FRÅGA:

”Hej Karin!

Det här är mitt problem (som jag skäms över, såklart). Jag har en relation med två män. Fast dom inte vet om varandra. Vi bor alla i samma stad och det är oundvikligt att det snart inte uppdagas. Jag tycker inte det är okej att ljuga, va otrogen osv. Men jag kan inte sluta – kan inte välja. Och ja. Jag gillar båda. Väldigt, väldigt mkt.

Det började med Björn. En toppenkille. Ärlig. Trygg. Snäll. Vacker. Smart. En trygg person som är djup och utmanande. Så vi träffas.

Men sen börjar Ulf på mitt jobb. Och han är spännande, snygg, lite blyg.  Ulf vet inte om Björn och Björn vet inget om Ulf. Jag avslutar min relation med Björn (säger att jag inte vet om jag är redo, att jag känner mig osäker, etc) och inleder en passionerad relation med Ulf. Vi är extremt attraherade av varandra och allt tickar på.

Men sen sitter jag på en fest med goda vänner och några frågar om Björn. Hur kunde jag lämna honom? Drömkille som han är. Och plötsligt blir jag osäker på mitt val. Vad håller jag på med? Så jag tar kontakt med Björn. Och vi ses lite då och då. Och han säger att han älskar mig och kan ” vänta på att jag ska bli redo ”. Samtidigt kan jag inte sluta träffa Ulf. Detta har pågått i över 7 mån nu. Och jag kan ej ta mig ur det! Och jag mår såå dåligt. Ändå känns det bra med båda. Jättebra.

Björn är trygg. Vi har bra samtal. Han är vuxen. Otroligt stabil i sig själv.

Ulf. Snygg. Spännande. Avgudar mig. Samtidigt lite klängig och otrygg i sig själv, han söker bekräftelse och vill bara göra allt jag gör.

Hur ska jag kunna välja? Hur ska jag ta mig vidare? Jag känner mig så elak mot båda. Och mot mig själv. Och hela tiden rädd för o bli påkommen. Nu träffas jag och Ulf och Björn och jag hörs och ses ibland. Och båda är så bra män. Men båda ger mig så olika saker.

Det här håller på att förstöra mitt liv. Snälla hjälp mig!”

 ♥

SVAR:

Jag kommer att ge dig ett svar som handlar om din hjärna. När du vet vad som pågår i den kanske det blir lättare att fatta ett beslut.

Just nu är din hjärna i obalans. Den fungerar på samma sätt som hjärnan hos en person som lider av ångest och samtidigt knarkar amfetamin.

Jag ska strax förklara mer, men först vill jag poängtera en sak: vi kan kontrollera våra beteenden. Hjärnans kemi kan vi inte däremot inte styra över. Det enda som händer när du klandrar dig själv, är att du bygger upp stress och ångest i kroppen. Jag säger inte att jag sympatiserar med ditt beteende; jag säger bara att jag önskar att du ska behandla dig själv med kärlek.

Du känner vad du känner och det kan du inte styra över. Däremot kan du välja hur du agerar. Fundera över vad du mår bra av på lång sikt och handla i enlighet med det.

**

Med det sagt återgår vi till ämnet.

Det som vi brukar kalla för kärlek, handlar för hjärnan om tre helt olika saker: lust, förälskelse och bindning.

Lust innebär att vi känner sexuell attraktion för någon, förälskelse är fokusering på en annan människa och bindning är en långvarig och stark känsla av tillit. Med lite tur är det samma person som vi känner detta för, men rent fysiologiskt hänger lust, förälskelse och bindning inte ihop och behöver inte nödvändigtvis komma i den ordningen.

För hjärnan är det fullt möjligt att känna alla tre känslor samtidigt – för tre helt olika personer.

(Det är för övrigt det som gör att långvariga otrohetsaffärer kan fungera. Gifta par kan känna stark bindning till varandra, samtidigt som de känner lust och/eller förälskelse för någon annan. Nu pratar jag bara hjärnkemi; de moraliska aspekterna av otrohet är en helt annan fråga.)

Lust är enklast att förklara. Det handlar bara om könshormoner och gör att det går alldeles utmärkt att känna sig kåt utan att varken vara förälskad eller älska den som man har sex med.

Förälskelse är mer komplicerat. Här är det dopamin, noradrenalin och serotonin som spökar. Dopamin och noradrenalin rusar i höjden, precis som de gör för amfetaminister, samtidigt som serotoninhalten minskar. Det skapar det tvångsmässiga beteendet som många förälskade har när de alltid tänker på sin partner. Rent kemiskt ser det likadant ut i hjärnan hos dem som lider av ångest och tvångssyndrom.

Dopaminet och noradrenalinet gör också en sak till, nämligen att stänga av vårt omdöme och sudda ut alla kritiska tankar.

Så småningom klingar den här kemiska obalansen av. För vissa tar det några veckor, för andra kan förälskelsen hålla i sig upp till ett år eller möjligen två. Sedan är det obönhörligen slut. Hjärnan strävar efter att vara i balans.

Slutligen har vi den långvariga bindningen, den som får oss att vilja tillbringa livet med en annan människa. Här handlar det om nya substanser: vasopressin och oxytocin. De utsöndras när vi slappnar av och mår bra tillsammans.

**

Olika personer får oss att må på olika sätt. Vissa skapar olust i oss; med andra människor skulle vi kunna vara tillsammans jämt. Med dem känner vi oss trygga, avslappnade och respekterade.

Just respekt är ett grundläggande mänskligt behov. Vi behöver känna att vi är accepterade och omtyckta så som vi är. Den som någon gång har varit i ett förhållande med en partner som kritiserar och försöker förändra oss vet att den känslan inte är behaglig.

Jag varken kan eller vill förorda någon av männen, men fundera gärna över följande:

>> Vilken form av kärlek (lust/förälskelse/bindning) är det du känner för  Ulf respektive Björn?

>> Om du försöker att tänka icke-förälskat, dvs medvetet anstränger dig att vara nyanserad, hur ser du då på männen?

>> Om du inte bara fokuserar på hur det känns just nu utan också tänker framåt, hur vill du att det ska kännas i en långsiktig relation?

Mina varmaste lyckönskningar

/Karin