Mental yoga genom Himalaya

”Har ni gjort någon yoga nu längs vandringen eller är det för kallt?” undrade en himla trevlig engelsman vi åt lunch med i dag.
”Nej, det är för kallt”, svarade vi.
En har inte varit så sugen på att börja göra solhälsningar i ett ”hotell”rum som inte är mer än någon plusgrad varmt. Utan yogamatta.

Men det är fysiska asanas det. Mental yoga har jag gjort ganska mycket av längs vägen.

Häromveckan skrev jag om ett kundalinipass vi gjorde i Indien där vi skulle rita åttor med armarna i typ 20 minuter. Till slut brände det i axlar och överarmar men det var bara att fortsätta. Jag skrev om hur man i en sådan situation till slut ”surrender”. Man släpper kriget med sina tankar som säger åt en att sluta, att det här är en pissövning, att det inte går mer etc.

Och när man gör det börjar meditationen på riktigt. Ganska intressant, för allt som oftast ger vi upp när saker och ting blir trist eller för jobbigt. Vi finner oss sällan i sådana situationer – för vi måste inte.

Lite samma sak har det varit under vandringen här. Jag har vandrat i snö, slask, uppför och nedför i timmar bara en dag eller två efter att ha varit sjuk. Känt hur kroppen är svag, långsam och kanske gör ont. Ryggsäcken har skavt på mitt högra nyckelben och det har känts som att en nerv varit i kläm i mitt vänstra skulderblad. Men det är inte så mycket att göra åt saken förrän man stannar för lunch, kan stretcha, justera ordentligt osv.

Första dagen vi bestämde oss för att fortsätta vandringen efter två dagar av sjukdom och snöstorm behövde vi gå ungefär fyra timmar till nästa ställe där vi kunde sova. Det fixade jag endast med vilja och lite krafter från universum.

Ibland skickar jag nämligen ut energi till folk i min närhet som jag tycker behöver det – och ibland sänder jag ut lite positiv energi till mig själv, som jag kan komma att behöva framöver. Den här dagen när vi gav oss ut igen hämtade jag hem det. Och all annan kraft som folk har skänkt till mig. Och det funkade. Så tack för det alla som har gett det till mig! :)

Så medan jag har vandrat utan egna krafter, i blöta skor, halkat runt i snö och haft ont i kroppen har jag tillslut slutat att streta emot. Bara fokuserat på andningen, att sätta höger fot framför vänster och ibland stanna upp och insupa utsikten.

Where your focus is, your energy goes.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..