En ständigt aktuell fråga har seglat upp bland kommentarerna till mitt senaste inlägg, ”Nya tider”. Det är en mamma som längtar efter fler barn men mannen säger nej, han är äldre och vill inte, tycker de ska nöja sig med två älsklingar. Medan mammans hjärta gråter och värker och hungrar. Vem har rätt? Vem har fel? och kan man kompromissa med sin längtan och hålet i hjärtat, tomrummet efter ännu ett efterlängtat barn som inte får komma? (Här pratar jag då om alla oss som har lyxen att kunna räkna på fingrarna och bestämma antal barn, det är ju inte alla som sitter i den sitsen, till exempel du som skrev om att ni trodde ni skulle få ett fjärde barn men det barnet vände om… det finns många därute som inte har privilegiet att önska sig ännu ett barn och därmed få det, så, nu har jag skrivit detta, nu är det sagt. Kände mig tvungen, för det är så lätt många gånger, att prata om barn som något man kan köpa på ICA… inklusive jag själv som ibland vårdslöst slänger mig med begreppen.)

Nåväl. Rätt många gånger stöter jag på detta, en kvinna som så förtvivlat gärna vill ha ännu en baby men mannen säger nej. (Oftare än tvärtom, mannen som tjatar och kvinnan som nekar, men de finns förstås också.) En klok barnmorska sa att kvinnokroppen är programmerad för säg 4-5 barn och klart då att den moderna kvinnan som föder i genomsnitt 1,8 unge får längtanspanik efter en till. Jag vet för jag var själv en sån, gravidhungrig kvinna, jag ville vara gravid och bära och föda och amma och se de små liven ta sina första små stapplande steg och bege sig ut i livet (och det gör de nu, med den äran.) Efter första ungen var jag euforisk, sen dröjde det länge till nummer två (skilsmässa, ny man), med nummer tre fylldes livet till brädden, nummer fyra blev en underbar bonus, nummer fem en skimrande guldkant. Men fler ville jag inte ha, vi diskuterade en eventuell sexa men nej, vare sig min kropp eller mitt psyke skulle nog palla, den sista graviditeten var tung och så ska man ju ha tid att ägna sig åt de barn man fått, så kände i alla fall jag, skulle kanske inte varit rättvist med ännu en baby… äh, hade vi fått en till hade det ju varit fantastiskt också men nu stannade vi på fem, dock, hade vi bara haft två är jag tämligen säker på att jag hade velat ha fler. Svårt att säga. Vill bara säga att jag hyser djupaste medkänsla med dig, du som längtar och värker efter ännu ett barn, den där längtan och hungern sätter sig så djupt inom en, så den blir svår att skaka av sig även om man väl får ännu ett barn. Jag vet, för jag längtade också, i mitt fall efter en dotter, och trots att vi till slut fick en flicka var det som om den där längtan stannade kvar, som om den blev ett eget väsen (märkligt.)

Ibland avgör tiden dessa spörsmål. IBland löser det sig bara, livet fattar beslut åt en. IBland orkar man inte vänta utan agerar, går sin egen väg. De där viljorna som drar åt olika håll. Och däremellan, det kanske allra mest mänskligaste, en längtan efter livet självt. Jag vet också att det finns en besvikelse och ledsnad om partnern inte är med på noterna, hurså, är inte de barn vi har så pass fantastiska att du vill ha fler? Älskar du inte mig, oss? De där mest primitiva känslorna inom en kränks, man förstår inte, känner sig ensam, övergiven, börjar kanske tvivla på förhållanden. Men stöt och blöt, prata, försök hitta en väg. Finns tid? Om ja, låt den agera. Om nej, ta reda på vad det viktigaste är. Det viktigaste i ditt liv du inte kan leva utan. Invänta svaret. Sedan kanske du är sanningen närmare.

Det är aldrig lätt det här, att inte vara överens i sådana här stora frågor.

Men det är en del av allting.

En dag vet du svaret.

Och så vill jag veta hur ni har det – svara gärna på enkäten här nedan:

Tyvärr, det finns inga omröstningar tillgängliga för tillfället.