finns ingen koreografi, inget som är rätt eller fel. Man bara dansar, känner musiken och låter kroppen göra vad den vill. Det är härligt och befriande – jag förstår varför det kallas för frigörande dans.

 

Men till en början har jag svårt för det. Jag står stilla med fötterna på marken och vaggar med överkroppen. Jag vet inte vad kroppen känner för, jag vet inte hur jag vill röra mig. Men ju mer dans det blir, desto mer släpper jag loss och efter några dagar på Solnäset har jag börjat älska de här dansstunderna.

 

Det är då som nakendiscot inträffar. I korthet handlar det om att vi tar av oss alla kläder och så fortsätter vi dansa precis som vi gjort innan.

 

Om någon skulle sagt det här till mig innan jag åkte skulle jag antingen ha skrattat eller sagt att visst, det får andra gärna göra. Men jag kommer aldrig att gå med på något sådant. Men det gör jag ju. Och det är en fantastisk känsla. Det är svårt att beskriva den, men det känns så naturligt och det är ännu mer befriande än den påklädda dansen.

 

Jag tror det handlar om att bejaka sig själv och sin kropp, att inte skämmas för någonting utan att kunna njuta precis så som man är och ge sig hän fullkomligt och sinnligt. Att alla andra också är nakna är ingenting jag över huvud taget tänker på, utan känslan i det vackra rummet är att vi är sexton människor som är fullkomligt naturliga med varandra.

 

Vi är nakna fysiskt och vi är nakna känslomässigt, intellektuellt och själsligt. Vi döljer ingenting, vi är sårbara, vi är öppna och vi är ärliga. Vi är precis så som vi alltid borde vara med varandra.

**

Känslan av trygghet är total. Ingen dömer, ingen granskar, ingen skrattar trots att alla masker och murar fallit. Det är säkert den känslan, att jag får vara den jag är och kan ge utlopp för vad jag känner, som bidrar till att jag bryter ihop totalt under kursen. Jag litar helt och fullt på att de andra kommer att ta emot mina känslor och att de kommer ta hand om mig, oavsett vilka sidor jag visar upp av mig själv. Och det är precis det de gör.

 

När tre dagar har gått känns det som att de andra på kursen känner mig bättre än de flesta människor. Människorna på Solnäset har sett mig för den jag är – både bildligt och bokstavligt – med min sviktande självkänsla, min sorg och mina rädslor. Jag är glad för den Karin de sett, för jag känner mig äkta på Solnäset. Jag spelar inga roller, jag bara är den jag är och jag trivs med mig själv.

 

Kontrasten mot många av dem som jag tillbringat så mycket tid med de senaste åren är närmast total. Med mina och Fredriks gemensamma bekanta har jag suttit på middagar, spelat teater och haft ytliga samtal om ämnen som inte berört mig. Trots flera års umgänge vet de människorna ingenting väsentligt om mig. De vet vad jag jobbar med och vilka viner jag helst dricker, men ungefär där tar det stopp.

 

Människorna på Solnäset vet ingenting mer än att jag heter Karin. De har ingen aning om var jag bor, vad jag jobbar med eller var jag kommer ifrån. Ändå vet de allt. De vet precis allt som är viktigt att veta, för de vet vad jag känner och varför, och när kursen närmar sig sitt slut får jag nästan panik. Ska jag lämna det här och åka hem till de vanliga människorna? Kan jag inte få stanna kvar, kan inte vi sexton som är där bestämma att vi för alltid kommer att bo på Solnäset tillsammans och behålla den härliga känslan av öppenhet, kärlek och trygghet?

**

Det kan vi såklart inte. Men innan jag åker från Solnäset bestämmer jag mig för att jag från och med nu ska försöka vara lika sårbar och öppen inför de människor som betyder något för mig, som jag varit de senaste dagarna.

 

Det innebär att jag kommer att berätta saker om mig själv för mina närmaste vänner och min familj som jag aldrig berättat för dem tidigare. Jag kommer att sluta försöka verka stark och duktig. Jag kommer att lämna ut mig själv, visa hur ledsen jag varit under många år. Visa hur liten jag är och hur mycket dumt jag gjort. Det känns läskigt, för jag vet ju inte hur de kommer att ta emot det här.

 

I efterhand kan jag konstatera att det är ett av de bästa beslut jag någonsin fattat. För allt jag säger tar de emot. De gillar inte allt de får höra, men de fortsätter att gilla mig. Och det skänker mig en enorm trygghet så hädanefter berättar jag allt för dem.

 

Jag delar vad som händer i mitt liv, och framför allt delar jag hur jag känner inför allting. Jag berättar när jag inser att jag gjort dumma saker, när jag är orolig och när jag mår dåligt. Jag berättar när det händer saker som får mig att växa och jag får insikter som gör mig till en lugnare, tryggare och gladare person.

 

De får veta allt helt enkelt. Jag behåller ingenting för mig själv och det är väldigt skönt att kunna dela mina erfarenheter med människor jag litar på. Dessutom är mina närmaste både mycket coolare och klokare än vad jag är, så med hjälp av deras reflektioner och tankar utvecklas jag ännu mer.

 

Mamma och Sofia återkommer flera gånger till att de inte hade en aning och de undrar varför jag inte berättat för dem. Jag förklarar att jag inte medvetet har försökt dölja någonting för dem, utan att det beror på att jag ljugit för mig själv och dessutom förträngt det faktum att jag gjort det. Och är man omedveten om sina egna lögner är det svårt att tala sanning inför andra.

Kommentera
Nästa artikeln Ge världens bäst…
Föregående artikel Ibland blir det…

Ibland blir det fel...

karinisberg

Jag insåg precis att jag gjorde fel härom dagen. Jag satt och tidsinställde flera inlägg (mycket fiffig funktion här i bloggen) och råkade ge ett kapitel fel nummer. Det är lite oklart hur jag lyckades med det, men snurrigt blev det i alla fall.

Resultatet blev att flera kapitel i Nakendiscot skrev över och ersattes av andra. Bland de kapitel som försvann fanns det som förklarar varför boken heter just Nakendiscot, vem Pelle är och några andra ganska centrala delar.

Hur som helst – nu har jag tagit bort de felnumrerade kapitlen som jag oavsiktligt hann publicera och från med i dag ska jag förhoppningsvis ha fått ordning på det. Rätt kapitel 17 hittar du här nedanför. Swing it kommer tillbaka om några dagar som kapitel 23.

tjing

/K.

(Jag var antagligen inte i närheten av så fokuserad som jag ser ut på den här bilden. Min dotter tog den när hon tyckte att jag borde göra något kul med henne i stället för att skriva. Det hade hon helt rätt i.)

Kommentera
Nästa artikeln Nakendiscot. Kap…
Föregående artikel Nakendiscot. Kap…