Natashja Blomberg: ”Måste man förlita sig på samhällets allmosor vet man att man är oduglig”

26 februari 2015 10 kommentarer
Okategoriserade

Så fort man snackar om bidragstagare, tiggare, arbetslösa eller andra utslagna människor eller människor med sämre kapital generellt så visar klassföraktet sitt fula tryne. Vettiga, kloka, snälla människor kan bli som förbytta när man synliggör utsatthet som inte stämmer överens med Astrid Lindgren-visionen en haft om fattiga människor. De där värdiga fattiga, med mössan i handen och ödmjuk blick, som det är synd om på riktigt. För att vara värdig som fattig så måste du LIDA ordentligt. Försaka precis allt. Aldrig unna dig nånting.

Fattiga prioriterar konstigt heter det (gärna med en antydan till att fattiga är fattiga för att de handlar så mycket dumheter). Att fattiga prioriterar ett McDonaldsmål framför den där mycket billigare frukten som räcker längre eller gud förbjude köper öl eller cigg är en dödssynd. Ve den som är fattig som unnar sig nåt onödigt eller onyttigt. Men för att fungera socialt så är det livsnödvändigt att få unna sig ibland och ja det må vara konstiga prioriteringar emellanåt eftersom fattiga också är människor med behov av sammanhang, vänner, socialt liv och där ingår ofta ”dumma” kostnader. Men föreställningen att fattiga skulle vara fattiga för att de lägger alla sina pengarna på cigg eller skräpmat och inte för att de tja, får mindre pengar än andra, är ju en skev och felaktig slutsats.

När man lever i utsatthet så är det ibland som att leva inuti en rullande snöboll. För ju längre tid man befinner sig där, desto svårare blir det att ta sig ur och desto enklare blir det att bara kapitulera under den enorma tyngd av meningslöshet som man slutligen känner. Och tiden rullar på, man märker knappt att veckor går, månader går, till och med år går för man tvingas att leva i nuet där man har fullt upp med att klara dagen. När man går arbetslös eller sjukskriven eller vad det nu må vara och då måste förlita sig på samhällets allmosor så vet man att man är oduglig. Man vet att omgivningen dömer en som så. Som lat, arbetsskygg, bekväm, slapp, bortskämd och det gör nåt med ens egen självbild. Så mycket internaliserat självhat där man till slut betraktar sig själv som andra gör: VÄRDELÖS. Och då tappar man gnistan, slutar försöka. Man kapitulerar.

Och som bidragstagare är du livegen. Du kan inte bo hur du vill, var du vill, som du vill. Bor du för stort så får du byta ner dig. Äger du ditt hem får du sälja. Allt som är värt nåt får du sälja, möbler, klenoder, arvegods, presenter, sånt du kanske sparat till en annan period i livet. Har du undanlagda pengar, ett sparkonto eller liknande så får du inga bidrag förrän de pengarna levts upp. Inget får läggas undan, inget får sparas till senare för kan du spara så har du inte behovet av pengarna och då får du dem inte.

Förstår ni hur mycket skam man bär med sig? Skam för att man måste sitta där en gång varje månad framför sin socialsekreterare med en bunt kvitton, ett kontoutdrag, räkningar stirrandes i bordet och för femtioelvte gången i rad förklara att nej det har inte löst sig, nej jag har inte hittat nåt jobb än, nej jag behöver nog hjälp den här månaden också. Man känner skam för att man måste kräla, be om nåd och sen känner man skam för att man är oduglig. Sen mer skam för att man tappar lusten och ännu mer skam för att man ger upp. Och skammen man känner för den absolut mest förbjudna känslan när man till slut blir så orkeslös att man… ja, inte ”orkar jobba” eller ”orkar ta tag i sitt liv” går inte ens att förklara.

Tänk om fler kunde fråga sig varför det finns människor som inte orkar. Vad beror det på?

 

______________________________________

Namn: Natashja Blomberg. Ålder: 37. Familj: maken Oskar, Ninja 7 år och Tamlin 5 år. Bor: Nynäshamn. Aktuell med: feministiska podcasten ”Glädjeflickorna”, krönikör hos Hela Hälsingland och amelia.se samt driver Sveriges största feministblogg: Lady Dahmer.

10 kommentarer

Jag tror att det beror på att vi är överlag bortskämda i Sverige med att få hjälp. Det kanske skulle vara bra i Sverige också med lite ”tough love” om det nu är som du säjer att det blir svårt att ta sej ut ur den jobbiga situationen. Typ inga bidrag alls om du inte har ett jobb inom en månad?

Jag tror att det beror på att vi i Sverige i överlag är bortskämda med vår tillvaro. Det kanske skulle vara bra i Sverige också med lite ”love överhuvudtaget” om det är som du säger att det bara är att ta sig ur situationen. Typ inget klassförakt alls om du bara visar medmänsklighet en månad?

Seriöst, fullständigt empatilöst, föraktfullt och okunnigt förslag

Och bli uteliggare om du inte lyckas få något jobb? Detta är redan nu en realitet för några fyi. Har den moderna gäldstugan Fas 3 gått dig förbi? Utförsäkringarna av dödssjuka och helt sängbundna? Alla utslitna morsor som tvingas försörja sina 20-plusbarn som inte har fasta jobb eller några jobb alls och inte kan flytta hemifrån. Verkar mer tough than love. Lätt när man själv eller närstående aldrig varit i en sådan situation. :(

Vet du vilken summa man förväntas leva på på socilabidragstagare? Tycker du ska forska lite på de ”bortskämdas” livssituation.

Ursäkta, STCP, men hur i helvete skulle det lösa något för någon som är utsatt? Fast jag vet inte, att sälja sin kropp kanske kan räknas som ett jobb enligt dig?

Skriv en kommentar