Annons

Månadsarkiv: augusti 2010

En me' röst och en me' bröst!

Magnus Carlsson

På det hårspray-osande åttiotalet så var den nya grejen utviksbruttor som tog plats bakom sångmicken och gjorde blippetibloppig pop. Och vi gick alla i spinn och sprang till närmaste kiosk för att köpa senaste numret av OKEJ där tjejen i fråga visade mer än hon dolde på en gigantisk poster. Detta upprepade sig vecka efter vecka och vi fortsatte att springa gatlopp till kiosken. (Den där kioskägaren gjorde nog en rejäl hacka på alla nyfikna pojkspolingar!)

Min kompis Peter var ballaste killen på hela scoutlägret när han tog med sig sin dubbeldäckare och sitt nyinköpta kassettband med Sabrina – tuttfian ifrån Italien. Hon hade precis släppt ”Boys” och vi lyssnade på bandet om och om och om igen och skräpade ner hela rummet genom att äta ostbågar så att det pep ut genom öronen… Jösses vilka minnen.

Jag för min del fastnade också för Sabrina men hade en större (eh… dåligt ordval…) favorit i Samantha Fox. Hon var ju så cool och snygg och hade häftiga kläder! Dessutom klarade hon av att sjunga. Någotsånär iallafall! Sabrina fanns det ingen dator i världen som kunde hjälpa på den punkten – men jag köpte hennes plattor ändå bara för sakens skull. För att varva med Samantha-skivorna om inte annat.

Det var lite fajt om detta – man höll antingen på Samantha eller Sabrina i plugget. Ungefär samma sak som synthare/hårdrockare eller tyska-eleverna/franska-eleverna.

De två donnorna fortsatte sina karriärer ett bra tag, men föll sedan kanske lite glömska under nittiotalet.

Tills nu!

De verkar ha grävt ner stridsyxorna och gör storslagen gemensam comeback i Blondies gamla ”Call Me”!

Och genast känner jag att jag måste springa och köpa! Kanske inte senaste numret av OKEJ, men… MP3-singeln från iTunes. Tiden går. Men lökarna frodas som aldrig förr!

Kram / M:)

Annons

I valet och kvalet...

Magnus Carlsson

Paniken börjar sprida sig längs ryggraden. Det kliar lite och skaver längs inne i huvudet… Jag vet att det är på gång – men jag stretar emot. För allt vad jag är värd. Mmm. Just det.

Valet.

Jag hade länge en ilsket tonårsfinnig inställning till allt det där med politik – ”kan dom inte prata så att man begriper vad dom pratar om så ska dom INTE få min röst!”. Detta gjorde att jag bytte TV-kanal så fort något debattprogram gick igång på teven, eller nyhetsprogrammen började presentera de olika ståndpunkterna i de olika valfrågorna. Med andra ord gick jag genom livet och brydde mig inte alls om vad som sades eller hände. ”Jaha, sossarna vann? Jaha.” ”Jaså, moderaterna tog hem det? Who cares?”

De tre senaste valen har jag dock försökt mig på att ha en något mognare inställning till hela cirkusen och försökt hänga med i alla åsikter som vädras högt och lågt. Visst, jag kan villigt erkänna att jag nog missade det mesta ändå, men ”nånting” är väl bättre än ”inget” va..?

Nu är det alltså dax igen och staden börjar så sakterliga skräpas ner med valplakat som ligger överallt än där dom borde vara. I vattnet. I buskarna. På trottoaren. Uppsatt på favoritrestaurangens fönster. Precis överallt.

Och även denna gången vill jag ju så gärna försöka mig på att hänga med – men det är svårt! Alla politiker verkar lägga ganska mycket kraft på att få en ”punchline” på sin motståndare så man blir ju bara trött på hela spektaklet?!

Ett år gick jag till vallokalen tillsammans med en kompis som körde efter mottot ”snyggaste hunken får min röst”. Men… så kan man ju inte tänka. (Även om det gav en hel del gapskratt när det skulle divideras om VEM som var snyggast och VARFÖR…)

Nä, det är bara att sparka sig själv i arslet och börja läsa igenom reportagen då… Även om man kanske inte läser HELA stycket så snappar man nog alltid upp något litet som kan hjälpa till att ge en klarare bild av vad jag ska lägga i kuvertet på valdagen. Men än så länge så har jag lite ångest över att jag inte har koll på läget.

Hur har ni andra det där ute? Har ni koll? Har ni bestämt er?

Kram / M:)

Annons

Polarprisutdelning på agendan!

För ett tag sedan damp det ner ett mycket välkommet brev i brevlådan – inbjudan till Polarpriset! Det är roligt att få klä upp sig och gå på musikbranschens ”Nobelpris” ungefär!

Jag och Mats på röda... eh... ROSA mattan! Foto: Karin Törnblom

Dessutom hålls ceremonin i Konserthuset här i Stockholm där det är en ren fröjd att besöka och njuta av akustiken.

I år har Björk och Ennio Morricone fått äran att mottaga priset ur Konungens hand.

Björk har jag lyssnat på en del – allra helst hennes tidigaste soloplattor, men även de låtar och videos som poppat upp på MTV med jämna mellanrum. Hon är så otroligt ”konstig” fast på rätt sätt liksom! I presentationen av henne under kvällen så sades det att hon är en ”otämjd naturkraft från Island” och det känns helt logiskt att kalla henne det.

Jag och Mats tog oss till Hötorget och – man måste nästa berätta hur det är på den här tillställningen. Det är ingen ”vanlig” kändisfest, utan alla har verkligen klätt upp sig i finaste sviden och det är lång kö för att komma in. En otroligt lång röd matta är utrullad som alla går på (idag var den rosa) och längs med hela vägen står det fotografer och plåtar alla som går förbi – känns väldigt Hollywood! Det är inte ofta, men idag fick jag tillochmed kramp i ansiktsmusklerna innan vi hunnit fram till dörren där Micael Bindefeld och Marie Ledin stod och tog emot! Man hinner inte slappna av i ansiktet förrän det är dags för nästa kamera! Det är bara att le. Haha!

Jag och Mats efter prisutdelningen!

När man kommit in i Konserthuset så är det säkerhetskoll och scanning av inträdesbiljetter och sedan får man lite bubbel i handen. Väl inne i salongen sätter man sig ner på sin plats och njuter av kvällen. På något konstigt sätt så brukar vi alltid hamna bakom någon storaxlad och bred mänska så att man får sitta och bliga mellan axlarna på folk för att överhuvudtaget se nånting. Men denna gången fick vi jackpot – inga stora muskelknuttar framför oss – utan fantastiska Piccadilly-Pernilla Wahlgren och hennes son Benjamin! Toppen! Nu såg vi perfekt!!

Den andre pristagaren var Ennio Morricone som gjort väldigt mycket filmmusik, bl.a. till ”The Good, The Bad And The Ugly”. Häftig musik som man känner igen och absolut en värdig pristagare.

Barbra Hendricks sjöng ett av hans verk så att håret på armarna reste sig, och Robyn sjöng Björks ”Hyperballad” så att man genast ville springa hem och kolla om hon släppt den som singel på iTunes så att man kunde köpa hem den! Hon är riktigt riktigt bra den bruttan… Längtar till hennes ”Body Talk Pt. 2″ kommer ut i butik!

Nu är vi hemma igen. Hundarna slabbar på i godan ro på sina tuggben och TVn står på med ”Fångarna På Fortet”. Förresten, är det nån av er där ute som har det avsnittet där jag är med?? Jag har det inte själv och den enda kopia jag sett var i så uselt skick att man fick kisa med ögonen för att överhuvudtaget se att det var jag som var med…

Jag skickar med två klipp från YouTube med kvällens pristagare. Klippet med Morricone’s musik är långt, men ni kommer att känna igen musiken efter en stund! Och Björk är bara… ja, Björk! One of a kind.

Kram / M:)

[youtube 2PwpOmjAu1M 720 500]

Annons

Ska man verkligen behöva dofta WC-anka?

Magnus Carlsson

Var ute på stan för ett tag sedan i lite shoppinglysten jakt efter en ny doft inför hösten som kommer. Jag har ju mina favoriter och eftersom jag (alltid) verkar köpa den stora förpackningen av flaskorna så betyder det att jag byter ganska sällan – ”man måste göra slut på det man har innan man köper nytt” (gammal vis sjuttiotalsinställning till livet…)

På NK hittade jag efter lite sniffande i hyllorna en ny favorit från märket Byredo. Doften heter … ”Fantastic Man”! Haha! Underbar titel! Den doftar lite kryddigt med starka inslag av kardemumma (min stora last – njae, en av dom iallafall!) så jag var ju bara tvungen att testa med några välriktade pyschpysch.

Då inträffar det som jag aldrig förstått mig på: parfymen genomgår en förvandling så fort den träffar mig. Först doftar den av kardemumman, och då tänker jag ”Yes! Den här ska jag ha!”. Sedan byter den skepnad och börjar dofta starkt av citrus – och då allra helst citron. Tanken i huvet är ”Herregud, jag luktar ju WC-anka hela jag nu?!”. Efter en stund händer nästa trix – då börjar parfymen lukta brännässlor istället?! Jag luktar plötsligt som när hundarna går bersärkagång i rabatterna!!

Varför händer detta egentligen?! Ska det vara så här?? Parfymen lugnar ner sig och efter ett tag lägger sig alla tre dofterna ner och blir tillsammans en väldigt behaglig doft. Men då är ju redan skadan skedd – ska jag behöva sätta mig själv i karantän i en kvart innan jag kan beblanda mig med övriga mänskligheten så fort jag har dragit på mig ett lager med luktagott..?

Fast när jag tänker efter – det kanske är värt det… För parfymen e helt fantastisk – när den lugnat ner sig och inte lever rövare längre. Hmm. Jag får nog gå dit och testa en gång till och sedan springa som ett jehu hemåt. För vem vill lukta WC-anka egentligen…? Om ni känner en överdoft av citron och rengöring så kan det vara jag som varit i farten. Igen.

Vilka är era parfym och doftafavoriter?

Kram / M:)

PS – fick lite Cornelis-hugg så här kommer dagens lilla klipp. Den här låten är magisk…