Natashja Blomberg om varför föräldrar är skyldiga till att 7-åringar vill banta

27 april 2015 4 kommentarer
Okategoriserade

Vad är det första du säger till ett barn när ni träffas?

Häromdagen var jag hos läkaren med min dotter. ’’Vad FIIIIIIIN du är’’ vad det första som sades och följdes givetvis av det sedvanliga tjatet om de fina kläderna. Inte bara en gång utan flera. Hela tre personer tog sig tid att värdera min dotters yttre. Detta hade antagligen inte hänt alls om hon haft jeans, grön tröja (eller en snopp).

Jag växte upp med en bantande mamma som satt i köket med väninnorna och diskuterade ”smalmat” och vikt och det tedde sig helt naturligt för mig att det var eftersträvansvärt att vara smal. Eller väga lite iallafall, för av nån anledning så var det det som var viktigast.

Vi jämförde vikt på vågen och den som vägde minst beundrades. Jag lärde mig att hålla in magen så den blev platt och hängde i de romerska ringarna på gymnastiken och förundrades över att revbenen stack ut och än idag älskar jag att se ben spela under hud. Fast den biten inbillar jag mig iallafall har mer med mitt konstnärssinne att göra; jag uppskattar estetik även när den är grotesk.

”Vem kommer bli finast av oss när vi blir stora?” var den eviga frågan bland flickorna i klassen och ingen gissade nånsin på mig. Och jag hatade Jessika med det långa blonda håret och smala benen som alla pojkarna ville vara med. Jag var nio bast och grät för att jag var ful. Barn ska vara barn, inte oroa sig för hur de ser ut men det gjorde vi.

När jag blev morsa så var det mycket jag helt plötsligt behövde fundera på och ta ställning till. Som att till exempel fundera på vad för slags budskap jag sänder till ungarna genom att bara finnas till och på vilket sätt jag bekräftar dem på i mitt bemötande.

Jag bestämde till exempel att jag aldrig skulle klaga på mitt utseende, titta missnöjt i spegeln eller banta. Jag skulle heller aldrig skulle värdera eller recensera deras yttre. Jag skulle aldrig ge dem ytliga komplimanger eller på annat sätt lära dem att utseendet är en egenskap som är värd uppmärksamhet eller bekräftelse.

Jag bestämde också att jag skulle förmedla detta genom mitt eget yttre för hur vi än vänder och vrider på det så sätter vi ju en slags standard med det förhållningssätt vi har till våra egna kroppar. Jag började rannsaka mig själv. Varför vill jag gå ner i vikt? Varför rakar jag mig? Varför sminkar jag mig och vad sänder det för signaler? Vad förmedlar vi egentligen till våra egna barn när vi visar med all tydlighet att vi inte duger som vi är?

Var femte sjuåring (flicka) vill gå ner i vikt. I den åldern har man allt klart; det är viktigt att vara vacker och att vara vacker är man bara om man är smal. Idealet finns överallt och inte ens barnens värld är ett undantag och ungarna kan inte värja sig för de har inte kunskap eller erfarenhet eller förmågan att tänka kritiskt. Och när vi som har det ändå blir så påverkade, hur kan vi då förvänta oss att barnen ska vara förskonade?

”Barn tänker inte så!” menar kanske någon. ”Mina barn bryr sig inte om att vara fina!” säger nån annan men fan, det gör de ju! Kanske inte just precis idag men ge det ett år, ge det två eller fler. Ge det tillräckligt med tid och dina ungar kommer vara precis lika indoktrinerade som alla andra om du inte passar dig.

Det är vi föräldrar som sätter grunden för en sund självbild och det är vi som måste, jo jag insisterar, måste vara den där motpolen när övriga världen blivit tokig och samhället lär dem att de aldrig duger som de är. Och om utseendet är det första du kommenterar hos barn så talar du om för dem att utseendet är viktigare än något annat. Det är inte hjärnkirurgi, det är enkelt.

 

______________________________________

Namn: Natashja Blomberg. Ålder: 37. Familj: maken Oskar, Ninja 7 år och Tamlin 5 år. Bor: Nynäshamn. Aktuell med: feministiska podcasten ”Glädjeflickorna”, krönikör hos Hela Hälsingland och amelia.se samt driver Sveriges största feministblogg: Lady Dahmer.

4 kommentarer

Kan inte annat än att hålla med dig. I allt. Växte också upp med en bantande mamma, har minne av att jämföra mig själv med de andra tjejerna från 5- eller 6-årsåldern, dvs. på dagis. Ätstörningarna kom självklart också, som hos så många andra tjejer i vår generation, i tonåren. Det var först i sena 20-årsåldern som jag på riktigt kunde se mig själv i spegeln och säga, shit alltså kroppen, du får vara precis som du vill, jag gillar dig. Och jag har precis som du ansträngt mig minitiöst att inte klaga på mig själv och min egen kropp inför barnen jag har runt mig, och att inte berömma utseende hos dem (förutom i uppenbara fall när nån tex klippt sig och är superglad för det), särskilt inte tjejerna. Bara det att det var extremt svårt i början att inte klaga på sig själv säger ju något om vilka normer vi har i samhället. Nuförtiden får jag ofta avstyra ”småprat” med kvinnliga kollegor som gärna vill trash-talka sig själva till kaffet, vilket är så bisarrt nu när man ändå börjar närma sig medelåldern… Hur som, så himla fint skrivet, tack för dina tankar, ville bara säga det!

Växte upp med en mamma som aldrig sminkade sig, aldrig bantade eller pratade på bantning och som oftast sa ”vad roligt att se dig” när hon träffade folk (som hon gillade att träffa då, annars så hälsade hon mest artigt). Jag sminkar mig nästan aldrig, är helt bekväm i min egen kropp (förutom min smärtproblematik, men det rör något helt annat) och det kan gå långa stunder då jag inte ens tänker på mitt utseende (trots att jag under en period i livet i princip varje dag fick höra hur ful jag var från jämnåriga). Jag tror absolut att jag blivit påverkad av hur min mamma var under min uppväxt. Jag tror inte det är en slump att det blivit som det blivit. Så jag håller verkligen med dig i det du skriver!

min mamma var väldigt smal när jag växte upp (absolut inte pga nån diet, hon bara var) och platt! så när jag var tio opererade hon brösten. jag har själv hyfsat små (långtifrån platt) men har Aldrig velat operera dem. hon la alltid håret, hade mascara och målade alla naglarna (var egen företagare inom restaurang), ville va fin men var inte fixerad. pratade aldrig om banta eller dyl. själv bryr jag mig om mitt utseende men sminkar mig Bara om jag ska på fest eller dyl. Kollegor på jobb har typ två ton smink varje dag. motionerar mkt men det är för att orka och må bra! tänker hela familjen (idag 35år gift och två tonårsbarn) på vad vi äter. det ska innehålla allt man behöver och vara gott! har inte och kommer aldrig banta inför barnen. väljer man att inte äta sött ex kan man bara säga att det är för tänderna. vilket mkt väl kan va sant! man kan inte dra alla över en kam. media har mer inflytande idag på våra barn (och oss) än förr.. det är Där de påverkas ifrån. inte bara tjejer heller som får höra att de är fina. min son har under åren också fått höra att han har fina kläder, är fin i håret osv.

Med håll från mig och från min blogg (http://liselotte.livskick.nu/2014/03/23/utseende/):

”Jag har funderat lite. Efter mina inlägg om komplimanger och kommentarer – där jag propagerade för att vi inte ska ge kritik (positiv eller negativ) baserat på utseende, har jag fått flera reaktioner. Vissa håller med rakt av – andra tycker nog att jag drar det lite långt. Att säga att en gravidmage är fin är ju trevligt? Om någon lägger upp en bebisbild måste man väl få ge kommentarer där ordet ”SÖT” ingår? Och mellan vänner är det ju annorlunda – där kan man ha en öppen kommunikation även kring utseende, eller hur?

Ja, ja och ja. Jag är faktiskt inte någon kommentar-taliban; jag kallar också andras barn söta och blev inte arg om någon kallade mina gravidmagar vackra. Jag tar inte heller särskilt illa upp om någon av mina närmaste säger att jag är fin idag.

MEN: mina funderingar ledde ändå till att jag håller kvar vid åsikten att det inte skulle vara någon förlust för världen om de utseendebaserade kommentarerna och komplimangerna försvann.

Hur jag kom fram till det? Jag gick till det viktigaste av allt i min åsiktsvärld: mina barn. Jag har, ända sedan de föddes, fått en besk eftersmak av glädjen det gett när någon kallat dem söta och vackra. Mer ju äldre de blivit – eftersom jag då vetat att de själva förstår vad komplimangen säger. Eller kanske mer vad den inte säger. Okej, de har ett vackert ansikte – vad ska de göra med det här i världen…? Vilket värde ger det dem?”

Skriv en kommentar