Jag säger adjö nu då, och sticker till mina nya hoods på Tara. Du hittar bloggen här:

http://blogg.tara.se/katerina-janouch/

Bokmärk, spara och kom tillbaka!!

Jag har börjat skriva ungdomsböcker, den första i min nya serie kommer i slutet av mars och den heter Amandas bok. Den handlar om första sexet och första kärleken, och handlar om Amanda som känt Axel som liten  – men så flyttar Axel och kommer inte tillbaka förrän de börjar 9:an. Då är han inte alls samma kille som Amanda minns, utan dryg och störig. Ändå blir det kärlek mellan dem och läser man boken får man veta hur det går sen.

Hur min första kärlek var? Ja, jag hade en hel räcka olyckliga kärlekar när jag var liten.  Min första stora kärlek var i fjärde klass. Jag bodde i Prag då och hade en bästa kompis, som var kär i samma kille. Vi delade denna kärlek, vi var inte konkurrenter utan trånade tillsammans efter honom… Kanske hade det blivit mer konkurrens om han valt en av oss, men nu var han inte särkilt intresserad av någon av oss. Vi däremot, var som tokiga. Förmodligen var vi också rätt jobbiga, eftersom vi hängde efter killen och ropade allehanda komplimanger efter honom så fort vi kom åt.
Även i sjätte klass hade jag en liknande kärlekshistoria, ihop med en annan kompis. Jag bodde i Köpenhamn då och gick i internationell skola. Vi åkte på lägerskola och jag och min italienska bästis var helt tokiga i en amerikansk kille som hette Mike.
Men man är ombytlig i den åldern. Nästa kille var den flera år äldre Andrew, som såg ut som en ung Michael Jackson. Honom drömde jag om på nätterna och grät i kudden för att han var inte ett dugg kär i mig. Ja, de här första kärlekarna var inte besvarade som du märker. Mest bara drömmar. Men min första puss fick jag av en dansk grannkille. Tyvärr var vi tvungna att flytta till Sverige just som den kärleken började spira. Jag skulle precis fylla 12 då.

Sen kom ju första sexet också, flera år senare, men det tror jag att jag ska behålla för mig själv. men så mycket kan jag säga, att det var inte mycket att skryta om!

Hur var det för dig? Skriv gärna och lägg upp på vår sida på Facebook, där du också kan tävla om spa-paket och andra fina priser!

Första gången på Facebook

Läste en tjeckisk roman om otrohet igår (finns inte på svenska) och slogs då av hur efter Tjeckien fortfarande är i fråga om syn på män, kvinnor och könsroller. Okej vi tjafsar om hemmafruar här i Sverige och det är naturligtvis viktigt, detta med kvinnors egen försörjning, men samtidigt har vi kommit så oerhört mycket längre i fråga om mans- o kvinnosyn än våra bröder och systrar i öst. Eller kan ni tänka er en vuxen svensk karl – tvåbarnspappa – som inte vet hur en micro fungerar och som blir helt handfallen när frun åker bort 3 dagar? Hon lämnar mat till honom i kylen och märker kastrullerna med lappar ”dag 1, 2, 3″ osv. Han klarar inte ens av att värma denna mat i micro utan sabbar micron meddelst plåtkastrull… Sina barn kan han inte ta hand om öht utan lämnar dom till farmor. Sen har han massor med älskarinnor. Och en annan kvinna lever med en man som anser att han har rätt att skälla ut henne då han kommer hem om inte skorna står i ordning och det värsta är att hon anser att han har rätt att vara arg då hon ”slarvar”. Och kärlek till barnen, ja den beskrivs som att de får stryk på stjärten. Denna bok är alltså skriven 2010! Okej barnaga är tillåten men det är hela tonen, hela den där mossiga synen på att kvinnorna hör hemma i köket och männen är tuffa och ska inte kunna hantera en tvättmaskin. Hallelujah, i slutet av boken får den otrogne mannen faktiskt till det med just tvätten, men lyckas ändå dränka grannens lägenhet eftersom tvättmaskinen svämmar över för att han stoppat i diskmedel istället för tvättmedel. Ja se dessa män. Se dessa män, så fullkomligt odugliga i hemmet.

Alltså tjeckerna måste skärpa sig, vad är det för svammel? En sån här bok skulle möjligen kunna vara hånfull satir i Sverige, men i Tjeckien reagerar folk knappt, för det är ”så det är”.

Jag måste säga att det känns som om vi lever i världens mest jämställda land i Sverige. Trots hemmafruarna…

Mamma berättade igår att hon brukar prata med sitt hjärta. Att man ska tala snällt och tröstande till hjärtat ifall hjärtat är upprört. På samma sätt ska man lyssna till sitt eget hjärta. Hjärtat är kanske viktigare än hjärnan, det styr faktiskt allt som sker i kroppen. Vet ni om att hjärtat kan brista av sorg? Särskilt hos kvinnor. En viss typ av ”sorgskada” uppvisas vid trauma, men den brukar reparera sig sedan. Hur är det med oss alkoholisthustrur? Kan våra hjärtan kvaddas av missbruksåren vi bär med oss i bagaget? Kanske.

Mitt hjärta har fått en törn. Jag har tidigare inte riktigt teamt upp med mitt älskade hjärta. Inte lyssnat. Inte pratat. Men nu är det nya tider, nya tider då en varningsklocka ringde och berättade att mitt hjärta var i fara. Kanske var det hjärtat självt som drog i nödbromsen. Tror hjärtat hade viskat och försökt säga mig något en längre tid men eftersom jag vägrade lyssna, var hjärtat tvunget att ta i med hårdhandskarna. Och oj vad jag lärt mig.

Nu pratar jag med hjärtat. Jag försöker hinna ikapp och kompensera de där åren av strunt då jag knappt var medveten om min trogna duktiga pump som kämpat och slitit i kroppen på mig. Nu säger jag snälla saker till hjärtat, klappar utanpå. Jag försöker lyssna. Hjärtat ogillar anspänning och stress och tycker jag ska ta det lugnt mellan varven, då försöker jag lyda. Det är inte lätt. Men har jag något val? Nej, jag har inte det. Inte om jag vill leva och vara frisk länge till.

Mitt hjärta är lite paj. Inte helt men en smula, det finns en misstänkt skada av mindre omfattning. OBS ”misstänkt”, det betyder inte att den finns där men ska jag veta säkert bör jag göra en magnetröntgen som kan ge mig svar. Först ska jag träffa ännu en läkare. Vänsterklaffen är ok. Det är viktigt. Pump- och arbetsförmågan är inte påverkad. Det är mycket bra. Och den där skänkelblocken, den kan rätta till sig. Men ändå, jag kan inte rusa vidare som en 18-åring. Jag ska inte hetsa upp mig för skitsaker. Jag ÄR dödlig. Det är mycket att ta in för en sån som jag.

Bara så ni vet. Lyssna till era hjärtan. Tala med dom. Yoga dom. Klappa, vyssja, gulla, peppa. Hjärtproblematik sitter i huvudet, och det är något vi kan påverka. På måndag 7/3 ska jag gå klädd i rött på 1,6-miljoners- och 2,6-miljonersklubbens modevisning ”Women in red”, på tema hjärtat. Jag har en hel del att ta ikapp.

INLÄGG från Micke:

Så här kan det absolut vara. Och det är som sagt inte alltid upp till oss pappor heller. Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter, men vi får rätt tidigt i processen intrycket av att det är mammans åsikter, vilja och kunskaper som räknas. Som Kat skrev, på BVC adresserar man mamman. På MVC adresserar man mamman, i barnvagnsaffären adresserar man mamman. På familjerätten adresserar man mamman. Nu har jag fått barn för sex år sen och för en dryg månad sen, och det har hänt en del, så jag håller även med om tankesättet om att det är en pågående evolution. Men om man växer in i synsättet att man som pappa är mindre vetande, så är det självklart svårt att känna att man kan ta samma ansvar för barnen också. Gör man inte som mamman tänker så gör man fel. Och med det menar jag inte att varken mammor eller pappor generellt gör fel, jag tror mer att vi båda vill våra barns bästa och att det tar sig olika uttryck. Hos många pappor tar det sig säkert uttryck i att man lämnar över av rädsla att göra fel. Vi är ju som sagt ofta matade med att vi kan mindre från början. Det är de förväntningarna vi har med oss nästan från början.

SVAR:

Tack för din röst här, Micke! Visst är det en del män som tyckt till men ändå är de få, trots att de utgör hälften av alla föräldrar. Jag tror det är en balansgång, att kvinnor lämnar ifrån sig och män tar emot. I mitt gamla hemland Tjeckien är de där rollerna så huggna i sten i många familjer att män inte bara stängs ute, de idiotförklaras från alla hushållssysslor och barnuppfostran, förvandlas till stora ansvarslösa barn som bara inte ”kan”. Söner klemas bort av sina mödrar, könsrollerna hålls kvar. Kanske som en motreaktion på att kvinnor idioförklaras på så många andra håll, att de i alla fall vill ha kvar makten över hemmet och barnen som en sista utpost? Hursom är det osunt, dels den patriarkala strukturen som tilldelat kvinnan platsen i hemmet, och sen kvinnan, som inte kan släppa den.

Tyvärr är inte alla män så pass intresserade av hem och barn att de kämpar för sin rätt heller. Som orkar stå emot att de blir en andrahandvarelse. Det blir bekvämare att glida in i goodenough-rollen. Att tycka att man är jämställd om det är 30-70 eller 40-60.

Nej, det är fasicken inte lätt.

Men att män är engagerade, som du Micke, är en bra början.

Mycket tänkvärt inlägg från R:

Vet inte exakt vad jag vill skriva här.Några tankar om detta med att debattera jämställdhet och att leva utan att duka under av känslor att inte duga ur det perspektivet.  När mitt första barn föddes tänkte jag varenda dag på detta med jämställdhet. Det var som värsta själsliga växtvärken. Jag var på min man varenda sekund om hur vi skulle dela rakt av på allt och eftersom jag var först ut bland mina vänner med att få barn kunde ingen säga mig att det finns en diff mellan ens strävan att leva jämställt och verkligheten. Plus att man kan inte vara jämställd själv.  När vi faktiskt inte hade möjlighet att dela föräldraförsäkringen rakt av så fick jag ingen klapp på axeln och höra att jag gjorde ok ifrån mig ändå. Nix -enligt alla mina vänner kunde deras killar minsann inte vänta på att stå där sina 50% det visste alla mina vänner och tittade medlidsamt på mig. Jag var helt knäckt, börjar nästan gråta när jag tänker på hur urusel jag kände mig.
Nu har många av mina vänner fått barn och med facit i hand var nog min man en tämligen jämställd man visar det sig ändå. I verkligheten så verkar det ofta vara så att många pappor faktiskt blir extremt arbetsbenägna då de får barn och glömmer det där med 50/50. Även om jag vill uppmuntra mina medsystrar till jämställdhet så har jag mer än en gång tröstat med orden ”du kan inte vara jämställd själv”. Inte för att jag inte vill uppmuntra till självständighet utan för att jag vet att dessa tjejer, precis som jag, inget hellre vill än vara jämställda rakt av. Men våra killar fattar inte riktigt mattematiken 50/50 utan misstar den oftast för 40/60, 30/70… Jag orkar fan inte säga min man igen att det inte är så. Orkar inte strida hårt för det eftersom jag vill att tillvaron ska funka utan ständiga tillrättavisningar från min sida. Det är så jävla ansträngande att alltid behöva vakta sina positioner att jag känner att en ungefärlig delning där jag oftast  tar lite mer barnansvar just nu får lov att vara. Jag har försökt att på alla sätt få det helt jämställt men jag kan fan inte göra det själv. Jag anser att detta faktiskt är hans fel, ja i ärlighetens namn kanske något av ett generellt killproblem.
För att inte totalt tappa hoppet om mänskligheten brukar jag tänka på att en varande evolution, en förändring som håller, går framåt en bit i taget. Vilken skilnad det är för mig mot min mamma, mormor, farmor etc och det gör mig ändå hopfull. I min bekantskapskrets så tycker jag nog att killarna över lag är de som behöver komma ikapp, själva förstå att de inte är helt ikapp. Än.
Jag tror inte min generation (70-talist)bara släpper allt frivilligt för barnen och sedan medvetet ignorerar jämställdhetsdebatten Men jämlikt föräldraskap kanske inte är klappat och klart med oss utan en bra bit på väg. Och att det kanske inte diskuteras i den utsträckning det borde kanske beror på att man önskar att detta vore så självklart. Vi ”borde” vara i mål men är det inte.
Kampen går vidare men just för tillfället har jag lite semester ifrån den.

SVAR:

Detta är väldigt insiktsfullt skrivet! Jag håller med, som kvinna får man ofta kämpa ensam i motvind, eftersom vi har en så ingrodd struktur. Därför går det inte heller att tala om kvinnors ”fria val” i fråga om att dela upp hem/barn-arbete, eftersom det i den förväntade kvinnorollen/moderskapet fortf idag tas för givet att hon är chef i hemmet. Den som har sista ordet. Den som bär det yttersta ansvaret. det är därför många tex på BVC adresserar mamman fortfarande trots att pappan är med (går ju inte om endast pappan är där). Ordet ”mammaledig” är en helt annan självklarhet än pappaledighet! Smaka på det. och ja, hur kommer det sig att så många män börjar tokjobba när de blir fäder? Trappa ner, finns icke i deras värld…

Debatten går vidare! Bra rutet, R!

Hörni jag är jätteglad idag (bara 1 sjuk unge hemma, haha). Anledningen är att jag ska börja blogga på Tara och även skriva i denna ypperliga tidning! Jag kommer flytta min blogg till Taras webb i början av nästa vecka. Vad det innebär för er, kära läsare, egentligen inget mer än att ni får bookmarka den nya webbadressen, annars blir det samma goa Janouch som dryftar högt och lågt fast då i Taras regi.

Så jag säger inom kort tack o hej och massor med pussar o kramar för den tid som varit, till Amelia, och här kommer jag till Tara. Vi kommer höras hela tiden ändå, eller hur?

Trevlig helg på er alla fina och kämpa på därute, jämlikhet kan aldrig tas för givet, det är en färskvara som måste hållas kokande mest hela tiden.

Nu ska jag redigera klart ”Tigerkvinnan”, pust vilket drygt jobb det är att färdigställa 500-sidiga romaner! Ni ska bara veta!! (Det är därför det är så få som gör det, man måste nog vara lite sjuk i huvudet för att så fullständigt intensivt orka grotta/brottas/analysera/peta i en så lååååång text).

Hemma med sjuka kids, fick craving på lax-soppa/förkylningsmedicin. Hittade på mkt gott recept du ska få!

Katerinas laxsoppa “I fiskens tecken”

Du behöver (till ca 2-3 pers, dvs liten sats, kan dubblas):
Ca 400 g grytbitar av lax (finns färdiga färska på ica men man kan skära till tjocka skivor laxfilé i kuber)
1 liten fänkål
1 mellanstor paprika (jag körde gulgrön men färg kvittar)
1 mindre palsternacka
2-3 röd chili (mellanstark)
1 kruka färsk koriander
1 liten bit färsk ingefära
1 potatis
1 flaska vitt matlagningsvin (el vanligt vitt vin om du har), finns på ica
1 stor limefrukt
1 buljongtärning grönsak
salt

Gör så här:
Häll lite vatten plus allt vin i en gryta. Skär fänkål, palsternacka, 1 chili, ingefära, potatis, paprika i småbitar, lägg i o koka ihop med saften av lime och buljong. Salta efter smak, smaka av. När allt kokat mjukt (måste inte vara sönderkokt utan gärna al dente), mixar man grönsakerna till hälften (dvs det ska bli lite grötigt men vissa bitar blir kvar). Spä gärna om det blir för tjockt, men det ska vara lite ”grytigt”.
Koka upp, lägg i lax, koka inte mer utan bara sjud lätt en kort stund, laxen får inte bli för seg, bara precis falla isär!
Servera i skål med topping av mkt färsk koriander plus ytterligare hackad färsk röd chili.
Perfekt söt/syrligt, starkt och topp mot förkylning!

Kram
/Katerina, denna vecka hemmafru

Inlägg från Åsa:

Såg dig på tv igår, Du var bra men var fanns nån vettig som kunde backa upp dig? Det kändes som du var ganska ensam. Varför finns det knappt några hemmamän?, det var en viktig kommentar från dig. Strukturen och ”fria val”….Sedan att de förnekade att media och dessa barbieideal som råder idag inte påverkar de unga tjejerna…B*llshit, om du frågar mig.
Alla ska ju leka barbie idag..det är bara och kolla in många bloggar och facebook. Noll reflektioner bara mat, shoppning, smink, intredning. Det är som att lyfta på barbiehuset och se vad dockan gjort idag…:)

SVAR:

Tack Åsa! Debatten blev ganska hätsk och det är underligt att vi idag 2011 överhuvudtaget har debatt på denna nivå. Att inte kvinnors självständighet är en större självklarhet än så här. Dock är statistiken talande, ytterst få kvinnor vill vara hundra procent hemmafruar. Där sa faktiskt Alice Teodorescu en bra sak, att de flesta vill gå en mellanväg. Vara mer med barnen när de är som minst, kombinera föräldraskap och yrkesliv.Men detta är fortfarande en ”kvinnofråga”. Männen lyser med sin frånvaro här, sällan talar männen om hur de vill jämka ihop föräldraskap och karriär – på samma sätt som kvinnor. 80-talisterna tror (tyvärr felaktigt) att strukturerna försvunnit, men de finns där än idag. Strukturer ruckas inte upp så lätt och framför allt, de som sitter med alla trumf på hand, nämligen män, ger ogärna ifrån sig sin bit av kakan. För vad? För att tjäna mindre och förlora sina positioner och samtidigt få ta större ansvar för barn och hushåll? Kom ihåg att kvinnor fortfarande 2011 tjänar 83% av männens löner FÖR LIKA ARBETE. Det är inte okej. Kvinnor diskrimineras på grund av sitt kön, sitt utseende, sin ålder. Jämför till exempel lönerna inom sjukvården. Ett stort kvinnoyrke, där en kvinnlig sköterskas lön i stort sett alltid är mindre än en manlig sköterskas (och männen är få i dessa yrken, av förståeliga skäl, vem vill slita ut sig och knappt gå runt på den oanständigt låga summan pengar som betalas för arbetet!?).

Själv har jag i många år kombinerat eget företag och föräldraskap, för att behålla mitt yrkesliv och samtidigt vara oberoende ekonomiskt, något många kvinnor väljer för att kunna vara mer närvarande för sina barn. Också här skaver det mycket. Män som startar egna företag skyller ofta på arbetsbördan och är tvärtom mindre med sina barn eftersom de måste ta allt ansvar och arbeta dubbelt, medan kvinnor väljer detta alternativ för att det blir lättare att kombinera moderskap och jobb. Hur kommer det sig att något så likvärdigt används på så olika sätt? Varför är männen oumbärliga i sina egna verksamheter medan kvinnorna blir friare och kan ge barnen mer tid? Förklara detta, någon som kan!

I debatten vänder jag mig emot de bilder av kvinnor och kvinnors perfektion som vi ständigt matas med. Dessa ideal med nyrenoverade hem och hembakt bröd. Så många kvinnor (sällan män!) som stressar ihjäl sig för att de tror att de måste ha perfekta hem och egenkokt sylt. Jag vänder mig oerhört mycket mot dessa orealistiska kvinnoideal som absolut härstammar i 50-talets hemmafruideal. Där betyget för en god hustru och mor var ett klanderfritt hem och gardiner som byttes efter högtid. Att bona golv och knyppla dukar som karrriär, obetald sådan. Det finns starka krafter som vill hålla nere kvinnorna på denna hjärndöda nivå, tro inte annat. Det fria valet är inte så fritt som 80-talisterna vill göra gällande, i själva verket är det väldigt mycket på männens villkor. Strukturen förändras inte så lätt. Läs gärna Carin Holmbergs utmärkta bok ”Det kallas manshat” (finns att låna på bibliotek) och reflektera!

En annan sak. Var är männen i denna debatt? 80% av alla pappor tar inte ut föräldraledighet, och männen struntar i hemmafrudebatt, för deras privilegier och självklara makt står fast, de låter gärna kvinnorna catfajtas på scen. Männen tjänar sina pengar och ser om sitt hus som de alltid har gjort. De är ganska nöjda med att ha det som det har det.  Även om hemmafruidealet innebär att de blir ”söndagspappor” och missar viktiga grundstenar i sina barns uppväxt. För det krävs mkt heltidsjobb att försörja en familj på en enda lön!

Att tala om ”existensminimum” som vissa kvinnor gör, att de offrar allt för sina barn. Är det verkligen vad barnen skulle vilja, om de kunde tala? Eller är det kvinnan själv som gör sig till språkrör för de små, och i själva verket har en egen agenda i botten? Det är inte alltid bekvämt att yrkesarbeta. Det kan vara skönt att bli försörjd. Men det är orättvist att använda barnen som en sköld för att man själv inte vill ta ansvar för sitt liv. Barnens bästa hit och dit men är det verkligen barnens bästa att leva ”på existensminimum”?

Och för de andra, de som lever i överflöd. De är självklart gynnade och tror sig ha ”friheten” att välja. Men det är en frihet som bygger på klasskillnader. Vårdnadbidrag, till exempel, baseras på att kvinnan har en man. Alla ensamstående mammor då? Alla de som inte har en karl som försörjer dem? En ensamstående mamma kan inte leva på ett vårdnadsbidrag. Hon missgynnas på alla sätt, eftersom vårdnadsbidraget också urholkar förskolan och gör att det blir mindre pengar till barnomsorgen.

Sen detta med ytlighetens tyranni. Du har rätt Åsa, det kryllar av populära bloggar där ytan är allt, färre är de medvetna unga kvinnorna som skriver om politik och samhällsengagemang, de finns men deras bloggar finns inte i toppen, de är inte normgivande, snarare är de udda fåglar och avfärdas som ”rabiata militanta feminister”. Visst påverkas unga kvinnor (och män) av alla dessa ideal och bilder, av det kitschiga, plastiga, ytliga. Nagellack hit eller dit, baka baka liten kaka, men att ha skallen full med endast detta gör oss sårbara och svaga.

Här ska ni få fakta som visar att hemmafrun faktiskt är ett hot mot kärnfamiljen och som skapar ett osunt samhälle:

* Relationer där det råder stor ojämlikhet i fråga om inkomst riskerar att spricka i högre grad än där parterna är jämställda. Den som förlorar i majoriteten av fallen är kvinnan och barnen, som ofta går miste om kontakten med sin pappa. Det finns undersökningar som bekräftar detta.

* Papporna missgynnas. De måste slita hårdare och jobba mer för att ha råd att försörja sina familjer (en enda lön). De missar viktig tid av sina barns utveckling (det är struntprat att man kan komma in ”sen” när barnet är äldre, som om en baby inte behövde kontakten med sin pappa? Jag är förvånad att hemmafrumaffian propagerar detta.)

* Sexlivet blir lidande. Det finns forskning som visar att kvinnor som lever i ständigt omhändertagande position har förhöjda halter av prolaktin, amningshormon. En kvinna som lever i ”blöjträsket” utan kontinuerlig kontakt med omvärlden har lika höga halter av prolaktin i blodet som en ammande kvinna. Hon får sämre påslag av sexhormonet testosteron (som man får av att ge sig ut i världen) och tappar således lusten. De kan också bli deprimerade. Detta blir negativt för parrelationen. Risken finns för slitningar och problem.

* Myten om ”lyckliga” barn som ett resultat av att de är hemma med sina mödrar. Tvärtom finns många numera vuxna som vittnar om hur tråkigt de hade isolerade i hemmet med en mor som långtifrån var tillfredsställd med sitt liv som hemmafru. Bilden av den lyckliga kvinnan som njuter av att pyssla med hemmet är många gånger falsk. Det finns de som känner sig isolerade och mår dåligt av det monotona hemarbetet, hur underbara än barnen är.

* Hemmet är faktiskt inte en ofarlig plats! De flesta olycksfall för barn 0-3 år sker i hemmet. Vi har barn som far illa, misshandlas, utsätts för psykiska övergrepp, till och med dödas – hemma, av sina föräldrar. Jag tycker att det är viktigt att påpeka att ett barn som är helt utlämnat åt en enda förälder också är helt i denna persons våld och utan samhällets skyddsnät. Där är faktiskt förskolan en trygghet (och många fall av missförhållanden upptäcks också av förskolan, när väl barnet kommer dit).

Barn behöver vuxna. Barn behöver stöd och kärlek. Barn behöver engagemang. Men historiskt har det visat sig att alla samhällen där kvinnor varit ojämställda, missgynnar såväl  kvinnorna som barnen och i förlängningen blir även männen förlorare. Vi tjänar alla på att tillsammans ta hand om våra barn, att dela på hushållsjobbet och barnansvaret. Mitt förslag är att både kvinnor och män jobbar lite mindre och tar lite större ansvar för sina barn när de är små. Det är en kort övergångsperiod. Jag tror att de flesta familjer skulle tjäna på en sådan modell och samtidigt vara en bra förebild för de kommande generationerna.

De hostar som om lungorna ska komma upp genom näsan. Eller ännu värre. Det är en sån total sjukstuga här så jag knappt minns att vi varit med om liknande! Alla fyra kidsen helt väck. Ingrid har feber. Daniel är bek som ett lik. David rosslar och hostar, hostar och rosslar. Jackan bara sover. Hur länge ska jag själv förbli frisk? Ute snöar det. Jag har tvättat håret och klätt mig i bohochic mammastass för att orka med. Är man sktig och köket odiskat blir liksom misären ännu större.

Har jag sagt att vi fått husdjur? RIKTIGA husdjur, inte spindlar eller lånekatt. Vi har skaffat ökenråttor, två pigga tjejer som heter Coco och Svartis/Lakrits/ Candy eller nåt (kan inte enas, jag kallar den ”grisen”). De är väldigt glada och gnager sönder sitt hus. Jag trodde aldrig jag skulle sitta o gulla med en musliknande varelse i soffan men nu kan jag mysa med Grisen hur länge som helst. Jag ska fixa lite bilder på dem.

Tänk va, jag höll emot i 22 år med husdjur men till slut föll utposten av anti. Kanske det blir en katt så småningom. När jag blir ännu äldre.

Apropå det, råkar dessutom vara min födelsedag i dag, jag fick tårta, sång och presenter av världens finaste men också hostigaste familj i morse. Jag är lyckligt lottad. Jo det är jag och Zinat som fyller år förresten, 22/2 är en speciell dag.

Kram alla fina där ute!