..eller vad är det råttorna gör när katten är borta??  Hursomhelst. Sambon varit borta i ca två timmar och då passade jag på att möblera om i sovrummet sådär lite ”halvtotalt” faktiskt. Behöver jag nämna att klockan är över 22 på kvällen och  att jag inte har någon aning om var det initiativtagandet kom från.

Men som grädde på moset fick jag äran att skrubba bort ett ton med dammråttor som vi tydligen inte kommit åt med dammsugaren också. Mysigt.

Nu ska jag verkligen gå och borsta tänderna och allt det andra som tillhör kvällsrutinerna. För en gångs skulle somnade jag inte när jag sövde lillen så nu hoppas jag att jag istället somnar på stört när jag lägger mig i vårat nymöblerade sovrum.

Känner mig lite smått rebellisk. Vad mer ska här hända innan katten kommer hem .

och inte få panik när det Sambon åker iväg några dagar för att hälsa på familj medan jag och lillen blir kvar här i vårat lilla palats. Försvagad av långvarig magsjuka och trötthet vill jag helst säga ”NEJ”, åk inte- lämna inte oss just nu, jagärheltsvagochintesåsugenpaåattvaraesanmmammaenhelhelgbaraförattvaraännutröttareinförnästaarbetsvecka.

Men, herregud, det är väl klart jag inte gör det. Hade mitt kul förra helgen.

Jag bara biter ihop och ber lite att lillen inte ska gå magsjuka i helgen, att den värsta trotsen överger oss över några dagar, att solen lyser och att vi springer omkring och skrattar och att lillen plötsligt tittar upp på mig och säger ”vi hyr en film och slappar i soffan mamma”.

…..är det varenda gång magsjukan kommer till huset. Få gånger känner man sig så ynklig och ensam och säker på att man kommer att dö en väldigt otrevlig död som då.

Min förhoppning för framtiden är att man hittar ett sätt att utrota alla magsjukevirus.

Tack på förhand.

och Godnatt.

..det är så tyst att det nästan känns konstigt.

Särskilt eftersom jag för en timme sedan satt sammanbiten vid matbordet tillsammans med hela familjen och försökte se obrydd ut medan jag höll ner Liam i sin stol och försökte få honom att äta, samtidigt som han kastade sig fram och tillbaka och hans kusiner glatt uppmuntrade honom till mer bus och skrik.  Hela matbordet blev snabbt engagerat i ”det-busiga- barn”- syndromet och råden haglade över hur man ska få barn att sova, äta eller sitta still samt vad som för tillfället var eller inte var möjligt med min  trötta son. Varje råd, hur mycket kärlek och välvilja som än ligger bakom, spär på den djupt undertryckta känslan av noll kontroll. Resultat = bitterfaced me.

(Ja, jag vet han är trött. Nä jag vet, han äter inte. Ja, jag förstår att han kan somna i barnvagnen på väg hem. Yepp, har tänkt på att vi bor högst upp i ett hus utan hiss (min rygg har också tänkt tanken). Nä, jag kan inte få han att sitta still- han är bortom gränsen för min kontroll, hans hjärna går på overload…..han hör inte mig….varje försök att hålla honom still kommer att leda till en vild brottningsmatch a la rondus desperatus).

Men vi hann hem innan kaostrollet lade sig i soffan och somnade mitt i ett ”NÄÄÄÄäääää..ääää…snark”.  Skönt.

Så nu är det tyst och lugnt. Lite mörkt också.

Har tänt två ljus och tänker på de som vandrat över till andra sidan.

Det är väldigt symboliskt med ljus i mörker.

Hur litet ljus man än har och hur stort och mörkt rum det än är, fokuserar man alltid genast på ljuset.

Jag antar att det är därför jag aldrig kan sluta se på honom när han sover. Mitt lilla troll. Min lilla älskling som trotsar järnet varje sekund av sin vakna tid. Hur less jag än är kan jag bara känna kärlek när han ligger där med sina rosiga kinder och andas med små lätta andetag.

Bless my heart.

Kanske bäst att passa på att hänga upp tvätt medan lugnet håller i sig och mitt ljus sover

Idag vaknade jag upp på ett förfärligt humör.

Sanningen är att jag varit på ett förfärligt dåligt humör hela jävla veckan. Jag känner mig som en väldigt upprörd och dålig människa. Jag menar, vad fan är det som krävs för att man ska vara nöjd med tillvaron egentligen.

Här hemma är det skitigt överallt. Ingenting tycks stå på sin plats. Jag plockar saker hela vägen till toaletten och hela vägen tillbaka till köket och diskbänken. Väl vid diskbänken inser jag alltid att soppåsen är lika full trots att jag ständigt springer ut med den.

Kylskåpet är full med frukt och grönsaker som sakta möglar. Filen är alltid på gränsen till slut, och det tycks aldrig finnas nog mycket ingredienser för att göra en hel måltid trots att det på något sätt alltid är fullt med mat. Förutom då det är tomt, vilket händer nog ofta det också.

Det råder en konstig obalans på kontot. Jag tillbringar mer tid på jobbet än någon annanstans under den vakna tiden, men det har en underligt osynlig effekt på ekonomi ändå. Jag jobbar med liv och död, men det räknas inte som  lika viktigt som anda kontorsjobb där folk verkar dra in mycket mer.

Jag älskar att träna men orkar aldrig det ändå. Eller så finns inte tid. Eller så är jag sjuk. Eller så kan jag bara inte.

Kanske är det allt det där som gör mig på så rysligt dåligt humör.

Eller så är det bara mörkret. Och allt regn som varit under hösten. Eller PMS. Eller ålderskris.

Hur som helst, nu har jag städat. Igen. Kanske tillfälligt känns det lite bättre. Eller så kanske man skulle ta och boka ett tandemfallskärmshopp eller något.

Lite adrenalin skulle inte skada. Kanske.

..det är så svårt att resa sig då.

Man blir inte stark som människa för att man blir sparkad.

När man sparkar är man inte  en människa som är stark

man är snarare vek och liten

och försöker bli stor genom att trampa på andra.

Se inte på när någon sparkar någon annan

Låt dig inte bli sparkad på.

Sparka inte på någon annan.

Döm inte, tvinga inte, hata inte.

Var snäll och ödmjuk men stå på dig ändå.

Så mycket jag vill lära min lilla älskling innan han blir stor.

Så mycket jag hoppas att möta samma respekt

vart än vi går.

Frivilligt eller ofrivilligt är det den metoden som jag ofta använder mig av i denna labyrint som kallas livet (djupt va?).

Går till ungefär så här:

Försöker mig på något nytt…nehej det var inte bra.

Kanske bara hade en dålig period i mitt liv?  försöker en gång till….nej fortsatt inte bra.

Kanske bara är rädd och vill omedvetet fly från situationen med resultat att jag inte försöker ordentligt?  försöker alltså igen…….NEJ.

Gå direkt till ruta 1 igen (med undantag för de nya saker som känns bra då:) )

Ja, inte vet jag vad det är jag håller på med. Framförallt har jag väl svårt att verkligen lyssna på mig själv samt att jag har lätt för att analysera sönder och samman de flesta idéerna jag väl tar mig an.

Men det är inte så lätt, när man i grund och botten är lite rädd och alltid behövt kämpa för att ta sig an nya utmaningar. Allvarligt, är det inte ofta ganska läskigt att börja något nytt?? Det känns kanske inte så bra i början. Så man får kämpa på ett tag innan man vet var man står. Och när det gått ett tag, då vet man inte vad man tycker för att hjärta och tanke går isär.

Om man bara en endaste dag skulle få känna hur det är att gå omkring som en människa som tror på sig själv. En dag få känna hur det är att ha 100% självförtroende. Jag skulle bara vilja prova det en dag. Det måste ju vara förträffligt skönt.

Sedan får man återgå till sin lilla håla av oro, gnag, tjat och utveckling.

Det är trots allt utvecklande att vara en ständigt reflekterande människa. Det är väl det som är bra då.

Annars är det mest uttröttande,

men det är jag, så är det bara!!

..mmm precis. På riktigt. Lillen höll på att trilla i en myrstack i morse. Men jag hann fånga upp hans lilla kropp innan den nådde miljontals pissande myror. Fy. Vill inte riktigt tänka på hur det annars skulle ha slutat.

För övrigt sol i sinne.

Och en massa letande efter kontakter. Om det inte är kontakten till datorn så är det den till mobilen.

Frasen ”slut på batterier”, är en utnött en.

Nä, inte det! Inte det man först tänker på. Ingen TRISS-vinst än i alla fall. Bara fler livsreflektioner.

Alltså jag vill nog mest bara medge att det händer ibland att jag tänker på vad fri man skulle vara om man inte hade barn.

Idag till exempel är det ca 14 grader varmt och lite kylig vind. Perfekta klätterförhållanden. Hade jag varit själv hade jag definitivt varit ut och klättrat hela dagen. Kommit hem helt urslut och nöjd och tagit en öl på det. Och hade jag haft mer tid skulle jag vara i bättre form och prestera bättre på allt antagligen.  Hade jag dessutom sovit mer och varit mer utvilad…..hade jag kanske till och med varit lite…vackrare utan de mörka ringarna under ögonen.

Men allvarligt. Jag låg precis bredvid min lille kille och väntade på att han skulle ta en liten tupplur så att han ska orka med eftermiddagens bravader. Det var det mysigaste jag vart med om på länge. Ja jag har ju gjort det femhundra gånger förr, sövt honom. Men idag var det speciellt. Han små fingrar som snurrade mitt hår till stora tovor medan han berättade något som jag inte riktigt förstod. Sedan de allt mer tunga andetagen tills det kom små snarkningar.

Han är helt perfekt, mitt älskade lilla troll. Så mjuk och varm och go och rolig.

Och han är precis vad jag behöver i mitt liv.

Det är en enda stor brottningsmatch- tid.

Först och främst. Tiden som vi följer varje dag, mer eller mindre slaviskt, för att få ihop allt som vi planerat….efter tid (ticktackticktack). Klockan bär vi alltid med oss, på mobilen, på handleden, det finns en på väggen, en i bussen en på jobbet och en jättestor på stan. Den gör mig stressad. Men samtidigt går det inte riktigt att få ihop en trolig vardag utan den, allt är ju uppbyggt på att folk rör sig efter den.

Sedan är det tiden. Ni vet TIDEN, det känns som att den går så snabbt. Man sätter sig ner och försöker hålla ihop sig men man inser snabbt att något rusar ifrån dig, varje sekund du sitter där och bara tänker. För det är ju: baket till lillens kalas, maten för kommande veckan, semesterplanerna, föräldraledigheten över jul (som måste fixas en väsentlig TID innan den tiden egenligen kommer), planera träningstiden, planera schematiden (alltså tid för att planera tid!!), fixa presenter av olika anledningar osv osv.

Och när man sitter där som värst och tänker på tiden. Då inser man att tiden har gått så fort de senaste åren. Ser man inte lite äldre ut på alla foton?? Är man inte lite för ung för vissa kläder?? Börjar det inte bli dags för anti-rynkkrämen. Hur är det möjligt? Ska jag bli…typ 60 någon gång, hur ska det gå till. Men utan tvekan kommer det att hända,för en gång i tiden kunde jag inte se mig själv som en 30plussare heller!!

Och inte kan man stanna den heller. Tiden. Trots att man står och ryser av ögonblicket vid Grand Ocean road. Himlen brinner, havet är oändligt, klippornas konturer är så skarpa att de nästan ser in-klippta ut, vågornas brus är öronbedövande. Man kan lukta, känna, höra allt som finns och händer där runt omkring dig. Man vill bara ha förmågan att stanna tiden ett litet, litet tag till. Njuta lite längre.

För man vet att ögonblicket snart är förbi, man måste ta vara på det så gott man kan precis där och då.

Jag önskar jag kunde ta vara på fler ögonblick på det sättet. Så att jag fortfarande kan känna det varje gång jag blundar.

Tiden, skulle vara lite mindre skrämmande då!