Natashja Blomberg om den där dåliga stämningen som skapas när man inte vill ligga

Alla män är potentiella våldtäktsmän. Detta påstående har vi diskuterat fram och tillbaka för att försöka synliggöra hur kvinnors utsatthet tvingar oss att se på alla män som en potentiell fara, för gör vi inte det så får vi skylla oss själva och detta argument köper de flesta utan krusiduller. Pappor varnar sina döttrar: lita inte på män. Och mammor lär oss att ta vara på oss själva, inte bli för fulla, inte gå med okända killar för vi vet så väl att om nåt händer så får kvinnan bära skulden. För alla män är potentiella våldtäktsmän.

Men för många kvinnor bär den där meningen med sig ett helt annat budskap. Vad räknas som en våldtäkt, vem är egentligen en våldtäktsman och vad kallar man det sex som till synes verkar ömsesidigt men som ofta vilar på en grund av självförnekelse och pliktkänsla? Vi får lära oss att ett nej alltid är ett nej, att vi inte ska göra nåt vi inte vill, att vi ska våga stå på oss – fast det gäller bara tills man är ihop med någon och vi har börjat ha sex såklart. För helt plötsligt har man ett ansvar, en plikt gentemot sin partner och relation och då får det inte gå för långt mellan gångerna annars får vi vara beredda på konsekvenserna. Inga konstigheter.

Jag har haft så mycket sex som jag egentligen inte velat ha. Jag har ställt upp ändå och liksom begått regelrätta övergrepp på mig själv i rädsla för att han ska må dåligt, vara otrogen eller t.o.m. lämna mig om jag inte vill lika ofta.

Jag har haft relationer med män som, utan att de kanske menar det, bestraffat mig när jag inte velat ha sex. Inte genom att bråka eller slå men kanske genom att bli tyst och sur om jag sagt nej eller det gått ”för lång tid” utan sex. Eller så har han blivit subtilt lågmäld eller sådär deppig med hundögon som går runt och suckar uppgivet men när man frågar vad det är så… ”ingenting” och man har liksom känt sig så illa till mods för att man vet att det handlar om att han inte fått sex och att det kommer pågå tills vi legat.

Jag har också haft relationer med män som tjatat, startat diskussioner och till och med gråtit för att de känt sig oälskade när jag sagt nej, detta trots att jag visar omtanke och ömhet och då kärlek på så många andra sätt. Jag har ofta känt att jag inte får säga nej om nejet inte är tillräckligt motiverat och jag har sällan fått säga nej utan att just motivera och förklara varför jag inte vill (och ofta ändå försäkra honom att ”sen, jag lovar”).

Och under åren så har jag aldrig riktigt fattat hur problematiskt det egentligen är. Männen jag haft relationer med har defintivt inte fattat det. Det är nämligen så normaliserat och självklart att det är så här. Så jag har bara skuldbelagt mig själv och min bristande sexlust istället, anklagat mig själv och känt massa självhat och ångest för att jag inte kan möta honom. Jag har läst artiklar om hur jag ska få upp min sexlust och de råden ser alltid ut som så att ”ha sex fast du kanske inte är sugen, då får du kanske upp lusten” (dvs ha sex fast du inte vill). Och jag har köpt det, gjort så, legat och legat och legat. För hans skull. Fast jag inte ville.

Bara sådär. Inget våld, inga hot. Bara det där överhängande kravet på att jag måste ställa upp annars så blir det jävligt dålig stämning. Har du också tänkt på det? Att det kan bli så jävla dålig stämning?

Vad kallar man det? Husfridssex?

 

______________________________________

Namn: Natashja Blomberg. Ålder: 37. Familj: maken Oskar, Ninja 7 år och Tamlin 5 år. Bor: Nynäshamn. Aktuell med: feministiska podcasten ”Glädjeflickorna”, krönikör hos Hela Hälsingland och amelia.se samt driver Sveriges största feministblogg: Lady Dahmer.

  1. Jag har andra problem, min sambo blir direkt våldsam om hon inte får komma när hon är uppkåtad! Så även killar kan känna press.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..