Det har varit en härlig och lärorik tid att blogga här på amelia.se.

Tack för alla modiga läsarfrågor, för värmande och inspirerande kommentarer och öppenhjärtliga mail.

Du som läser det här är fantastisk!

**

Det verkar vara med bloggar som med resor: Det är borta bra men hemma bäst. Så nu packar jag ner här och packar upp igen på min egen blogg nakendiscot.se.

Följetongen om Nakendiscot fortsätter där:

Nakendiscot kapitel 20 och framåt.

På nakendiscot.se kan du också vilket omslag det blev till nya upplagan av ”10 steg till att finna rätt partner”.

Här är det nya omslaget.

Välkommen till Nakendiscot.se!

Nakendiscot

Kapitel 19: Pelle

**

Pelle är en av sexton som är med på Solnäset. Den första tiden lägger jag inte särskilt mycket märke till honom, men efter att vi i en övning gett varandra massage kommer han fram och kommenterar min kropp, och då väcks mitt intresse. Pelle vill veta hur jag tränar, för han tycker att min kropp påminner om en panter: stark, mjuk och smidig. Jag blir otroligt smickrad, för jag är inte van att få positiva kommentarer om min kropp.

Efter det här har jag och Pelle plötsligt mycket mer kontakt med varandra, och när det är dags att säga hejdå till alla på söndagen så gör jag något som jag aldrig gjort med en man förut – jag stoppar en lapp med mitt telefonnummer i händerna på Pelle. Samma kväll får jag ett sms och två dagar senare åker jag hem till Pelle och tillbringar natten där.

Den natten har jag tidsmässigt mer sex med Pelle än vad jag haft totalt med Fredrik under de senaste två åren. Och det går plötsligt upp för mig att sex kan vara så otroligt mycket mer än att ha tio minuters sex på exakt samma sätt och med bara fokus på könsorgan och klimax hela tiden.

Sex är sinnligt, hela kroppen och alla sinnen kan ju njuta. Det är så här jag vill ha sex! Jag har under åren med Fredrik aldrig känt mig riktigt tillfredsställd eller nöjd med vårt sexliv, men heller aldrig kunnat sätta fingret på varför. Nu inser jag plötsligt det och det är som att vara nyfrälst och låta kroppen styra.

**

Egentligen vet jag från början att det inte kommer att bli något långvarigt med Pelle, men det spelar inte så stor roll för just där och just då är han den perfekta mannen för mig. Jag berättar för en bekant om Pelle, och hon beskriver honom väldigt träffande som ”min lots”. Jag har legat stilla inne i hamnen för länge, och nu behöver jag någon som drar ut mig på öppet hav igen. Helt rätt. Pelle är min lots.

Bara genom att vara med Pelle går det upp för mig massor av saker om vad jag vill ha i en relation. Sex såklart – otroligt viktigt. Och gemensamma intressen – precis lika viktigt.

När Pelle första gången föreslår att vi ska ta en kvällspromenad blir jag nästan chockad. Jag älskar promenader och har flera gånger frågat Fredrik om han vill följa med, men han avfärdar dem varje gång som ”planlöst irrande” så när jag promenerar gör jag det själv eller med vänner. Men nu plötsligt inser jag att jag kan göra sådant som jag tycker om, tillsammans med en man som jag tycker om.

Några veckor senare frågar Pelle om jag vill följa med honom upp till fjällen, och jag får samma känsla igen. Man kan alltså dela intressen med en partner, och njuta av att umgås tillsammans i vardagen. Varför har jag inte gjort det förut?

När Pelle beskriver hur han upplever mig, hjälper det mig dessutom att få en tydligare självbild, för det han säger, stämmer väl överens med hur min gamla pojkvän och de andra bollplanken beskrev mig några månader tidigare. På olika sätt gav de uttryck för att de såg mig som både stark och sårbar, men det avviker helt från hur Fredrik har beskrivit mig och den insikten väcker många tankar. Blev jag en annan person med Fredrik, eller har han inte sett mitt rätta jag?

 **

Pelle och jag kommer att ha tre månader tillsammans, men när han en vacker försommardag friar till mig på en slottsbalkong inser jag att jag måste göra slut. Vi står alldeles för långt ifrån varandra. Men jag vet inte hur man gör, och det känns jobbigt att såra honom.

Så den kväll när jag försöker göra slut, klarar jag inte av det och i stället slutar det med någon sorts försoningssex. Det är sista gången vi har sex och hela tiden har jag en obehaglig känsla i kroppen som jag inte kan sätta fingret på, men det är bara olustigt.

Efteråt säger Pelle att han kände sig totalt frånvarande, att han rent fysiskt var med mig i sängen men med sina tankar var han hela tiden någon annanstans. Och det är då det slår mig som en riktigt hård käftsmäll – det var så det kändes hela tiden med Fredrik. Han var aldrig riktigt där. Och plötsligt minns jag kommentarer från Fredrik om hur jag borde fantisera mer eftersom han alltid fantiserade när vi hade sex.

Men det är först nu jag får den jobbiga insikten att jag aldrig visste vad han fantiserade om. Vi delade inte de fantasierna, utan han höll dem för sig själv. Jag har ingen aning om vem eller vad han föreställde sig att jag och min kropp var. Jag känner mig plötsligt som att jag varit en knullmaskin för Fredrik under alla år och det är en riktigt obehaglig känsla.

Några gånger i månaden skickar jag ut ett mail med övningar och verktyg så att du kan öka livsglädjen i ditt eget och andras liv.

Det senaste Inspirationsbrevet skickade jag i fredags, det handlar om att ge beröm som verkligen berör och du ser det här nedanför.

Prova gärna, jag lovar att resultatet blir fantastiskt!

**

Om du själv vill få Inspirationsbrevet framöver hittar du mer info och anmälan här: Inspirationsbrevet.

med värme

/Karin

Nakendiscot

Kapitel 18: Att dansa naken

**

På hemsidan beskrivs Solnäset som ”fridens lustgård”. För mig är det mitt paradis. Vid det här laget har jag hunnit återkomma flera gånger, och de totalt 12 dagar jag tillbringar där under det senaste året har varit helt avgörande för hur bra jag mår idag.

När jag första gången hittar dit i början av mars, är det tack vare mitt ressällskap Nathalie. Vi samåker från Stockholm och jag frågar henne om vad som kommer att hända under kursen. Hon borde ju veta, eftersom hon varit där många gånger tidigare. Men Nathalie vägrar svara, hon tittar bara lurigt på mig och säger att ”Det får du se”.

Men sen avslöjar hon att det säkert kommer att bli en hel del frigörande andning och frigörande dans. Det är begrepp som jag aldrig har hört förut. Vadå frigörande dans, hur dansar man då?

Det enda svar jag får är ett stort leende och sen byter vi samtalsämne och åker vidare.

**

Hade jag inte haft Nathalie i bilen skulle jag säkert kört fel, för det är så många små avtagsvägar innan den vackra gården till slut uppenbarar sig. Solnäset ligger helt isolerat vid vattnet, det är vackert, lugnt och fridfullt. Jag känner direkt att jag trivs där.

Första kvällen sitter vi i ring på speciella meditationsstolar och berättar om varför vi har kommit; vi är sexton personer och så Sonya och Vicenzo som leder kursen. Mina farhågor om att det bara skulle vara ett gäng flummänniskor där och att jag skulle känna mig utanför, är totalt bortblåsta för så är det verkligen inte.

De flesta av de övriga femton, är personer som jag hade kunnat möta i jobbsammanhang eller på mingelfester för det är lika många företagare och marknadschefer i ringen som jag brukar möta under en vanlig arbetsvecka. Det som förenar oss, är den känsla vi alla har av att livet måste kunna erbjuda mycket mer än vad vi hittills varit vana vid. Om det är prestationskrav, ekorrhjul eller plikter vi fastnat i varierar säkert, men jag tror att vi alla längtar efter att utvecklas känslomässigt som människor och bli mer levande och äkta.

”Om man aldrig ljuger kan man aldrig bli påkommen” har min mamma sagt vid något tillfälle, och de flesta av oss som sitter där i ringen har nog varit duktiga på att ljuga för oss själva under lång tid. Nu har vi börjat komma på det och av någon anledning har vi alla sökt oss till en tantrakurs på Solnäset för att få hjälp att bli mer sanna mot oss själva.

**

När det blir min tur att prata säger jag precis som det är, jag är för mycket tankar och för lite känslor. Jag vet ju att det finns ett hjärta som klappar där inne i bröstet, men jag vet inte hur jag ska få fram det.

Utdrag ur dagboken:

Nu ligger jag i sängen på Solnäset efter en inledande kväll med tantra. Eller i alla fall en introduktion till det. På bara några timmar har jag haft mer kroppskontakt och sinnlig närvaro än vad jag hade under hela 2009 känns det som. I hälsningsövningen med Carl väcktes lust och längtan djupt inne i mig; nu känner jag mig nästan förälskad – eller nej, det är inte förälskelse. Det är åtrå och sensuell längtan.

En tantrakurs med Vicenzo och Sonya känns som ett bra relationstest. I ett nytt förhållande är det den här sortens närvaro och känsla jag vill ha, det kan jag säga redan efter dessa inledande timmar. Det känns så rätt. En man som inte är öppen för det är inte en man för mig.

 **

Hur gärna jag än vill, tror jag inte att det går att berätta om en tantrakurs för den som inte varit med om det. Berätta om känslorna och resultaten av det vi gör går, men inte om själva övningarna för det är svårt att begripa vad som händer och varför det blir så starka reaktioner.

För de flesta av oss blir det många stora känsloutbrott under kursen; vissa tycker att det är jobbigt, men själv tycker jag mest att det är skönt. Genom att äntligen kunna gråta och sörja på riktigt, inte bara släppa fram tårar när jag läser om döda barn som jag inte ens känner, börjar jag inse vilka behov jag har och vad jag så länge saknat.

När vi sista kvällen sitter i samma ring som första kvällen och berättar vad som hänt med oss under kursen, säger jag igen precis som det är. Att jag för första gången i mitt liv känner mig hel. Att jag aldrig har känt mig så här sårbar, och heller aldrig så här stark.

Tantrakursen har lyckats bryta ner alla mina murar och försvarsmekanismer, jag har aldrig någonsin gråtit så mycket som jag gjort under de här dagarna och när jag fick tillgång till min egen sårbarhet var det som att börja läka ett stort sår i hjärtat.

Det har under åren funnits så mycket undertryckt sorg och smärta som jag varit otroligt duktig på att skjuta undan och förtränga. Men på Solnäset kommer det ikapp mig. Jag bryter totalt ihop och det strömmar fram minnesbilder av hur jag under åren med Fredrik känt mig kränkt och sårad vid många tillfällen. Mitt äktenskap har kanske inte varit så lyckligt som jag velat tro?

Flera gånger kan jag inte sluta gråta, jag ligger i fosterställning naken på golvet med ögonbindel och hulkar okontrollerat. Det gör så ont och samtidigt gör det så gott. Om man tillåter sig att våga dö lite, kan man börja leva på riktigt. Det är vad som händer med mig under dagarna på Solnäset.

**

Vi gjorde tre övningar idag, bortsett från den allt härligare fria dansen: sten till vatten, gudinnesol och kundalinimeditation. Det var stillsamma övningar, men de två första fick mig att gråta. Sten till vatten trodde jag först inte så mycket på, men oj vad den släppte lös.

Mitt i processen att tänka ”nej jag vill inte” såg jag mig själv på Skeppsbron, pratande med Fredrik i mobilen. Jag minns inte när det var, men jag minns känslan starkt. Han hade lovat att sluta med porr, men jag hade kommit på att han börjat igen. Så jag ringde honom; lurad, sårad, kränkt. Jag gick längs Skeppsbron och grät av sorg och ilska, men fick ingenting tillbaka från Fredrik bortsett från någon form av avfärdande. Jag minns inte exakt vad han svarade, men jag minns min förtvivlan och ilska.

Mitt i allt detta lade Corall sina händer på min rygg, och jag bröt ihop i gråt. Kontrasten mellan känslominnet och hennes varma omsorg var så total, och den gjorde känslan av Fredriks svek så stark. Resten av övningen låg jag i hennes famn och grät, mitt uppe i hennes stora, varma byst.

 **

Efter ytterligare en meditation vände jag blicken mot min bröstkorg och såg ett otäckt svart hål, ett sår med brända kanter. Det var som om någon slitit ut hjärtat och försökt stoppa blödningen genom att bränna kanterna.

Först blev jag vettskrämd av den synen, men sen ersattes rädslan av ett lugn. Det är inte så konstigt att jag försökt kompensera för hålet i hjärtat genom att växla över till hjärnan, och att jag upptäckt det svarta såret är en förutsättning för att jag ska kunna läka det och bli hel. Det är en fantastisk känsla, fylld med optimism och energi.

Jag pratar med Nathalie om det här, och hon tipsar mig om att gå och byta kläder för att markera att jag lämnar något bakom mig. Det kändes helt rätt att göra, och i den första dansen efter mitt klädbyte kom en annan av kursdeltagarna fram och kommenterade att jag nu såg mycket gladare ut, att jag strålade av energi och lycka.

Så kände jag mig verkligen där på dansgolvet. Glad för känslan att jag kommer att bli en helare, gladare och lyckligare människa, och för vetskapen att jag kommer att ta bättre hand om mig själv och mina behov framöver. Jag kommer att säga nej till människor och situationer som river upp såret – och ja till dem som hjälper mig läka.

**

Kursledarna frågar den sista kvällen om vi skulle ha kommit ifall vi på förhand visste vad vi skulle få vara med om. De flesta av oss säger nej, det skulle vi antagligen inte. För det låter alldeles för sjukt att berätta om de övningar vi gör. Och att förklara varför de får stor effekt kan jag som sagt inte.

Jag kan bara konstatera att genom en massa uppgifter och meditationer som handlar om att sluta tänka och börja känna, så sätts otroligt häftiga processer igång i kroppen.

Och jag inser hur kraftfull hjärnan är. Det går att bestämma sig för att inte vilja se och erkänna vad som händer i ens liv, och hjärnan hjälper till att snabbt trycka undan det jobbiga. Vips så är det borta, i alla fall för stunden. Men minnena och känslorna finns ju kvar, lagrade någonstans i kroppen. Och när hjärnan till slut luras att släppa taget, är det kroppen och känslorna som tar över.

Jag skulle säga att jag är smart i bemärkelsen intelligent, men jag har varit totalt osmart när det gäller mina känslor. Och kanske är det precis det som varit mitt problem: eftersom jag vet att jag är smart och har den självbilden, så har jag kunnat lura mig själv under väldigt lång tid. Jag vet ju att man ska leva jämställt i ett förhållande, jag vet att det är viktigt med en bra självkänsla, jag vet en massa saker. Och eftersom jag intellektuellt vet allt det här, så har jag lurat mig själv att tro att jag också lever och fungerar på det sättet.

Men en mer riktig beskrivning av hur jag fungerat är att det varit rätt avskurna förbindelser mellan hjärna och hjärta. De har inte riktigt kommunicerat med varandra. Det jag intellektuellt har förstått, har inte gått ner och landat i hjärtat. Så det jag gjort under året som gått är att jag öppnat förbindelsen mellan mina tankar och mina känslor och sakta men säkert börjar jag bli mer självsmart.

Det är inte alltid som förbindelsen fungerar, ibland blir det trafikstockning och störningar på nätet. Men min ambition är att fortsätta bygga ut den infrastrukturen så att jag tillslut får en bred och fin motorväg där allt för det mesta flyter utan störningar.

Det jag har lovat mig själv, är att aldrig mer försöka dölja eller stänga av mina känslor, varken i en relation eller i livet i övrigt. Känslor är inte logiska och heller inte så vackra alla gånger, men de finns ju där och är en del av den jag är. Och när jag låter mina känslor få vara precis som de är, så känner jag mig levande, äkta och i kontakt med mig själv.  Det här blir väldigt tydligt i nakendiscot.

** 

Inför varje ny övning sätter Vicenzo på musik och så dansar vi. Det finns ingen koreografi, inget som är rätt eller fel. Man bara dansar, känner musiken och låter kroppen göra vad den vill. Det är härligt och befriande – jag förstår varför det kallas för frigörande dans.

Men till en början har jag svårt för det. Jag står stilla med fötterna på marken och vaggar med överkroppen. Jag vet inte vad kroppen känner för, jag vet inte hur jag vill röra mig. Men ju mer dans det blir, desto mer släpper jag loss och efter några dagar på Solnäset har jag börjat älska de här dansstunderna.

Det är då som nakendiscot inträffar. I korthet handlar det om att vi tar av oss alla kläder och så fortsätter vi dansa precis som vi gjort innan.

Om någon skulle sagt det här till mig innan jag åkte skulle jag antingen ha skrattat eller sagt att visst, det får andra gärna göra. Men jag kommer aldrig att gå med på något sådant. Men det gör jag ju. Och det är en fantastisk känsla. Det är svårt att beskriva den, men det känns så naturligt och det är ännu mer befriande än den påklädda dansen.

Jag tror det handlar om att bejaka sig själv och sin kropp, att inte skämmas för någonting utan att kunna njuta precis så som man är och ge sig hän fullkomligt och sinnligt. Att alla andra också är nakna är ingenting jag över huvud taget tänker på, utan känslan i det vackra rummet är att vi är sexton människor som är fullkomligt naturliga med varandra.

Vi är nakna fysiskt och vi är nakna känslomässigt, intellektuellt och själsligt. Vi döljer ingenting, vi är sårbara, vi är öppna och vi är ärliga. Vi är precis så som vi alltid borde vara med varandra.

**

Känslan av trygghet är total. Ingen dömer, ingen granskar, ingen skrattar trots att alla masker och murar fallit. Det är säkert den känslan, att jag får vara den jag är och kan ge utlopp för vad jag känner, som bidrar till att jag bryter ihop totalt under kursen. Jag litar helt och fullt på att de andra kommer att ta emot mina känslor och att de kommer ta hand om mig, oavsett vilka sidor jag visar upp av mig själv. Och det är precis det de gör.

När tre dagar har gått känns det som att de andra på kursen känner mig bättre än de flesta människor. Människorna på Solnäset har sett mig för den jag är – både bildligt och bokstavligt – med min sviktande självkänsla, min sorg och mina rädslor. Jag är glad för den Karin de sett, för jag känner mig äkta på Solnäset. Jag spelar inga roller, jag bara är den jag är och jag trivs med mig själv.

Kontrasten mot många av dem som jag tillbringat så mycket tid med de senaste åren är närmast total. Med mina och Fredriks gemensamma bekanta har jag suttit på middagar, spelat teater och haft ytliga samtal om ämnen som inte berört mig. Trots flera års umgänge vet de människorna ingenting väsentligt om mig. De vet vad jag jobbar med och vilka viner jag helst dricker, men ungefär där tar det stopp.

Människorna på Solnäset vet ingenting mer än att jag heter Karin. De har ingen aning om var jag bor, vad jag jobbar med eller var jag kommer ifrån. Ändå vet de allt. De vet precis allt som är viktigt att veta, för de vet vad jag känner och varför, och när kursen närmar sig sitt slut får jag nästan panik. Ska jag lämna det här och åka hem till de vanliga människorna? Kan jag inte få stanna kvar, kan inte vi sexton som är där bestämma att vi för alltid kommer att bo på Solnäset tillsammans och behålla den härliga känslan av öppenhet, kärlek och trygghet?

**

Det kan vi såklart inte. Men innan jag åker från Solnäset bestämmer jag mig för att jag från och med nu ska försöka vara lika sårbar och öppen inför de människor som betyder något för mig, som jag varit de senaste dagarna.

Det innebär att jag kommer att berätta saker om mig själv för mina närmaste vänner och min familj som jag aldrig berättat för dem tidigare. Jag kommer att sluta försöka verka stark och duktig. Jag kommer att lämna ut mig själv, visa hur ledsen jag varit under många år. Visa hur liten jag är och hur mycket dumt jag gjort. Det känns läskigt, för jag vet ju inte hur de kommer att ta emot det här.

I efterhand kan jag konstatera att det är ett av de bästa beslut jag någonsin fattat. För allt jag säger tar de emot. De gillar inte allt de får höra, men de fortsätter att gilla mig. Och det skänker mig en enorm trygghet så hädanefter berättar jag allt för dem.

Jag delar vad som händer i mitt liv, och framför allt delar jag hur jag känner inför allting. Jag berättar när jag inser att jag gjort dumma saker, när jag är orolig och när jag mår dåligt. Jag berättar när det händer saker som får mig att växa och jag får insikter som gör mig till en lugnare, tryggare och gladare person.

De får veta allt helt enkelt. Jag behåller ingenting för mig själv och det är väldigt skönt att kunna dela mina erfarenheter med människor jag litar på. Dessutom är mina närmaste både mycket coolare och klokare än vad jag är, så med hjälp av deras reflektioner och tankar utvecklas jag ännu mer.

Mamma och Sofia återkommer flera gånger till att de inte hade en aning och de undrar varför jag inte berättat för dem. Jag förklarar att jag inte medvetet har försökt dölja någonting för dem, utan att det beror på att jag ljugit för mig själv och dessutom förträngt det faktum att jag gjort det. Och är man omedveten om sina egna lögner är det svårt att tala sanning inför andra.

Resultatet blev att flera kapitel i Nakendiscot skrev över och ersattes av andra. Bland de kapitel som försvann fanns det som förklarar varför boken heter just Nakendiscot, vem Pelle är och några andra ganska centrala delar.

Hur som helst – nu har jag tagit bort de felnumrerade kapitlen som jag oavsiktligt hann publicera och från med i dag ska jag förhoppningsvis ha fått ordning på det. Rätt kapitel 17 hittar du här nedanför. Swing it kommer tillbaka om några dagar som kapitel 23.

tjing

/K.

(Jag var antagligen inte i närheten av så fokuserad som jag ser ut på den här bilden. Min dotter tog den när hon tyckte att jag borde göra något kul med henne i stället för att skriva. Det hade hon helt rätt i.)

Nakendiscot

Kapitel 17: Min utsläppta straffånge

**

Oftast när jag är hos Anne-Marie pratar vi. Ibland låter hon mig prata med kuddar som representerar Fredrik eller min familj och jag får försöka sätta mig in i hur de svarar. Det låter kanske konstigt, men det är väldigt befriande. Det blir ett sätt att få säga saker som jag ibland hållit inne med, och lättnaden ligger i att jag får uttala mina känslor och funderingar – inte nödvändigtvis i att Fredrik, mamma eller någon annan måste finnas där och lyssna.

Andra gånger har Anne-Marie låtit mig meditera, och en av de meditationerna blev väldigt stark för mig. Jag skulle tänka mig en scen, där jag var regissör och skulle sätta upp en produktion.

Det viktiga var inte vilken sorts produktion det var, utan hur jag föreställde mig att scenmiljön såg ut och framför allt vilka det var som kom dit för att försöka vara med i produktionen.

**

Det som framträdde för mig var en intim men väldigt klassisk teaterscen. Inte helt olik Dramaten, men mindre utsmyckad. Jag satt halvvägs upp på parketten, det var mörkt och det enda ljuset var starka strålkastare som lyste på scenen. Något som var intressant, var att jag inte satt där ensam, utan bakom mig stod ännu en version av mig själv.

Hon såg ut precis som jag, men var mycket större, som om någon skulle tagit mig och blåst in luft som en ballong så att jag svällde proportionerligt och blev något slags mellanting mellan människa och jätte.

Det jag förstod i efterhand var att produktionen var mitt livs egen föreställning och det jag såg på scenen var de aktörer som jag vill ska vara med i den. Den stora Karin var mitt förnuft, som jag till en början behövde för att våga fatta beslut. Jag litade inte på min magkänsla, utan behövde fråga förnuftet om hon gav sitt godkännande.

**

Här är fortsättningen på det som jag skrev i dagboken:

Idag var jag hos Anne-Marie och ville fortsätta utforska min skrämda fånge; hon som såg ut som i Spy Game. Sist, när jag såg henne första gången, kom hon upp på scenen och drog omkring vid draperiet. Tassade, nästan som Gollum. Krökt rygg och händerna framför ansiktet som skydd mot de starka strålkastarna.

Jag blev rädd när jag såg henne, men mitt stora jag lade handen på min axel, lutade sig fram och viskade att allt var lugnt, att det var bra att hon var där. Där lämnade jag henne, men med lättnad över att hon klivit upp på scenen.

**

Idag fortsatte vi. Hon gick fram till kanten, helt självmant, och ställde sig där. Hon sträckte på sig, armarna hängde avslappnat. Där stod hon, alldeles lugnt, och väntade på instruktioner. Jag sade åt henne att ta ett steg framåt så att jag kunde se henne bättre, och det gjorde hon.

Sen började hon prata. Lugnt och inte alls irriterat undrade hon vad vi ville att hon skulle göra. Klar och tydlig röst, och när hon inte fick något svar skämtade hon lite ironiskt, men hjärtligt. Jag gillade henne direkt. Hon var cool, rolig, inte rädd för mig. Inte rädd för att ta för sig, men heller inte kaxig. Bara lugn och trygg så som bra personer är.

Jag hade ingen aning om vilken sorts produktion vi skulle göra, men jag visste att hon var helt rätt för rollen. Jag sade åt henne att ”Tack, det är bra, det räcker så”. Hon behövde inte prestera eller visa något, utan bara genom sin uppenbarelse visste jag att hon var rätt. Sen gick hon av scenen, med stolta, avslappnade steg.

Jag var så lättad. Med den viktigaste rollen ordnad visste jag att allt skulle bli bra. Det fanns andra roller som också skulle besättas, men de kändes inte viktiga. Med henne på plats skulle allt lösa sig.

Den jag hann se mer på scen var en pajas/trollkarl. Säkert jätteduktig och proffsig, och han skulle säkert bli bra i produktionen, men jag kände mig loj och passiv. Ja ja… han blir säkert bra. Men nu var jag entusiastisk över min nya stjärna, uppspelt, glad.

Mitt stora jag, som hunnit bli en stor, rödklädd man förstod att han inte kunde tillföra mer, så han gick uppför trapporna och ut från salongen. Inte arg, sur eller sårad, utan som en nestor som vet att hans jobb är slutfört.

 **

Nu var jag nere vid scenkanten, och hon var tillbaka på scenen. Hon satt på huk och tittade på mina anteckningar, kommenterade, kom med konstruktiv kritik och skrattade hjärtligt. Hon skämtade om mina fula, manliga kängor och säckiga jeans som jag haft på mig och som jag inte gillade.

När jag tittade ner igen var de borta och jag hade tighta jeans och pumps. Blusen och tröjan över axlarna var kvar, det långa håret likaså. Jag hade glasögon i pannan och pärlsmycken, de hade jag inte förut. Jag var mycket snyggare, kände mig kvinnlig och trivdes mycket bättre med den looken – den kändes som jag.

Hon hade sin orange sarong och sitt stripiga fängelsehår, men hon var helt obekymrad och ursäktade sig inte. Vi skrattade och jag var varm, glad och lycklig. Hon var över all förväntan! Jag trodde hon skulle spela en roll; i stället blev hon medproducent och en självklar informell ledare för de andra. Jag skötte det praktiska och administrativa, hon fick allt att utvecklas till det bättre.

Jag respekterade henne mycket, och hon mig. Vi var olika men jämbördiga. Hon kändes som en syster som jag äntligen hade hittat.

 **

Vid det här laget grät jag hos Anne-Marie, av lycka. Vilken skön känsla, och jag saknade inte alls min förnuftige nestor. Jag visste att hon var en mycket bättre partner för mig. Kanske inte lika erfaren och slipad, men hon gav mig helt nya tankar och framför allt väldigt mycket glädje. Nestorn var en bra samtalspartner för hjärnan, hon kändes i magen och hjärtat på ett sätt som han aldrig gjort.

Hon var så mycket roligare och mer utvecklande att vara med; jag visste att produktionen skulle utvecklas enormt mycket och växa på ett sätt, blomma ut tack vare henne. Det hade den aldrig gjort med bara mig och nestorn.

Sekvensen kändes avslutad, det var fullbordat. Nu skulle nästa fas börja, men jag vet fortfarande inte vilken sorts produktion vi ska göra. The End – så kändes det.

** 

Efteråt: Wow! Vilken känsla!! Den rädsla jag kände inför helgen, den förnuftiga med invändningar, var helt borta. Jag känner tillförsikt och glädje. De negativa tankar jag hade igår är borta. Jag bejakar det som händer. Vi är de vi är. Jag älskar dem jag vill.

Jag storgrät, hulkade. Men det var bara av glädje. Helt underbart!

ps. När Fredrik lämnat mig frågade Anne-Marie vad det är som får liv nu när något dör. Idag är exakt en månad sen jag förstod att det skulle hända, och idag vet jag vad som börjar leva.

ps2. Det var aldrig intressant att få veta var hon varit, och för henne var det heller inte viktigt att berätta. Det viktiga var att hon var där och att hon ville vara med. Det är jag så tacksam och glad över. 

En av de mest belönande valutorna är soul money, alltså själsliga pengar. De går inte att köpa någonting för, men de känns i hjärtat och ger massor av energi och glädje. 

**

Det fina med soul money är att de kommer automatiskt när du gör någonting med ambitionen att hjälpa andra. Det spelar ingen roll ifall du får ett tack tillbaka. Bara känslan av att du agerar utan tanke på egen vinning är belönande.

Så – Vad kan du göra redan idag som gör att din lön blir soul money?

Ställ dig frågan ”Hur kan jag hjälpa någon annan?” och sedan gör du det som spontant kommer till dig. Det behöver inte vara storslaget, ofta är det hjälp i vardagen som vi uppskattar allra mest. 

**

För egen del kommer jag att få en riktig jackpot av soul money i helgen. Jag ansvarar för en skidskola för barn och efter flera månaders förberedelser kör vi igång imorgon.

300 förväntansfulla ungar, 40 gymnasieelever som utbildat sig till skidlärare och massor av skidglädje i backen. Skidåkning är dessutom en av mina stora passioner.

För den som bara tänker pengar kan det verka vansinnigt att lägga så mycket tid på ideellt arbete. Den som förstår betydelsen av soul money inser i stället hur rik jag kommer att bli. 

Jag hoppas du får en trevlig helg!

Vi sminkar oss till fejkade utseenden. Marknadsför produkter på fejkade sätt. Har samtal om vår fejkade lycka. Vi fejkar orgasmer och fejkar leenden. Vi spelar spel i våra relationer och på jobbet. 

**

Jag säger inte att jag står utanför det här, för det gör jag inte. Men ibland längtar jag nästan ihjäl mig efter sanning. Det är när det fula är det vackra eftersom det är äkta. Det är då vi kan vara precis dem som vi är, utan masker och spel.

Tack och lov har jag många äkta, fula, vackra, sanna människor i min omgivning. Jag tror att jag längtar efter dem extra mycket idag. Därav min spya.

Skönt. Nu har jag kräkts färdigt. Tack.

Nakendiscot

Kapitel 16: Min inre resa påbörjas

**

En resa med sig själv har inget slut, man kommer aldrig fram. Men resan är målet och man får hela tiden se nya saker. I samma stund som Anne-Marie gav mig liknelsen om orkestern, så visste jag att hon hade helt rätt. Jag har genom åren blivit mina prestationer och jag har styrt mitt liv mer med hjärnan än med hjärtat. Jag känner ingen som helst ångest över detta, gjort är gjort och jag vinner ingenting på att klandra eller gissla mig själv. Men känslan när jag åker från första mötet med Anne-Marie, är att nu ska det bli ändring.

Frågan är ju bara hur? Det är en sak att jag snabbt kan begripa att hon har rätt, men hur gör man för att ta reda på vem man är? Och hur gör man för att bli mer känslomänniska?

Jag inser direkt att det här klarar jag inte på egen hand. Jag behöver hjälp. Och sättet jag tar mig an det på är det enda sätt jag kan, nämligen logiskt, analytiskt och metodiskt. Och väldigt effektivt.

 **

Ju längre tiden går, desto mer kommer jag att inse att de här egenskaperna som jag från början behövde hjälp med att tona ner, är de egenskaper som jag har allra störst nytta av under min inre resa. De gör att jag snabbt kan analysera och förstå vad som händer med mig själv och fatta beslut om hur jag ska gå vidare.

Så vad gör jag? Jag börjar med att ringa upp min gamla pojkvän, kollegor och andra som på olika sätt känner mig. Jag säger precis som det är när jag ringer dem: jag är vilsen, jag behöver hjälp. Kan de tänka sig att träffa mig och berätta vilken bild de har av mig? Förutsättningen är att de inte får säga någonting om hur jag presterar, bara om hur jag är.

Alla är otroligt vänliga och generösa, och oavsett när de lärt känna mig, så finns det några egenskaper som de alla återkommer till. Jag får höra att jag är generös, godhjärtad och omtänksam och jag blir alldeles rörd när jag hör det här för de enda egenskaper jag fått höra under åren, är Fredriks beskrivningar av mig som en egoistisk och känslokall människa utan förmåga till empati. Men när min pojkvän från gymnasiet säger samma sak om mig som en kollega jag känt i två år, så borde det ju rimligen ligga något i det?

Sen slås jag av att jag fått höra en sak om mig själv ungefär ett år tidigare, av min kollega Frida. Vi skulle ha ett utvärderingssamtal när hon slutade på företaget för att börja plugga, och under det samtalet berättade Frida att hon alltid tyckt att det är så roligt att gå till jobbet. Vid den tidpunkten hade jag en kompanjon i företaget som var ett socialt geni så jag svarade Frida någonting i stil med att ”Ja, jag förstår det, Tomas är ju verkligen rolig”. Då tittade Frida på mig och sade helt lugnt ”Nej Karin, jag tycker att du är rolig”. Den gången fick jag en klump i halsen och fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna eftersom jag inte ville visa för Frida hur rörd jag blev.

I efterhand har jag funderat över varför jag reagerade så starkt, och jag kom fram till att det var första gången jag kunde minnas som jag fick en positiv kommentar om hur jag är, inte bara om vad jag gör.

**

Tack vare de här samtalen börjar konturerna av mig själv så sakteliga att framträda och samtidigt funderar jag över hur jag kan chockstarta mig själv känslomässigt. Vad är det mest extrema jag kan tänka mig, vad är den största kontrasten till prestationer och logik?

Jag har hört talas om tantra och det känns instinktivt som att det skulle kunna vara rätt för mig. Så jag googlar på tantra + kurs och hittar en kurs som ligger tre veckor fram i tiden. Det som lockar mig med kursbeskrivningen, är avsnittet om hur man med tantrans hjälp kan bli mer närvarande. Hjärnan kan vara precis var som helst, i tankar om det som varit eller det som eventuellt ska bli. Men kroppen är bara här och nu och om man tränar på att bli närvarande i kroppen så blir man mer närvarande i nuet.

Och, som det står i kursbeskrivningen, det är bara om man är närvarande i nuet som man kan njuta av livet fullt ut. Är man mentalt på väg någon annanstans så uppskattar man inte den stund som är. Det låter bra, så jag anmäler mig direkt och sen tillbringar jag tre veckor med att undra om jag är helt dum i huvudet?

**

För jag läser ju också sådant i kursinformationen som får mig att bli otroligt skeptisk. Inom tantran ser man kroppen som människans tempel som ska respekteras och behandlas med kärlek, och livsenergin är den sexuella energin.

Det här börjar låta som Kama Sutra och samlagsställningar i mina öron, men kursledaren skriver om sex som ett sätt att våga vara nära och verkligen möta både sig själv och en annan människa. Då kan sex plötsligt handla om att brista ut i skratt eller börja gråta, för med närhetens hjälp blir vi sårbara och släpper fram våra känslor.

Vad är det jag ska på egentligen? Det är säkert något sekteristiskt, jag och en massa flummänniskor och hur skumt som helst på en kursgård. Nästan dagligen brottas jag med mig själv, men varje gång jag får en invändning så känner jag att det är helt rätt av mig att åka. För alla invändningar är rationella, det är bara hjärnan som spökar. Och det är ju hjärnan jag ska lyssna mindre på. Från hjärtat hör jag ingenting, så jag tolkar det som ett tyst gillande.

 **

Kursen kommer att pågå torsdag till söndag och på torsdag förmiddag har jag en tid med Anne-Marie. Jag har berättat för henne om kursen och nu åker jag till henne för att bli peppad, för att bli stärkt och kunna vara på kursen med öppet sinne.

De timmarna hos Anne-Marie blir totalt omvälvande för mig. När jag lämnar henne den torsdagen sitter jag i bilen på Västerbron och det känns som att jag första gången kan börja andas ordentligt. Som om jag länge simmat under vatten och nu kommit upp till ytan och får frisk luft. Jag har hittat något, min försvunna tvillingsyster har kommit tillbaka, det här kommer att bli hur bra som helst.

Jag åker över Kungsholmen och tankarna börjar sjunka in. Jag har i en meditation hos Anne-Marie någon vecka tidigare fått se en del av mig själv komma fram ur fångenskap som en rädd och smutsig straffånge, som en skrämd liten figur som släppts ut ur ett thailändskt kvinnofängelse.

Den gången kom jag inte längre med meditationen och jag förstod inte vad den handlade om. Men den här gången fortsatte vi och det gick upp för mig både vem denna ynkliga lilla människa är, och varför hon gjort entré i mitt liv.  När jag når Odenplan gråter jag hejdlöst, tårarna forsar och jag hulkar, det är nästan så att jag är en trafikfara. Herregud – vad har jag gjort med mig själv?

Väl hemma har gråten gått över och i stället infinner sig en härlig lyckokänsla. Okej, jag har kastat in delar av mig själv i en smutsig fängelsehåla i flera år. Men det viktiga är ju att nu har jag släppt ut den här delen, och jag såg ju redan i meditationen hur hon började morska upp sig, hur hon ville ta plats i mitt liv och hur härligt det kändes när hon gjorde det. Så mest av allt är jag upprymd. Det känns som att jag fötts på nytt.

 **

För första gången någonsin skriver jag dagbok, något som jag skaffat inför tantrakursen. Kursledaren Vicenzo tipsade om att det kan vara bra att ha med sig en anteckningsbok, för kursen kommer att sätta igång många tankar och känslor. Så boken ligger framme och så här skriver jag den 4 mars 2010:

”Idag är en helt underbar dag. Det är den största dagen sedan Victor föddes, kanske ännu större. Jag känner mig pånyttfödd, en födelsedag långt viktigare än 10 augusti. För första gången känner jag mig stark och trygg på riktigt. Inte stark som i hård och med behov att bekräfta min styrka, utan helt lugn, varm och med tillförsikt. Jag känner väldigt mycket glädje, en hel del pirr och osäkerhet, jag ser fram emot helgen och livet och allt annat. Det är fantastiskt. Vilken känsla, vilken skön tanke, vilken värme i hjärtat.”

”En bok om nedstämdhet som är lättläst och spännande – finns det? Ja, den heter Vägar till välmående och är skriven av Karin Isberg”. 

Så skriver chefredaktören på MåBra i deras senaste nummer under vinjetten MåBra-tipset.

Jättekul tycker jag. En fin start på den nya veckan. Jag hoppas att din vecka också har börjat bra!

**