Jag får kommentarer om att ”proffstyckare” sablar ner hemmaföräldrar. Det blir alltid så i debatter, att de som företräder hemmaföräldrar tycker att vi andra är orättvisa och inte förstår. Men jag ska säga en sak, det handlar mycket om ideal och vad som förmedlas. (Att varje enskild familj har sin egen ordning är en sak men naturligtvis påverkas individer av strukturer och trender, allt annat är påhitt.)

Om kvinnoidealet som ständigt förmedlas av tidningar och teve är en perfekt hemmafru som leende står och bakar i ett snyggt hem, en kvinna som inte är intresserad av att ta hand om sitt eget liv och som bara bryr sig om läppstift, nagellack och kakor, så påverkar det oss helt klart. Signalen blir att det är såhär en perfekt kvinna är. En följsam duktig kicka som inte håller på och bryr sitt söta lilla huvud med dumheter som utbildning, karriär och annat ”manligt” tjafs. Varför ska en sån toppenböna ha egna pengar? Nejdå, hon är så nöjd så med att pyssla lite smått med sina koppkakor och det enda som håller henne sömnlös är funderingarna på hurdan färg glasyren ska ha.

Hörni jag fattar mycket väl att detta är en nidbild och att cupcaksen egentligen bara är en ytlig markör. Men vi är inte opåverkbara. Jag saknar kvinnor som Beryl Markham och Marie Curie (ja okej dom är gamla och döda nu och daterade) som förebilder. De där storviltjägarna och piloterna och företagsledarna. De finns, absolut, men de är färre och hyllas inte lika samstämmigt. Bitterfittorna avfärdas istället och när de avslöjas tillräckligt vill man ändå gärna slå fast att de faktiskt inte är ”riktiga” kvinnor och att de innerst inne ”mår dåligt”. Underförstått: För att de gett upp sin ”kvinnlighet”. Som är vad? Att byta blöjor? Men sorry, det finns ingen speciellt kvinnlig blöjbytargen.

Kvinnor behandlas annorlunda. Kvinnor får en annan typ av frågor än män. Kvinnor offrar sin trygghet och bekvämlighet. Kvinnor är inte självklara och det finns mycket kvar att göra för att vi verkligen ska uppnå jämställdhet. Att välja hemmatillvaro i några år är helt okej för mig, absolut, men att tro att en man ska ta hand om en hela livet, hur mycket markservice man än ger honom, är bara aningslöst. För alla män för det inte och i en livegens roll ligger inbakat att man blir utbytbar. Den som äger pengarna har makten och friheten. Att bara förlita sig på att kärleken ska hålla och någon ska alltid vara snäll, förlåt mig, men det är inte realistiskt.

Det är det enda jag önskar att kvinnor ska ha. Lika mycket makt och frihet. Vill de sen baka en kaka dessutom, är det väl utmärkt.

Lisa Bjurwald på DN skriver om återvändsgränden, om karriärkvinnornas döttrar som mest av allt verkar vilja vara hemmafruar och glasera cupcakes hela dagarna (sicken nidbild, kan jag säga, för med några skrikande bebisar har man vare sig kraft eller lust med några bakelseorgier, möjligen att tröstäta då…). Men hon har en poäng, hon spårar väl en skrämmande tendens i tiden. Sätter fingret på vår historielöshet. För det handlar inte bara om att vilja slippa jobba och inte ha ett hum om hur man betalar räkningar, det handlar också om att dessa kvinnor som ställer sig bakom sina män och låter dem föra sin talan, ger upp sin möjlighet att göra skillnad, att påverka, att forma en värld som gynnar dem. Vem har sagt att allt ska vara bekvämt och gratis? Det ÄR slitigt att leva, att skapa bättre villkor, att försöka åstadkomma rättvisa. Det finns ingen perfekt värld där alla mår bra och är lyckliga jämt. Största backlashen mot kvinnorna är myten som säger att barn mår så dåligt av en mamma som har en yrkesidentitet, som deltar i samhället, som jobbar, helt enkelt. Jag är ingen anhängare av att båda föräldrarna ska tokjobba när barnet är litet, jag tycker man kan dela på ansvaret då. Men myten gör gällande att kvinnan ska vara kedjad vid spisen och hemma tills barnen är typ 18 år. Vilket är helt sinnessjukt.

Såg ni Kvällsöppet igår? Fruimporten? Tycker mig vädra samma unkna kvinnosyn där. Importera dig en foglig fru som inte har några rättigheter och som inte har några feministiska griller i sitt söta unga huvud! (Med detta inte sagt att ”sann” kärlek inte kan uppstå även om man importerar sig en hustru från tex Asien eller Ryssland, det finns ju inget svart eller vitt utan mest en massa nyanser, jag avfärdar inte alltihop rakt av även om jag är skeptisk och framför allt orolig för att många av de kvinnor som ”importeras” som om de vore bananlådor verkar leva rättslöst och utlämnat åt sina mäns godtycke….)

Det blåser reaktionära vindar och plötsligt är det som om allt våra storasystrar i feministrörelsen kämpade för, svepts bort. Man ska vara söt, snäll och pluta med sina pumpade läppar. Man ska inte kunna ett skit om politik. Man ska ha en rik man med bil och pengar. Sen ska man vad? Göra en frukarriär vid spisen? Vad hände med utbildning, lika lön för lika arbete, kvinnors frihet och självständighet? Ja, kanske blir det ett pusslande och stressande i några år men jag tycker det priset är lågt för att sova gott och veta att man inte är beroende av en man. För vad händer när plutmunnen falnat och en ny 20-åring knackar på dörren? Vem värnar en äldre utsliten kvinna som fött sina barn och som kanske inte längre är den knoppande sexkaka hon en gång varit? Då, om inte förr, känns det nog rätt gött att veta att man har sin trygghet och sin plattform och sin identitet och att ingen kan köra med en. För det gör livet väldigt bra ändå, kör med oss alltså. Snälla tjejer och kvinnor, se om ert hus, tjäna egna pengar, förlita er inte på att någon annan ska ta hand om er. Sälj inte ur er självständighet. Ingen cupcake i världen är värd det.

Klockan 19 finns jag på biblioteket i Oxelösund och föreläser om mitt författarskap, det är första föredraget i en serie om 5 som sker under februari och mars i Sörmland. De andra datumen och orterna är:

Flen, kl 19, 2 mars
Vingåker, 18.30,  15 mars
Strängnäs, kl 19,  16 mars
Trosa, kl 19,  23 mars

Igår var jag en sväng uppe i Umeå och gästade Gokväll ihop med Pia Johansson, vi pratade om vår generation, 60-talisterna… riktig nostalgikick!

Vägarna tycks farbara idag så jag hoppas jag slipper köra fast i en snödriva på väg till Oxelösund. Ses där!

För er som har ett nördintresse för Barbiedockor kan jag säga att min är en modell 1970 i originalkläder, fast min är något sliten då då, så här såg hon ut när jag fick henne, hon var en dansant liten tjej som hade böjbara armar, ben, äkta ögonfransar och en ställning att rocka i. En Woodstock-brud kanske. Min farmor stickade kläder till henne men de finns tyvärr inte kvar, jag var den lyckligaste tjejen i Prag för jag var dne enda som hade en Barbie då 1970 och det gott folk var källa till stor avund.

Ja hoppsan, ska detta komma från mig? Som aldrig sett mig själv som en ”förhållandetyp”. Ändå harvar vi vidare, nu på 18:e året. Ikväll ska vi dock fira ett annat bröllopspar, nämligen mamma & pappa som gifte sig den 14/2 1963 och har därmed uppnått den aktningsvärda bröllopstiteln zinkbröllop. Två år kvar till guld. Herregud, guldmedalj i äktenskap. Jag tror inte jag kommer att få det (om jag ens vill ha det). Eller? Ska man sträva efter att hålla ihop hela livet?

Mamma och pappa, jag vet inte om de strävat precis, men ihop nästan hela livet har de varit nu i alla fall. Folk undrar hur de gör och jag kan väl se att de kompromissar rätt mycket, men att de också kan lägga heta känslor åt sidan och vara så där praktiska och mogna, på ett sätt som jag, deras dotter, aldrig klarat av. Mamma och pappa beter sig RESPEKTFULLT och ARTIGT mot varandra. De är hjärtliga och intima mot varandra, det är inte så att de är kyliga på något sätt, men samtidigt behandlar de varandra med respekt. De kan driva med varandra och klaga på varandra men de gör det snyggt. Aldrig ett fult ord (okej nån liten snäsning ibland kanske.). Aldrig något nedsättande. Iofs vet jag att de sårat varandra ibland men aldrig att de kastat saker på varandra eller kallat varandra för elaka svordomar. Tvärtom. De har varit ett sånt bra team. (Nu vet jag att jag som deras barn inte har hela facit, det har jag inte, men ändå så tror jag inte de har gjort sig till.)

De har haft motgångar. Att lämna sitt hemland och tvingas starta om på nytt när man nästan är 40 (för pappas del), kan inte vara lätt. Ändå har de stöttat varandra och peppat varandra genom motgångarna. Samarbetat. Jag tycker det är så imponerande. Hur många går inte på varandra istället, låter olyckorna avspeglas på kärleken, låter det jobbiga slita sönder förhållandet? Men inte de.

Något mer de har gjort i sitt äktenskap: de har gett varandra frihet och utrymme. Inte varit svartsjuka och ägande, utan mer fria och tillåtande. Då menar jag inte att de gått med andra utan mer ifråga om jobb och resor och egna intressen och vänner och sånt. De har liksom varit bästa vänner och ändå haft sitt. Varit ett gift par och ändå behållt varsinn identitet. Det är snyggt, tycker jag. Snyggt och skickligt.

Vidare. Mina föräldrar är sociala. Bjuder hem folk och umgås. De reser en hel del. Både ihop och på egen hand. Kan det höra ihop med ett långt äktenskap? Kanske…

Mina föräldrar har i alla fall ett av de bästa äktenskapen jag haft förmånen att studera på nära håll. De är liksom självklara tillsammans. Trots att de tillbringar långa perioder utan varandra numera, pappa bor delvis i Prag. Är det det som är hemligheten? Att de är lite särbo light, liksom pendlar ut och in i relationen? Pappa fyller 80 i höst. Mamma är över 70. De är inte så unga längre och ändå finns det något så piggt och energiskt över dem. Tror att bra förhållande ger hälsa och styrka. Vet att det är så.

Ja, jag har en hel del att leva upp till. Men 17 år gift, det är inte illa det heller. Får bara bli lite bättre på att fira bröllopsdagen…

Ni efterlyste mer skrivet om tonåringar och sex. Om hur man pratar. Vad man säger. Om stressen. Jag säger så här, det finns inga enkla recept som gäller alla! För ungar är olika. Tonåringar är olika. Vi föräldrar är olika. I en syskonkull kan man ha barn som är varandras motsatser, som har helt olika inställning och attityd, och tror man då att man ska behandla dem likadant stöter man på patrull. Barn med samma föräldrar och ändå helt olika inställning! Hur är det möjligt? Jag känner en mamma med två söner. Ena ”asexuell” och den andre nästan överdrivet ”sexuell”. Har så varit sedan de var i dagisåldern. Uppfostrade på samma sätt men ändå, som från två olika planeter när det kommer till sex.

(Ni inser att jag inte kan skriva om mina egna teens, eller hur? Måste använda andra som exempel. men det gör inget, för jag har så många familjer i rockärmen, familjer som kommit och gått genom åren. Ingen behöver känna sig träffad – och alla kan känna igen sig!)

Nåväl. I viss ålder ÄR föräldrar persona non grata när det kommer till sexupplysning och så ska det vara, barnen ska frigöra sig, och detta med sex, och föräldrarnas välvilja, tolkas ofta helt fel. Därför anser jag att föräldrar INTE ska behöva ta på sig ansvaret att tillhandahålla komplett sexundervisning till sina barn. Man ska prata – absolut. Man ska finnas till hands – helt klart. Men sen ska man liksom vara ödmjuk och backa undan, inte tvinga ungarna att alltid behöva prata sex med sina föräldrar (såvida inte kidsen vill det, det finns ju de ungdomar som tycker detta är OK).

Vi har gått en medelväg, svårt vore nog annars när morsan är sexrådgivare, går liksom inte att komma undan sexet då, men är också ypperligt när man kan skylla på saken, ”jamen vad tror du, jag är ju sexrådgivare, skulle just se snyggt ut om du av alla ungar var MINST upplyst, gilla läget” – typ. Vi har gett frikostigt med sexböcker, kondomer och erbjudande om att prata. men jag tror mest på vardagsdialog. Inte det där tillgjorda ”jaha nu ska vi tala – *rodnad* – om ett Viktigt Ämne Nämligen Sexualkunskap”. Jag tror på att kommentera nyhetsflöde, tex övergrepp, passa på o tala om gränser då, vad betyder ja, vad betyder nej. När det skrivs om aborter, diskutera p-medel. När det visas sextrakasserier på nyheterna, diskutera mobbing och övergrepp osv. Orgasm – prata om njutning. Om tonåringarna kommer med egna frågor, passa på och bre på lite extra.

Det var därför jag skrev ”Så blev jag till”, med baktanken att den där dialogen om sex ska grundläggas när barnet är så litet att det kommer naturligt, innan eventuell skamkänsla hunnit fastna. Kan man prata om snoppar snippor frön och ägg från 2-3 år så är det enklare att snacka pung, kondomer och mens när ungarna är 12. Kropp & knopp i KP är också en bra grund! Man kan läsa frågorna högt ihop, kanske börja med mindre laddade kompisfrågor. Alla våra barn har läst KP. Mkt bra.

Rekommenderar Manne Forsbergs ”Kukbruk” och Inti Chavez ”Respekt”.För både killar & tjejer. Och min egen ”Unga tjejers bok om sex o kärlek” till både tonåringar o tonårspäron. Sen kan man byta barn med grannen! Enklare prata sex med teens som inte är ens egna. (Lite större tonåringar kan gärna läsa min ”Orgasmboken”). Förresten har jag nu omslag till ”Amandas bok”, den har gått i tryck och kommer 31 mars, här är det sexdebut i skönlitterär form…

När det kommer till tonåringar som INTE har sex och INTE är kära och verkar ha problem med detta, så anser jag att man bör respektera även detta och inte pressa dem åt något håll. Alla blommar vid olika tidpunkt och det finns förstås de ungdomar som inte alls tycker sex & kärlek är särskilt lättsamt eller skojigt, som känner sig stressade av det som upplevs som krav (alla ska helst ha analsex redan vid 13) och att man alltid ska vara lycklig och lyckad med flickvän/pojkvän. Förälder, förutsätt inte att ditt barn är heterosexuellt heller! Kanske blir det jättejobbigt för killen som ständigt får anspelningar ”ska du inte skaffa en tjej då” när han i själva verket brottas med funderingar på ifall han kanske inte hellre skulle vilja ha en pojkvän…

Kärlek är INTE rättvist! Lättare för vissa, svårare för andra. Men inget vi föräldrar kan ”fixa” åt våra barn. Stötta, trösta, förklara – ja, men smärtan de eventuellt bär inom sig förblir bara deras egen. Att säga att det kan vara krångligt i starten kan räcka för vissa, en del har superproblem med kärlek i tonåren och sen lossnar det och rätt som det är hittar de en fantastisk partner, får uppleva förälskelse och relationer… Andra har det trassligt även senare, av olika skäl. Det är ju som för oss vuxna. Vissa tycks harmoniska och tillfreds, andra – ja, kanske majoriteten – stöter ständigt på patrull.

En sak man kan säga till tonåringarna är att få människor är lyckliga jämt. Typ ingen. Och att motgångar är nyttiga och viktiga, att kärlekssorger är viktiga erfarenheter hur ont de än gör medan de pågår. Att de stärker oss. Att olycklig kärlek ibland lär oss mer än bekymmerslös lycka. De är kanske ingen lösning, men nog en liten tröst i mörkret.

Kram till er alla, kämpande föräldrar och medmänniskor i alla åldrar!

Hallå hallå nu måste nån förklara för mig hur h*n tänkt, att lägga programmet ”Sexualkunskap” på måndag kväll kl 22 direkt efter ”Gynekologen i Askim”? Gynekologen är ju ett program för vuxna, om medelålders människor och deras intima problem av alla de slag, knappast något en 13-åring vill kolla på ihop med sina päron (om överhuvudtaget, man får ju ont i magen av all tafatthet och ångest, även om jag gillar det där kvävda svenska med anor från Norén). Och sen då, pang på, ritade snoppar och snippor och en käck lärare som ställer fram en rödmålad frågelåda där ungdomarna ska lägga sina frågor om förhud och kåthet. Vänta lite, är det inte lite – liksom konstigt?

Fråga 1: Varför sända Sexualkunskap kl 22 en måndagkväll, 12-13-åringarna ska väl nanna kudde då?

Fråga 2: Varför i direkt anslutning till Gynekologen? Är det nåt ljushuvud på svt som tänkt ”blygdläpp som blygdläpp” och klumpat ihop dessa två?

Ja, jag undrar en hel del jag.

INLÄGG:

Måste passa på att fråga; din bok ”Så blev jag till” kommer den att tryckas igen? Bläddrade i den när sonen var bebis och ångrar så att jag inte slog till och köpte. Nu är han (vips) snart fem, och jag tänker att det borde vara en perfekt ålder. Har tittat på andra böcker med liknande tema men din är bäst!

SVAR:

Ja pris ske Gud, den är på tilltryck och ska komma nu under 2011!! Som folk har väntat, tror inte det gått en vecka utan att jag fått desperata mejl om boken, men som sagt, nu har jag de goda nyheterna att den är på g! Jag tror man redan kan boka den på nätet (trots att det står att den är slut), bara att klicka på ”bevaka” på tex Adlibris.

Förresten ska den nu komma ut i Kazachstan! Det blir land nr 17 för denna bok.

Här tex den turkiska varianten – Ben nasil Ben Oldum?

Hittar en spännande pjäs med ett supernamn: Bäverblues. Smaka på det. BÄVER-BLUES…. Mus-depp eller fitt-fnitter eller kanske vulva-mys? Bäverblues. Rena rama poesin. Jag tycker det är för lite klitt-pepp och mutt-snack och vagina-vågat numera. För lite självstudier med fickspeglar, för lite blygdblädder, för tunt med mens-skvätt.

Jag ska gå och se Bäverblues. Jag skriver ju själv om kvinnor och kåthet och lustar och sex och i april kommer både min första ungdomsbok om sexdebuten, ”Amandas bok”, plus ”Vad är sex och 100 andra livsviktiga frågor”. Jag tycker de där diskussionerna aldrig får sina, det kommer nya generationer brudar som undrar saker och som vaknar av pirr och längtan och tankar och funderingar. Bäverblues. Är det rentav det jag känner, där jag sitter i mitt kök i Prag?

Kolla in Bäverblues här och boka en biljett innan det är försent!

Idag faller det stora våta snöflingor och bäddar in Prag i vit bomullsdräkt. Jag har en dag fylld av intervjuer och fotograferingar. Jag är här för att göra lite PR för min senaste bok på tjeckiska, ”Svenska kvinnors hemliga sexuella fantasier” och klockan 17 är det releasefest på Luxor, som är en bokhandel mitt på Vaclavplatsen. Prag är annars sig likt. Igår var jag med i teve och plåtades för det stora magasinet ”Zena a Zivot” som betyder ”Kvinnan och livet”. Jag har körts runt och kors och tvärs över stan, över broarna, längs med slottet och alla katedraler (i alla fall en av dem.) Prag på kvällen är så sago. Magiskt. De små ljusen som klättrar på kullarna, och så slottet som brer ut sig, så mäktigt, upplyst så det syns. Klart man ska lysa upp ett slott, fattas bara annat! Ni som inte varit här måste hit. Som om hela Europas vagga fanns här. Som om vi passerar en magisk gräns och befinner oss i medeltiden, ifall vi vill. (Fast sen ser man alla kinakrogar och pizzerior och Erotic cities med sina blinkande ljus och inser att nejdå, det är nog 2011 i alla fall.)

Jag är hemma här fast jag ser ändå Prag genom svenska glasögon, som att de röker så förbaskat. De verkar inte bry sig om sin hälsa. och så får man slå barn här. Man får örfila upp ungarna ifall de är ”stygga” (ja, så säger man fortfarande, barn kan vara ”snälla” resp ”elaka”, sådär pratar vi inte längre om barn i Sverige!) och lite barnmisshandel har väl ingen dött av. Fortfarande. ”Varje slag som missar är ett förlorat slag” heter ett gammalt tjeckiskt talesätt och syftar till att ungar kan inte få stryk nog. Likadant i Polen och Ryssland och Bulgarien och Ungern, i östeuropa är det OK att piska vett i sina ungar och det gör mig både ledsen och förbannad. Alla dessa vuxna här, de slår sina barn för de själva fått stryk som små och det gör ont i hjärtat. och deras barn kommer slå sina… Om det inte stoppas. En kvinnlig minister som lett kampanj mot barnaga har dessvärre avgått.

Vad mer? Jo, de tjeckiska läkarna hotar med massavsked, de säger upp sig allihop i protest mot dåliga villkor. Så hela sjukvården riskerar att trilla ihop här! Det är kris! Dessutom har nu en högt uppsatt chef för ett sjukhus gjort bort sig när det läckte ut en dvd där han säger att man ska satsa på de rika patienterna. För det är de som ger sjukvården kosing. Vad säger man? Politikerna är korrupta. Överallt.

Nu ska jag iväg på bokreleasen. Iväg o halka runt i snömodd. Vi hörs!

Jag åker till Prag idag, har fått ett digert schema. Intervjuer, tv och radio. Releasefest. Hjärtdoktor. Pappa. Det pirrar i mig, precis som det alltid gör när jag åker till Prag, för det är ju staden som är min och som jag kommer från och det sitter i mig, allting, gatorna och dofterna och människorna, trots att Prag 2011 inte alls är som Prag 1964-1973. Fast på vissa platser dröjer den sig kvar ändå, barndomen, på gården till vårt gamla hyreshus till exempel, där finns fortfarande en skugga av gårdagen, en fläkt av mina första år, en känsla av livet som det levdes då. När jag tittar upp mot den grå fasaden kan jag se mammas ansikte skymta fram bakom fönsterglaset, det där bleka vackra ansiktet, alltid lite ängsligt, hon ropar på mig, kom in nu och ät, precis som de andra mammorna ropade efter sina ungar. Och där ligger vi under en bit himmel som mörknar, i det dammiga majgräset, i sandlådan, bland gungorna, vi springer runt och jagar varandra i våra trasiga manchesterbyxor och slitna jympaskor. Vi är toviga i håret och händerna är svarta, vi känner varken hunger eller törst för det gör man inte i barndomsvärlden, där är det alltid äventyr och action, icke plats för mödrar och fäder som står med middagen på bordet.

Jag återvänder nu, det finns alltid ett rum för längtan i hjärtat, ett litet hörn som står orört och som bara bjuder in ibland. Där bor så många känslor, så många farväl, där ligger tårarna samlade i en glasburk av historia, som den skrevs då. När livet frös och stannade upp, när morgondagen kom och sopade bort allt det gamla för alltid. Hejdå käraste farmor, vi kommer aldrig mer att ses igen i det här livet.

Jag kommer tillbaka nu och det ska bli så skönt, trots att den lilla flickan med de trasiga brallorna inte finns mer, hon syns i alla fall inte på ytan. Hon finns bara där längst inne i hörnet och håller burken i handen, drar upp knäna mot hakan där hon sitter på golvet. Kedjan med guldhjärtat, hittades den nånsin? Nej, den ligger begravd på gården, under grästuvorna, nere i jorden.

Farmors och farfars grav finns inte i Prag, utan i Kameny Ujezd, en liten by där farfar är född. Graven har förfallit, jag hinner inte åka dit och lägga en tung mörkröd ros på dessa blygrå granit.