Natashja Blomberg: ”Alla kan inte ha samma förutsättningar i det här samhället”

15 oktober 2014 8 kommentarer
Feminism / Politik

Vi lever i en individualistiskt tid där det är var kvinna för sig själv, där alla är sin egen lyckas smed och alla kan om de vill. Det ska löna sig att arbeta ropas det hurtigt, men jag undrar för vem det egentligen gör det? Och hur ska man prioritera som det så fint heter för att ha råd med allt det där som man ska kunna ha råd med om man inte har några pengar att prioritera med?

Jag växte upp i Tensta och hade en bästis som jag följde med hem från skolan, hon hade föräldrar som bjöd på middag och skrattade tillsammans och de bodde i en villa och själv bodde man i en sunkig trea på Uppingegränd med en morsa som alltid slet för att få mat på bordet och en spelmissbrukande pappa som spelade bort varenda öre på trav och poker. Jag hade aldrig matsäck med på skolutflykterna, på sin höjd fick jag sitta där med en torr jävla fralla och en petflaska med kranvatten om mamma kom ihåg och jag lekte i lekparken tills solen gick ner och det var aldrig någon som undrade var jag var.

Jag var ett nyckelbarn och det fanns aldrig någon läxhjälp tillgänglig eller ens ett intresse för min skolgång. Jag började skolka redan i första klass och det mönstret följde med hela vägen fram tills jag hoppade av gymnasiet efter ett år för att ligga på soffan istället.

På somrarna fick jag åka på långtidskollo. Mamma hade ju inte råd att vara ledig och jag har inga minnen av semestrar tillsammans. Mamma hade inte ens körkort för sånt kostar pengar.

Så när man talar om individers inneboende kraft och att alla kan om man bara jobbar riktigt hårt så glömmer man bort att det finns olika sorters resurser som ger oss olika sorters förutsättningar i livet. Det kan vara att få trygghet och stöd hemifrån eller stadiga relationer och sociala färdigheter. Språk, tillgång till kultur och kunskap, ekonomiska sådana som att hänga med på aktiviteter eller kanske ta körkort. Medel- och överklassbarn får tidigt i livet en stor del av det sociala, kulturella och ekonomiska kapitalet. De lär sig att tro på sig själva, ta för sig, skapa möjligheter och utveckla sig själva. Jämför man med t.ex. arbetarklassbarn så får medel- och överklassbarnen ett stort socialt självförtroende som senare i livet hjälper dem att klara av utmaningar lättare. 

Själv har jag aldrig funderat på vad jag ska bli. Jag har aldrig haft drömmar. Det är inte så att jag har trott att jag inte kan eller att jag är värdelös, men tanken på att kunna bli nåt har heller aldrig slagit mig. Jag har aldrig vetat om att jag kan om jag vill och det är väl lite där skon klämmer när jag hör dessa klämkäcka mantran.

Alla har inte samma förutsättningar. Alla kan inte ha det för vårt samhälle är uppbyggt på att vissa ska ha det bra på andras bekostnad. Att påstå att om man bara jobbar tillräckligt hårt så kan man lyckas är ett hån för alla som sliter som djur för att överleva månaden ut. Det antyder att om man inte lyckas eller tjänar mycket pengar så har man sig själv att skylla. Min mamma sliter bra mycket mer som undersköterska än min man men han tjänar fyra gånger mer sittandes på en kontorsstol. Hur hårt och mycket ska hon jobba för att det ska ”löna sig”?

 

______________________________________
Namn: Natashja Blomberg. Ålder: 37. Familj: maken Oskar, Ninja 5 år och Tamlin 3,5 år. Bor: Nynäshamn. Gör: krönikör hos Hela Hälsingland och amelia.se samt driver Sveriges största feministblogg: Lady Dahmer.

8 kommentarer

Jag känner igen mig i mycket som du skriver, men inte i allt. Jag är också uppväxt i en förort, med min ensamstående mamma som var undersköterska. Jag var också ett nyckelbarn, åkte på sommarkollo, hade ingen läxhjälp och kuggade tidigt ämnen där jag hade behövt stöd. Jag hoppade av gymnasiet, skrevs mot min vilja istället in på ett program för ungdommar som saknade gymnasiebehörighet som varvades med praktik. Jag skolkade mig genom detta.
Efter det ryckte jag upp mig och tog mig i kragen. Jag läste upp gymnasiet, började jobba och läste efter ett par år vidare på högskolan till civilingenjör. Idag sitter jag själv på en kontorsstol och tjänar 4 gånger så mycket som min mamma. Är det mer rättvist för att jag fick kämpa för det? Vem förtjänar att tjäna mer än andra? Är det du egentligen är upprörd för att undersköterskor tjänar alldeles för lite? Vilket egentligen inte har något att göra med hur mycket andra tjänar. Jag kanske inte hade samma förutsättningar som många andra (det märkte jag definitivt av under min tid på högskolan där snitteleven hade två högavlönade akademier till föräldrar) men jag skulle inte säga att möjligheterna inte fanns där för mig också. Jag fick kämpa lite hårdare, motivera mig själv, jobba lite extra vid sidan om, klara mig med något sämre resurser (begagnade böcker, skolans datorer, osv). I slutändan var det upp till mig själv om jag helt enkelt ville eller inte; och jag ville verkligen.

Som jag tolkar krönikan (kan ha fel) så handlar det om att man inte kan säga att alla har samma möjlighet att lyckas, få ett bra jobb, bra betyg, bra utbildning osv. när vi har så totalt olika förutsättningar och klass är ofta avgörande. Vi kan låtsas att ‘alla är sin egna lyckas smed’ men socialt utsatta barn har oftast inte samma stöd hemifrån, inte samma sociala, kulturella eller ekonomiska förutsättningar för att inte säga att dessa barn lider en större risk för misshandel, våldtäkt, föräldrar med missbruk, eget missbruk och psykisk ohälsa än barn från över och medelklassen.

Ja visst, har man haft litet stöd eller rent av en skadlig uppväxt så har man inte alltid den styrkan och de personliga resurserna till att kämpa sig upp.

Dessvärre räcker det inte att de med lägst lön får högre lön om de med högre lön också får högre lön. Då äts allt upp av inflationen och inget händer. Dagens ekonomiska system ( och antagligen alla tänkbara elonomiska system) hänger på att skillnaden måste minska för att de som har det sämst ska få det bättre. Dock så kan ju alla i Sverige få det bättre men det blir på bekostnad av folk i andra länder då. Det är ju så vi har byggt upp dagens välstånd bl.a. Utjämning krävs. Det krävs ju dock inte att det tas från dig och mig utan man kan ju göra det från de i toppen som har mer än de kan göra av med och mer ändå.

Det är en märklig idé som vi lever med att livet är orättvist för att ”alla inte har samma förutsättningar”. Vad är det du menar med samma förutsättningar exakt? Vi har gratis utbildning och ett föreningsliv som saknar motstycke i världen, olika former av bidrag för att starta eget, skattefinansierad barnomsorg, sjukvård, etc, vad mer ska du ha? Det blir en märklig offerroll. En mer intressant fråga blir: var kommer denna inlärda hjälplöshet ifrån? Varför är det så att vissa barn från de förhållanden som du beskriver har en bra skolgång och så att säga ”lyckas” i livet, om det nu är att tjäna så mycket som din man gör, och varför är det så att vissa upplever att allt är orättvist? Tror definitivt inte att det är en klassfråga. Har själv växt upp i missbrukarhem och delar din beskrivning av din uppväxt, mitt fokus har dock varit ”hur kan jag komma vidare i livet med de medel jag har” och det har gått fint, tjänar drygt 100 tsek i månaden idag, om det nu är ett mått på att vara lyckad(?), dock har jag större problem med min inre lycka, men det är en annan fråga som jag tror att de flesta människor brottas med, oavsett klass.

precis så. googla lite pa ”the bootstrap model” som handlar lite om att man far ta sig i kragen liksom, men vad hander med de som inte ens har ngra bootstraps da..?

Håller med, alla har inte samma förutsättningar. Vi föds med olika personligheter som bestämmer om vi ska lyckas i livet eller inte. Vi har även fötts med olika färdigheter som gör att ett fåtal lyckas med att bli elitidrottare eller företagsledare. Men är detta verkligen en könsfråga? För visst finns det män som har det tufft i livet också.

Skriv en kommentar