Inlägg:

Hej Katerina, och tack för alltid tänkvärt läsande här hos dig. Jag är lite lost just nu. Får jag komma med min lostness? Min man verkar besatt av porr. På vår hemdator hittar jag bland våra familjebilder ibland en nedsparad hårdporrbild. Han har en extern hårddisk som han surfar via så jag inte ska se spåren, men de syns ändå i form av vad bildernas namn säger. Och han är uppe på nätterna och gör detta, jag vet för ibland när jag går upp så slår han igen datorn med en smäll. Vi har inget samliv, tvärtom. Jag biter ihop för jag tycker han ändå är en bra pappa. Och jag är väl en fegis. Har själv vuxit upp i en miljö med en sammanbiten mamma som ”stod ut”. Men jag börjar tröttna. Jag har föreslagit samtalsterapi men det vill han inte. Jag tror att han är livrädd för att porren ska komma upp i dessa samtal. Men jag vet förstås inte, eftersom vi inte kommunicerar annat än hämtning och lämning av barnen. Obs att vi innan barnen kom brukade ku
nna kolla på porr tillsammans, så fram tills dess var jag rätt liberal. Men detta med nätterna och att liksom kladda ner vår hemdator som barnen börjar använda mer och mer..Om du bara kunde skriva en rad till mig så jag kan få en riktning åt något håll?…

SVAR:

Hej du, jag förstår att du tycker detta suger. Jag tänker på flera saker. Du skriver att ni inte har något samliv, vad hände där? Unga friska människor, är det efter att ni fått barn som sexet gått i stå? Du biter ihop. Vad vill du? Vill du ha sex med honom? Vill han ha sex med dig? Vem är det som inte vill, om nu någon är den drivande i icke-sexualiteten, vem är det som drar sig undan? Hur blev det sexlöst? Du måste fråga dig de här frågorna. Hur kommunicerar ni? En gång i tiden tittade ni på porr ihop, när slutade ni ha öppenhet kring sexet? Det handlar om en vilja till förändring, det är inte så enkelt att han tittar på porr och det är problemet utan det är ert sexlösa förhållande som är grunden. Nu är det inte så att alla relationer utan sex är lika mycket med porrsurfande, plus att man kan vilja se på porr trots att man har ett samliv, men här kan jag se att det finns massor av längtan och ensamhet och att ni är ett par som slutat mötas och som lever sida vid sida utan att vara ärliga mot varandra. Ni talar inte alls? Bara om barnen? Men så kan ni inte fortsätta. Det är ovärdigt. Det är synd om er båda som stympar er känslomässigt. Jag förstår att du är rädd för förändring kräver arbete och kan göra ont, men av ditt inlägg ser jag inte att du har något val egentligen. Detta kommer inte att lösa sig av sig självt. Det är ni två som måste göra jobbet. Oavsett vad resultatet blir.

Terapi kan visst vara bra. Om han vägrar, säg då att du vet vad han gör och att du behöver terapi för din egen del, att du tänker börja i terapi för egen del för att du vill inte fortsätta så här. Barnen kan ni inte lura, som sagt, när de är större märker de av disharmonin och hur mycket ni än låtsas kommer dysfunktionen inte att försvinna. I mina öron låter det som att du behöver egen terapi, din man en egen och sen en gemensam för er två ovanpå det. Jag vet många som får bra resultat, om bara viljan och önskan om en förändring finns där. Men ni måste hjälpas åt. Dra åt samma håll. Inte kriga. INte fly.

Många kramar

/Katerina

…på mejlen, av maken som är i USA. Det är just såna saker som gör mig glad, jag tittar på den här otroliga skapelsen, tänk att nåt så vackert liksom görs av sig själv i naturen, tänk att min fina man tar ett foto på den och mejlar mig, tänk att jag tycker så mycket om honom. Vi börjar denna torsdag så här, i soligt väder, lätt vind, barn som får matsäck trots att vi försov oss. (Önskemål var pastasallad med räkor och pesto, det är 11-åringen som har så avancerad matsäcks-smak…)

Jag passar mina blommor vidare till dig som läser det här just nu, du kan göra din dag precis så bra som du vill ha den. också genom mörkret kan solstrålen tränga fram. Och de här blommorna finns där för alltid, oavsett glädje, oavsett sorg.

Kommentar från Linda:

Det finns mängder med intressanta saker om dig Katerina.
En fråga osm jag tänkt på ett tag, hur har du hittat orken alla gånger? Du är som jag glad och positiv hela tiden.
Du ger till alla, det sägs att man inte kan ge det man inte har. SÅ hur har du under alla år lyckats bygga upp allt? Hur har du orkat vända blad och accepterat? Hur gör man?

SVAR:

Oj Linda, jag vet att du undrar, jag fick ditt mejl men har inte hunnit svara. Ja, hur hittar man den där berömda ”orken” (vet ni förresten att ordet orka mest bara finns i svenskan? inte i tjeckiskan/ryskan i alla fall och inte heller i engelskan och franskan vad jag vet, alltså är ”orka” en äkta svensk företeelse, men vad vet jag, kanske finns det orka på swahili eller mandarin eller nåt annat exotiskt språk…:-)

Men okej. Hur har jag orkat? Var har jag hittat kraften? Jag är osäker på det, vet bara att kraften finns inuti mig, den är en del av mig, tror det är mycket medfött det där, läggningen, att man har en positiv syn på livet, är optimist, men också att det beror lite på vilken grund man har fått att stå på, och jag kan säga så här att den oändliga kärleken jag fått från mina underbara kloka snälla vackra och smarta och dessutom roliga föräldrar har varit den bästa medicinen mot allt. Därför propagerar jag för att föräldrar ska älska sina barn och verkligen visa det, att man ska bry sig, aldrig vara kall hård och avvisande, därför bryr jag mig så mycket om att vuxna ska ge fan i att supa och skita ner sig och därmed skada sina barn. För jag vet av egen erfarenhet att den trygghet och kärlek man får med sig hemifrån från det att man föds tills man står på egna ben, den känsla av att vara villkorslöst älskad och alltid respekterad och omtyckt, är något ingen i livet sedan kan ta ifrån en. Det är nog det som gör att jag orkar, det är den kraft jag har med mig som bor i mitt hjärta och som alltid hjälper mig att resa mig, oavsett vad som händer. Tack mina kära mamma och pappa för allt ni gett mig, det är tack vare er jag är den jag är.

Jag skriver det här och jag vet att alla inte har dragit samma vinstlott i föräldralotteriet. Jag vet att det finns små flickor och pojkar som fått en bra mycket sämre start i sitt liv. Men ändå, det går att ta sig vidare, människan är en tålig planta som kan överleva såväl frost som torka. Har man haft en kass barndom är det ändå inte kört. Det är aldrig kört. Jag tror att man ska hitta en tro, på vad som helst egentligen även om många föredrar att vända sig till en ängel eller en gud eller liknande, och känna att det finns krafter starkare än en själv (för det vet ni väl alla att det gör, en sån kraft är till exempel vinden eller regnet eller naturen, försök att styra dem den som kan!). I de krafterna hittar man både tröst och mod och inspiration. Det vet jag också, för trots att min barndom varit fantastisk och trots att jag har kvar mina underbara föräldrar ännu, vet jag att jag behöver något annat också, något som håller så länge jag lever. Något som är starkare än jag själv. Något ordlöst som kan trösta, något mäktigt som kan stötta. Kanske är det ett världsallt, kanske bara den samlade kraften hos alla de människor som finns runtomkring. Jag vet inte. När jag kan går jag in i en kyrka, byter ett par ord med ett andeväsen. Kanske kan man kalla detta för gud. Andlighet. Ja, ni vet, religion är för dem som är rädda för helvetet – andlighet för dem som redan varit där.

Linda, det är inte lätt, men har man barn måste man orka. Det finns inget annat alternativ. Jag vill inte vara en sämre förälder än mina föräldrar (även om jag ibland tror jag fallerar, å andra sidan, dom hade bara mig o brorsan, vi har fem barn, mer än dubbelt upp alltså!). Orken kommer av många små saker i livet. Ett snällt ord. En blomma i mitt fönster. En solig dag. En lunch med en vän. En kyss. Ett ögonkast mot en sexig främling. En löprunda där svetten lackar, känslan av att kroppen bär. Mat på bordet. Barn som kramar en och viskar ”jag älskar dig”. Jag har lärt mig att hämta kraft i alla de fina tusen ting som omger mig, alla de små detaljerna som gör skillnad. Det behövs inte mycket. Doften av nybakat bröd. En komplimang. Att jag själv kan göra någon glad en dag. Så himla lite.

Leta efter detaljerna, Linda. Odla din tacksamhet. Även om barndomen var svår (jag vet) har du tusen ting att glädjas åt dagligen. Man kan avfärda sånt och skratta åt det och vara ball och rynka på näsan, men detta är sanningen. Oavsett vad man tycker är det så enkelt, men också en konst man måste lära sig, påminna sig om.

Det fina är att det aldrig är försent att börja.

PS! Du som skrivit så fint och berättat att jag fått dig att börja powerwalka, TACK. Stort tack. Dina ord har inspirerat mig hela den här dagen och gjort mig glad. Tänk att du går över bron tack vare mig. Det är en sann ynnest att få veta detta.

PS2. Extra kram till dig Linda. Du är en sån himla bra tjej, det kommer bara bli bättre och bättre.

Tackar tackar för denna blogg-award, som förärades mig av http://authorwannabe.blogg.se/, så här ser den ut:

Man skulle även skriva 7 intressanta saker om sig själv, där ser man, genast går hjärnan igång, vad är intressant? Vad är det som jag tycker är spännande med mig? Vad vill jag skriva? Är det så kvinnor funkar, att dom inte kommer på nåt intressant att skriva om sig själv? Eller är det bara jag? (Vad säger ni andra, vilka intressanta saker vet ni om er själva??)

Okej då, jag gör ett försök:

1. Jag är lite synsk, känner på mig saker och drömmer ibland sanndrömmar.

2. Jag är fortfarande ganska vig, kan gå ner i spagat (det har jag väl sagt förr…)

3. Jag älskar havet och skulle vilja bli marionbiolog.

4. Har bra fantasi och kommer på otippade saker.

5. Gillar att klättra i berg när jag kommer åt.

6. Har ett slags mental förmåga att stå fast vid saker vad som än händer (intressant info? vette fasicken).

7. När jag skriver hamnar jag i ett slags trans, en oförklarlig process som bidrar till att mina böcker faktiskt blir skrivna.

Då var det gjort då (ni kanske har andra åsikter om vad som är ”Intressant” med mig).

Sen skulle man länka till 7 andra duktiga bloggare, då gör jag det:

http://finnjonna.blogspot.com/

http://blogg.passagen.se/krisim/

http://blogg.yourlife.nu/moas-maraton/

http://www.svd.se/mathalsa/mathalsa/maratonbloggen/

http://malinrocaahlgren.blogspot.com/

http://ellarosmarin.blogg.se/

http://blogg.yourlife.nu/malins-funderingar/

Vassego goa tjejer, ha en skön dag!

Kära allihop ni är såna fantastiska bloggläsare, självklart vill jag hylla o stötta er. Så nu tänker jag lotta ut 10 x av min senaste roman, ”Hittebarnet”, del 3 om Cecilia Lund, som har recensionsdag den 8 september (men finns att köpa på nätet redan nu).

Svara på frågan, vad heter huvudpersonen Cecilia Lunds alla barn? (Ledtråd: Hon har 4 stycken). Mejla ditt svar plus din adress till kjanouch@telia.com senast den 3 september (alltså nu på fredag, här har vi brådis så vi hinner med fler tävlingar!)

De första korrekta 10 svaren vinner varsitt signerat exemplar av boken, jag kommer att signera dessa med personliga signaturer, ni får lämns önskemål om detta i era mejl (förslag: ”Till fina kloka Annika/Maria/Karin/moster Agda, med varma hälsningar från Katerina Janouch”, äh det där vet ni bäst själva eller hur

Och så här ser boken ut:

Min formgivare Nina Leino har gjort ett kanonjobb med omslaget, tycker jag!

Seså kom igen, tävla nu!

Så skickar jag vinsterna nästa vecka till de lyckliga 10 vinnarna.

En ständigt aktuell fråga har seglat upp bland kommentarerna till mitt senaste inlägg, ”Nya tider”. Det är en mamma som längtar efter fler barn men mannen säger nej, han är äldre och vill inte, tycker de ska nöja sig med två älsklingar. Medan mammans hjärta gråter och värker och hungrar. Vem har rätt? Vem har fel? och kan man kompromissa med sin längtan och hålet i hjärtat, tomrummet efter ännu ett efterlängtat barn som inte får komma? (Här pratar jag då om alla oss som har lyxen att kunna räkna på fingrarna och bestämma antal barn, det är ju inte alla som sitter i den sitsen, till exempel du som skrev om att ni trodde ni skulle få ett fjärde barn men det barnet vände om… det finns många därute som inte har privilegiet att önska sig ännu ett barn och därmed få det, så, nu har jag skrivit detta, nu är det sagt. Kände mig tvungen, för det är så lätt många gånger, att prata om barn som något man kan köpa på ICA… inklusive jag själv som ibland vårdslöst slänger mig med begreppen.)

Nåväl. Rätt många gånger stöter jag på detta, en kvinna som så förtvivlat gärna vill ha ännu en baby men mannen säger nej. (Oftare än tvärtom, mannen som tjatar och kvinnan som nekar, men de finns förstås också.) En klok barnmorska sa att kvinnokroppen är programmerad för säg 4-5 barn och klart då att den moderna kvinnan som föder i genomsnitt 1,8 unge får längtanspanik efter en till. Jag vet för jag var själv en sån, gravidhungrig kvinna, jag ville vara gravid och bära och föda och amma och se de små liven ta sina första små stapplande steg och bege sig ut i livet (och det gör de nu, med den äran.) Efter första ungen var jag euforisk, sen dröjde det länge till nummer två (skilsmässa, ny man), med nummer tre fylldes livet till brädden, nummer fyra blev en underbar bonus, nummer fem en skimrande guldkant. Men fler ville jag inte ha, vi diskuterade en eventuell sexa men nej, vare sig min kropp eller mitt psyke skulle nog palla, den sista graviditeten var tung och så ska man ju ha tid att ägna sig åt de barn man fått, så kände i alla fall jag, skulle kanske inte varit rättvist med ännu en baby… äh, hade vi fått en till hade det ju varit fantastiskt också men nu stannade vi på fem, dock, hade vi bara haft två är jag tämligen säker på att jag hade velat ha fler. Svårt att säga. Vill bara säga att jag hyser djupaste medkänsla med dig, du som längtar och värker efter ännu ett barn, den där längtan och hungern sätter sig så djupt inom en, så den blir svår att skaka av sig även om man väl får ännu ett barn. Jag vet, för jag längtade också, i mitt fall efter en dotter, och trots att vi till slut fick en flicka var det som om den där längtan stannade kvar, som om den blev ett eget väsen (märkligt.)

Ibland avgör tiden dessa spörsmål. IBland löser det sig bara, livet fattar beslut åt en. IBland orkar man inte vänta utan agerar, går sin egen väg. De där viljorna som drar åt olika håll. Och däremellan, det kanske allra mest mänskligaste, en längtan efter livet självt. Jag vet också att det finns en besvikelse och ledsnad om partnern inte är med på noterna, hurså, är inte de barn vi har så pass fantastiska att du vill ha fler? Älskar du inte mig, oss? De där mest primitiva känslorna inom en kränks, man förstår inte, känner sig ensam, övergiven, börjar kanske tvivla på förhållanden. Men stöt och blöt, prata, försök hitta en väg. Finns tid? Om ja, låt den agera. Om nej, ta reda på vad det viktigaste är. Det viktigaste i ditt liv du inte kan leva utan. Invänta svaret. Sedan kanske du är sanningen närmare.

Det är aldrig lätt det här, att inte vara överens i sådana här stora frågor.

Men det är en del av allting.

En dag vet du svaret.

Och så vill jag veta hur ni har det – svara gärna på enkäten här nedan:

 Laddar ...

Så snabbt dom gick, dom där åren när luften var fylld av barnskrik varje vaken minut. Somliga tycker man ska ”njuta” av sin barnfria tid men ärligt, 75% av livet kommer vara totalt barnfritt för dom flesta av oss… Om man räknar 10 år som den mest inetnsiva perioden i moderskapet så är det kanske till och med en åttondel av livet, om man nu lever i 80 år. Jag fick erfara min nya ensamhet igår när ingen ville följa med till landet, inte ens maken, jag åkte själv och kämpade med gräsmattorna (tog 3 timmar att klippa allting, gräset var riktigt augustihögt och lätt fuktigt dessutom!) och sen la jag mig på utebädden och dåsade en stund i solen. Nog för att mamma och pappa var ute på sitt och vi åt lunch ihop men att vistas i stugan som alltid varit så full av liv annars, helt solo, var udda. Jaha, tänkte jag. Jag fick en stor familj men nu är dom borta, jag får rå mig själv, det är till syvende och sist ändå bara jag som blir kvar, den ensamheten som biter in i märg och ben. Har man två barn så kanske det aldrig är så fullt upp som när man haft 4 tätt plus 1 större. Borde jag haft åtta? Nä, den där ensamhetstiden skulle kommit ändå, förr elelr senare, men bryr man sig mindre ifall man är 50? 60? 70? I ålderns skugga kanske nåt slags känslomässig barmhärtighet lägger sig över saknaden, eller så är man tacksam för att det blir tyst, för att man inte orkar.

men ärligt. Jag skulle kunna ha en bebis nu, eller en 2-åring, jag funderar på om jag vill vara så där behövd? Eller om jag ska fylla livet med annat? Jag har ju mina böcker och löpningen och allt men ändå, det har uppstått ett tomrum efter barnen, efter de där allra minsta, för våra ungar är så själsvtändiga, Ingrid ska ju fylla 9 år nästa gång och Daniel blir 12 och dom andra ska vi inte snacka om, tonåringar med helt egna sfärer.

Jag jobbar på med min nya tillvaro. med tystnaden och tomheten och att åka ensam till landet en strålande vacker augustilördag. Jag tittar på gräset där små barnfötter sprungit och den ödsliga sittgruppen i väderbitet trä och tänker på alla bullar som ätits och all saften som druckits här. Skogen, där vi plockat bär. Jaja, det låter som om dom var 30 allihop, det är dom inte, men ändå, deras småbarnstid är borta och vuxenmamman får lära om, lära igen. Vad gör man med hela sitt mammahjärta som plötsligt fylls av saknad? Saker ingen pratar om, saker man får utforska själv. Man ligger på dagbädden under en filt och flyter runt i den där ensamheten, och det är så konstigt.

Det är ett sånt slitet uttryck. Att gå vidare. Men hur går man vidare egentligen? Hur stänger man dörren utan att vända sig om, hur borstar man av sig det förgångnas kladdiga smulor? Jag har varit rätt kass på det, separationsångest som jag har. Ibland kan jag vilja klamra mig fast vid det förgångna trots att jag vet att jag borde släppa, trots att jag vet att det bara tynger mig. Men i det förgångna ligger ju också en trygghet, man har redan varit där, känner till det. Medan det som kommer är ovisst och i den mån också läskigt. Tänk om, tänk om. Tänk om jag inte tycker om det, tänk om jag blir ledsen, ensam?

Samtidigt så går vi vidare, varje ny morgon är en nystart, varje natt är en osynlig gräns som skär av gårdagen från framtiden. Du släpper din börda och känner lättnaden i kroppen, det som varit läggs ner i historiens svarta sopsäck och bärs bort med gryningens spirande ljus.

Och ändå, helt och hållet kommer jag inte ur fläcken. Det förflutna sitter i mig, överallt, dess sporer djupt begravda i mitt medvetande, jag genomsyras av mina erfarenheter, trots att jag går vidare bär jag med mig det som varit. Jag måste lära av det. Jag måste försöka använda mig av det, utnyttja det faktum att jag utsatt mig för livet, bli smart, bli klok. Inte bitter eller knäckt (för det är också en option, det förflutna kan ställa till så mycket för en). Hur balanserar man? Varje dag är ett försök att hitta svaret, det ges inga kompletta anvisningar utan man får röja okänd mark, försöka hitta en väg att gå i all bråte.

Att bli äldre. Man har en allt tyngre ryggsäck av erfarenheter men är inte alltid klokare för det. Hur går man vidare? Man gör det, för att man måste, men känslorna kan vara blandade. Ändå, ingenting återstår än att ta nya friska tag.

INLÄGG:

Hej Katerina!
Jag tror att du vet att jag följer din blogg och det gör jag för att jag gillar dig såklart!
Tänkte höra med dig, din åsikt, vad tycker du om att man dricker någon gång för att det helt enkelt är gott? Till den goda middagen exempelvis. En del dricker läsk för att det är gott, en del annat, en del exempelvis vin. Eller en god, svalkande drink en varm sommardag.
Tycker du att alkohol överhuvudtaget är helt uppåt väggarna galet och föraktar du dem som dricker? Jag kan tänka mig att en del nästan ”skäms” att dricka i ditt sällskap, har jag rätt eller fel?
Nu pratar jag alltså inte om dem som har problem med drickandet utan ”oss andra”, för visst, jag tar gärna ett glas ibland utan att det blir för mycket.
Skulle vara intressant att höra din åsikt om detta för du skriver ju oftast att du hatar, hatar, hatar alkohol.
Kram!

SVAR:

Kära du, tack för ditt inlägg. Nej, ingen skäms för att dricka i mitt sällskap men jag tror att folk kanske tycker det är genant när de blir pruttfulla, om dom nu blir det… Jag brukar inte stanna så länge Eller, jovisst händer det att jag stannar. Men jag tror inte man ”skäms” mer inför mig än inför nån annan. Jag är inte så viktig.

Du skriver att man dricker för att det är gott, och det är säkert en del som gör det, precis som man röker cigg för att det är gott eller äter nåt som sätter sig på arslet. Gott, gott, gott. Problemet med ciggen snusen spriten och knarket är att man får så mycket på köpet. Jag tror en del dricker för att det är gott men då kan man lika gärna dricka alkoholfritt, för är det verkligen spritsmaken man vill åt? Är det inte mer effekten man söker, ruset? Mänskan har alltid berusat sig så fort hon kom på att man kunde låta nåt gammalt bär jäsa ihop med vatten, och därmed uppstod suget. Alkohol är en sinnesförändrande substans och jag hatar inte den i sig för jag har inga problem med sånt, jag avskyr mer det som är följden, all skit som kommer på köpet. Cykel på köpet, fylla på köpet. Sinnesförändrande substanser, och sinnet löper väck. För låt oss inte kollra bort oss, låt oss kalla saker för vad de är. Sinnet blir annorlunda, redan efter väldigt små mängder, och kroppen behöver mer. Sinnet kräver det. Hjärnan lullas loss och vem är ens eget ego att säga emot när psyket ropar?

Det är det där komplicerade jag vill belysa. Det är det jag argumenterar för, det är den debatten jag vill ta. Folk får väl supa bäst dom vill men jag vill gärna vara lite jobbig. Kalla det hat om du vill, det är inte så det känns i mig, eller jo, ibland blir det hat när jag tänker på allt elände som den där giftiga drickan ställer till med, alla barn som gråter, alla människor som skadas, dör, alla de liv som förspills (alkohol är tex den allra största enskilda dödsorsaken i hela Europa för unga män… tänker på alla de här mammorna vars ungar fryser ihjäl, drunknar, körs över, kraschar, knivhuggs, spyr ihjäl sig, alkoholförgiftas till döds, trillar utmed stup, bla bla bla, SÅ FUCKING ONÖDIGT). För det är ju dock ”samma” drickande, man för glaset till munnen, man tar en klunk.

Vi har så mycket trevligt prat runt alkohol i detta land. Vintidningar och vintips, ölprovning och whiskykvällar, middagar och mys, reklam, samkväm, alla parties, alla coctails, alkoholen är kung, alltid jämt. Så därför vill lilla jag sabba lite, skita ner idyllen, tjöta emot, utmana, provocera, väcka tanken innan den saggats till ro under Alkokungens högljudda vaggvisa. Det är bra om man känner sig lite kass när man tar sig ett glas vin. det är min avsikt att sticka in en liten kniv där i det härliga, reta och plåga, få dig att ifrågasätta dig själv. Fråga dig vad som är så gott? Vad är det du behöver, och varför? En tröstande snuttefilt, en guldkant, en flykt? Eller bara bara en krydda, något som får smaklökarna att jubla? Alkoholen är så oemotsagd överallt så jag vill gärna ta de nyktras parti, för det är fler som känner sig stressade av att inte dricka, än de som dricker. Man måste förklara sig när man tackar nej. Medan de som tackar ja är normen. Varför måste det vara så? Jag efterlyser större balans, större möjlighet att slippa dricka sprit ifall man inte vill.

Nej, ingen mår illa av att ta sig en bläcka i mitt sällskap för jag predikar inte, jag talar inte i tungor, jag sliter inte drinkglaset ur folks händer och krossar det mot gatan. Jag jobbar istället här, sprider mitt budskap. Kanske får jag nån liten dam att låta bli sin bag-in-box ikväll, kanske inte.

Ni andra utan dysfunktioner, segla lugnt vidare. Men håll för Guds skull utkik efter de vassa stenarna som sticker upp ur djupet. Även det mest perfekta skepp kan få en liten reva i skrovet, som så småningom kan sänka den tjusigaste fregatt. Även om det till en början knappt sipprar in nåt vatten överhuvudtaget. Det är aldrig enkelt med alkohol. Aldrig.

Skål!

Vi läser Madicken (igen), Ingrid och jag och som alla vet skildras där en alkoholist ur barnperspektiv, all heder till Astrid Lindgren som skriver om Abbes pappa, farbror Nilsson, som super upp familjens pengar, liksom by the way, på ett sätt som gör att knappt barn ifrågasätter. För man måste inte alltid slå på stora trummor om denna vår mänskliga sjukdom, den själsliga åkomma som så många pappor – och mammor – lider av (men som är så skämsig i dag att ingen vill kännas vid den). Men Astrid skriver om den, hon gör det, hon gör det så väl, och hennes beskrivning av Abbes pappa är bitvis mycket stor litteratur både för barn och för vuxna. (Legenadarisk är också farbror Nilsson i Allan Edwalls lysande gestaltning från 1979 i ”Du är inte klok, Madicken”, en must-see om någon har missat.)

Hursom. Vi ligger och läser om Junibackens jul och det är lite deppigt för Abbes pappa har glömt att köpa julklappar till Abbe och då säger jag till Ingrid, ja, du, sådär är det, farbror Nilsson är en fyllbult och vad gör en fyllbult med sina pengar istället för att köpa julklappar, han köper något annat, och vad köper han då? varpå Ingrid kisar lite och bara hmmm… småskrattar – nej, jag minns inte vad det heter? – och jag bara, jo, vad är det farbror Nilsson köper som gör att han inte har pengar till julklappar, köper han köttbullar eller äppelmos eller kanske strumpor, Ingrid fnissar lite, nä… jag kommer inte ihåg vad det heter (tack gode gud att min 8-åring inte vet vad ”det” heter), men sen vet hon plötsligt, jo, han köper EN GIFTIG DRICKA och jag: JA, exakt, det är precis vad han köper, en giftig dricka som får honom att glömma sans och vett och jul och hans kära lilla son, han köper giftig dricka som gör honom dum i huvudet och som heter alkohol och som faktiskt är något av det tråkigaste som finns att göra av med alla sina pengar på.

Ändå, både tant Nilsson och Abbe är så sorgset medberoende, de trallar och ler och ursäktar farbror Nilsson och Abbe bakar sockerkringlor som en tok för att ha råd med en ny lampa och inte är det bonat i stugan på julen men det kvittar, farbror Nilsson lullar runt och alla vet men ingen säger något utom Madickens mamma som ogillar att Madicken vistas i fyllenästet.

EN GIFTIG DRICKA.

Så himla bra sagt.