Experten på mänskliga rättigheter om att det finns mycket kvar att göra för världens barn – även i Sverige

”Trots att jag har sett mycket av världen är det här i Etiopien jag väljer att uppfostra mina barn”, säger handläggaren för rättighetsfrågor. Hon talar engelska. Utanför fönstret pratar några byggjobbare amhariska. Jag antecknar på svenska. Utöver trafikens ådersystem kring Sveriges ambassad är det lugnt och stilla i Addis Abeba. Vi har pratat om vad man i regionen gör för att främja barns rättigheter. ”Här kämpar vi etiopier mot fattigdom, ja”, fortsätter hon. ”Men gemenskapen är det bättre ställt med. Västvärlden tycks ibland ha det motsatta problemet. Det finns tillräckligt med resurser, men stressen och konsumtionen har tagit över. Det finns en brist på närvaro. Här går man i sin egen takt på trottoaren, möter varandra i värmen, tar hand om varandras barn som våra egna. I ett land med nittio miljoner människor.”

Etiopien är å ena sidan drabbat av ekonomisk misär. Medellivslängden är inte mycket högre än femtio år, över hälften av alla vuxna är analfabeter och runt hälften av befolkningen utgörs av barn. Å andra sidan är sammanhållningen tydligare här än i många länder. Kulturer, främlingar och generationer lever på flera sätt närmare varandra än i exempelvis Sverige, som håller det europeiska rekordet i ensamhushåll.

Jag är resdammig där vi sitter och andas tunn luft på över två tusen meters höjd från havet. Ändå ter det sig betydelsefullt att vi lyssnar på varandra. Hon och jag. Andra och senare. Att länder sinsemellan utbyter lärdomar om hur man förser unga med vad de behöver är viktigt. Att samarbeta över nationsgränserna är också ett av många löften som ett land gör när det ratificerar FN:s Barnkonvention, vilket alla länder utom Sydsudan, Somalia och USA har gjort. Idag, torsdagen den 20 nov 2014, fyller konventionen tjugofem år.

Jag är i Addis Abeba för att föreläsa om barns rättigheter på en etiopisk filmfestival där UNICEF har ett seminarium. I varje samtal jag har och på varje studiebesök jag gör, påminns jag om samarbetets avgörande roll för förändring. Världssamfundet måste exempelvis agera på att det idag går mer än hundra elever på en etiopisk lärare, och att de barnen dessutom har börjat studera alltför sent. Men vi svenskar måste också kunna be om hjälp, eftersom det exempelvis inte räcker att bara en av fem av svenska grundskoleelever känner till att de har egna rättigheter enligt Barnkonventionen.

Och varför inte lära något av Etiopien? Vanorna här inkluderar att vuxna hälsar barn med pussar, att man ofta ger varandra den godaste matbiten och att man dansar tillsammans. Kanske skulle vi svenskar fira jubileet genom att tillägna oss en annan lunk, då teven är avstängd och leken ostört får pågå. En lunk där samtalet, mellan både små och stora, är i full gång.

Ja, jag kan förstå den som vill uppfostra en ny generation så.

______________________________________

Johanna Wester föreläser om mänskliga rättigheter, med en bakgrund hos Amnesty, UNICEF och ECPAT. Hon är redaktör för den ideella nättidningen BarnsRättigheter.com och gav i september förra året ut romanen ”Nattsagor för sömnlösa” (Natur & Kultur).

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..