Alla har vi väl ett hjärta…så då är dagen för oss alla, eller?

Eller är det bara så att dagen är för alla som har någon att älska…de flesta har faktiskt någon att älska.

Eller är den bara för alla äkta par, gifta, sambos…..

Här är svaret:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Alla_hj%C3%A4rtans_dag

I går var jag ner till skåne och hälsade på min underbara unge, ett återfall och ett kort sådant blev resultatet av den senaste händelsen…efter det har det bara gått framåt, det känns helt underbart. Han har varit hemma hos oss de senaste helgerna och det har varit så mysigt, det känns att han mognat en del, men han har självklart långt kvar och det kanske kommer bli mer återfall av dumma impulsiva infall…det är något han måste träna mycket på.

Det är hans AD/HD diagnos och med den måste han få verktyg med sig i livet, som han kan använda för att klara av att leva med sin diagnos, det är ibland svårt att leva utan och ännu värre att klara av livet med en diagnos och en svår sådan.

Ha nu en underbar ♥ dag alla…jag tycker iofs. att man ska vara empatisk och kärleksfull till sina medmänniskor varje dag året om, visa och tala om för sina nära och kära hur mycket dom betyder och hur mycket jag älskar dem, utan en speciell dag och fina presenter…men i dag är dagen ändå här så: Happy Valentines day!

Jag älskar även utan en alla hjärtans dag….♥

Tänk vad oro och ångest tar energi och vad trött man blir efteråt….i dag har jag varit ledig och inte gjort ett dugg, bara vilat….men så får det vara!

V mår redan bättre och det känns så skönt….han kommer hem nästa helg och det blir den bästa födelsedagspresenten en mamma kan få ♥

Var på akuten med dottern för andra gången den här veckan, nu har hon fått ett annat pencilin och vi hoppas hennes uvi släpper nu, lilla hjärtat som är så rädd för blodprov hon höll på att springa bort från bristen när den söte lille killen med darrande händer kommer in och ska sticka henne…han var elev

Nu ska jag dela med mig en ny låt jag hittat på spotify…mmm den blir bara bättre och bättre…få se vad ni tycker?

Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag

Blunda och lyssna…..♥

På vägen till jobbet i dag hade jag ont i magen, ångest ont….men nästan så fort jag kom innanför dörrarna så var det borta……det är tur att man trivs på sitt jobb och har bra kollegor!!!

Efter jobbet var jag på möte med min kontakt på socialtjänsten, det gick bra och det känns som om rätt uppbackning finns denna gång, det finns ett så kallat skyddsnät runt V och det är så skönt. Oron finns där ändå såklart, oron för hur det blir, med allt. Men jag ser ändå ljust på morgondagen, ja jag blickar inte så mycket längre bort än till morgondagen, möjligen till veckoslutet…..men inte längre.

Det var så skönt att hälsa på honom i går, han var dämpad och trött, men kändes ändå som om han inte var tillbaka utan skitade frammåt, med drömmar om en bra framtid….så vi fortsätter tillsammans….tillsammans mot en framtid som SKA bli bra!!!

Ni mina ungar, ni har en underbar framtid framför er……älskar er så mycket!!!

Ja jag vet lille vän, jag vet att ditt liv inte är vad du väntat dig, att det inte är det du vill att det ska vara….att allt bara går åt helvete hela tiden och att du mår skit.

Jag fick ett sms i natt av sonen, där han skrev att han hatar sitt liv, en liten stund senare ringde han ledsen, trött, hungrig, frusen och ja väldigt ledsen….

Den nyvunne vännen? Ja han hade bara dragit med sin flickvän och lämnat V ensam….så mycket till vän var han.

Jag fick hjälpa honom över telefonen att ta sig tillbaka från någonstans i skåne, utan varken busskort eller pengar, för första gången i mitt liv ville jag att han skulle planka på tåget, jag struntade i om han fick böter….bara han kom hem innför trygga varma väggar.

Jag ringde personalen i natt och meddelade att han hört av sig (vi har gjort upp så att vi alltid ska meddela varandra om det händer något) det jag fick som svar i telefonen var att: Säg till honom att han tar sig tillbaka då….. Ok ja det ska jag göra, men lite medkänsla och empati kanske man kan ha även fast han satt sig i situationen själv, eller?

När jag ett par timmar senare lyckats lotsa min son hem till boendet ringer jag igen till samme person för att meddela att V står utanför och vill bli insläppt, då så svarar han snabbt med namn och när jag talar om att V står utan för säger han kort, JA ok hej! och lägger på luren…hm är det så man bemöter anhöriga till en kille som bevisligen inte mår bra och behöver hjälp….tack men nejtack, byt jobb om du inte gillar det du gör!!!

Jag ringer upp min son för att kolla att han kommit in i värmen och får sig något att äta….men nej han talar om att han blev inkörd på sitt rum med orden: Gå in på ditt rum och stanna där jag vill inte se dig!

Jag blir så ledsen, jo jag vet att han min son har gjort fel och det är inte ok, men han bor inte där för intet, han bor där pga. sina diagnoser och sin problematik, annars hade han bott kvar här hemma. Han uttalar dessutom att han mår jätte dåligt, han har det skit tufft med sig själv och orkar inte hantera sig själv…vem ska då hjälpa honom om inte personalen….

Att han ska ta ansvar över sina handlingar det tycker jag med, men kanske inte precis i den stunden när han ändå gör rätt val som att ta kontakt med oss och vill tillbaka till det som ändå är rätt, det kan man ta tag i när han fått sova ut och ätit sig mätt…..

Jag vet, jag jobbar själv inom vården…..och skulle jag behandla mina vårdtagare och deras anhöriga så, då blev jag inte långvarig…empati och förståelse, att se och läsa av andras behov och känslor det måste man kunna göra. Ja man kan vara trött och ha en dålig dag, men det får aldrig gå ut över de man tar hand om eller deras anhöriga…aldrig.

En tuff natt, en av många….men jag trodde ändå nu att vi var på väg åt rätt håll, förhoppningsvis var detta bara en litet sidospår och att vi kan fortsätta på samma väg igen…jag hoppas och hoppet är det sista som lämnar mig!

Jag ringde min chef tidigt i morse och tack för att hon förstår mig, jag ska inte jobba i dag….jag ska resa ner till min son och ta hand om honom….han betyder mest av allt….han är mitt liv <3

Han ringde i dag och var så glad, vi pratade om framtiden och det kändes som om han redan ångrat det som hänt….eller det vet jag att han gjort.

Han vill inte dit igen, han ser ljust på framtiden…

I dag var han på möte på skolan där han bor och skulle få börja nu redan på onsdag, plugga upp matten och sedan läsa lite frivilliga ämnen. 3 dagar i veckan ska han gå i skolan och i går kväll pratade han med min man, som lovat hjälpa till med en lärlingsplats de andra dagarna….alltså han har en plan för sin framtid.

För första gången i historien skrev han i ett sms att han älskar mig….helt undebart att se dom orden, jag älskar dig också min underbar unge….men var är du nu???

Mitt hjärta det gråter och magen den värker av oro, boendet ringde och berättade att hans såkallade nyvunne vän fått med sig honom på något upptåg…ja jag förstår ju hur det slutar. Idag erkände föreståndaren där att: Ja han är inte så bra för din son han påverkar och driver honom åt fel håll…

Jo tack jag märker det, sen han kom med i bilden så vände allt, allt vi byggt upp de senaste 10 månaderna raserade på ett par veckor, fan fan fan…..”vännen” skrevs ut i dag och tog med sig min son på vägen därifrån….in i vad vet jag?

Snälla underbara unge KOM HEM, kom hem till mamma!!!

I bland känns det som ett jävla hån mot mig, när jag tror att allt ändå på något vis håller på att bli bättre att det håller på att förändras….då så slår det emot mig att: Det kan du fetglömma…..ditt liv ska vara ett jäkla helvete….ditt liv kan få små pauser då du ska få hämta andan….men sen så ska du få skiten igen din lilla råtta!!! Vad har jag gjort för att leva i detta helvetet?

Det kom en ny kille till Vs boende, han skulle vad personalen trodde bli en bra kontakt för min son, då han kännt sig lite ensam och inte hittat någon att umgås med. Ja dom fann varandra ganska fort och intresset av att komma hem till oss i familjen försvann lika snabbt, men jag tyckte det var ganska bra, det har varit intensivt och påfrestande att ha en son som rymmt var och varannan dag hem hit, varit borta på nätterna för att ta sig 20 mil gåendes bara för att få komma hem…oron fanns där hela tiden, var är han, kan han bli skadad mm mm…..men nu så hade han hittat en ny kontakt och stannade också kvar på boendet och började trivas….han skulle ta upp skolan och började söka lärlingsplatser mm mm.

Det som var, eller kunde bli så bra visade sig bli början på en nytt helvete….helvetet droger = hasch!!!

Hasch är helvetet på jorden, tyvärr tror många att det inte är så farligt, att man kan röka på en gång i månaden utan att bli beroende, att man kan röka på en kväll med polarna utan att det gör så mycket.

FEL FEL FEL……rök en gång och haschet har du kvar i din kropp i ca 6 veckor, så dom som party röker en gång i månaden i tron att det inte gör så mycket har ständigt droger i kroppen droger som styr din hjärna du har inget val själv, haschet styr din hjärna utan att du vet eller märker det själv……jag har sett vad det gör med en människa, jag såg hur det förändrade min son. Från att vara en underbart go kille blev han en lögnare, manodeppresiv, aggresiv, oberäknelig, manipulativ, paranoid ja väldigt paranoid = missbrukare, han blev en missbrukare av hasch…..hasch är så jävla farligt och leder bara ner i skit, smuts och ett rent helvete, både för den som missbrukar det och de som finns runt om.

Nu har han tagit det första blosset igen efter nästan 10 månader, i 10 månader har han varit drogfri…..varför???

När han blev tagen den där dagen för nära 10 månader sedan, var det de bästa som kunde hända…..han hade ett helvete 6 veckor efter när allt skulle ut ur kroppen….men efter 2 månader så vände det, då kunde han se ljuset igen, se och börja fundera på det som varit, inse att det finns ett annat bättre liv utan droger och utan det han haft. Allt har gått så bra fram tills nu. Ja han har haft tok för sig som rymningar mm mm men inga droger inget dumt bara små saker….fram tills nu i helgen då han rökte på tillsammans med din nyvunne ”vän”….som visade sig inte var så bra för honom som personalen trodde…..

HUR BLIR DET NU???

JAG HATAR DROGER OCH DET DE GÖR MED VÅRA NÄRA!!!

Älskade unge, jag älskar dig, jag tror på dig, jag vet att du inte vill detta, jag vet att du kan och vill så mycket mer, vi finns här och tror på dig….JAG ÄLSKAR DIG!!!

Ja jag är nog lite deppskrivare, när jag har mycket och jobbigt då skriver jag, skriver av mig allt….nu har det inte varit så och då har min blogg blivit glömd i tomma intet ett tag.

V är kvar nere i Ängeholm det går upp å ner hela tiden….men för det mesta upp och nerdipparna har inte varit lika stora som förut….

Hus…ja nu har vi kommit fram till att bygga ett hus….drömmen om vårt eget ska gå i uppfyllelse, men vägen dit är lång och ganska krånglig med tomt, förhandsbesked, bygglov, vatten och avlopp, vilket hus ska vi välja….banker och ekonomi…men vilka i-lands problem…för det är ett roligt problem.

Jag har hittat mitt drömhus, dock är det för dyrt…men vi ska försöka skapa det huset med billigare medel och andra lösningar.

Har vi några därute som har byggt hus, och vad kan ni dela med er för tips och vilka husleverantörer byggde ni med och vad har varit bra och dåligt???

Vi är tacksamma för alla små tips ni kan ge oss….

Ja det var sååå länge sedan jag bloggade….livet har varit ganska lungt och tråkigt, eller bara lugnt. Det kallas nog lugnet efter stormen, å så har det varit, jag börjar sakta vakna till liv och hitta glädjen igen. Jag ska nu ta tag i mig själv har jag tänkt, klart jag har en fortsatt kamp om och med min son men som sagt just nu är det verkligen lugnt…för tillfället!!

Nu ska jag strax i väg och jobba, de är min lördagskväll…tjohoo eller inte!

Jag ska uppdatera vad som hänt den senaste tiden för den som undrar….men det blir en annan dag.

Kram alla goa människor där ute i höstvimmlet!!!

Vi är åter tillbaka på Gotland och medeltidsveckan håller på för fullt. Vi gifte oss här förra sommaren (medeltidsbröllop) nu har vi firat vår bröllopsdag här på samma plats, inte alls dumt. Vädret är upp och ner men mest upp. Gotland är dessutom alltid helt underbart….vi kommer tillbaka samma vecka år efter år.

Snart flyttar sonen till ett internat, en skola för elever med handikapp av olika slag…det känns närvöst och hopppfyllt på samma gång. Resan är inte slut på långa vägar, men det har jag inte räknat med. Bara för att han fått en till diagnos så blir inte allt bra, men vi kan få rätt sorts hjälp och det är det som behövs. Ansökan om LVU har gått igenom så han kan inte frivilligt välja själv om han ska ha vård och hjälp utan får rätta sig efter det socialtjänsten säger, det är en liten trygghet i det hela. Han fyller faktiskt 18år och hade i så fall förväntas att klara sig själv av omvärlden, men det ser inte jag kommer att hända på många år.

Nu ska vi äta och sedan ge oss ut i Visby vimmlet…..och alá medeltid, ha en underbar kväll!!!

Jag har inte skrivit på länge, men det beror nog på att jag haft en vilopaus i mitt liv…en återhämtningsperiod efter allt turbulent som hänt de sista 2 åren.

Möten, möten och åter möten har det dock varit, och flera möten kommer det att bli. Senast i dag har jag varit på ett nätverksmöte angående min son, för att få ett delresultat i utredningen och lite mer framtidsplanering. Det psykologen nu kommit fram till är att han troligen även har Aspergersyndrom, något jag trott och funderat mycket på den senaste tiden i hans liv….tack! Jag får bekräftelse på att jag faktikst har trott rätt och att jag inte har slitit för ingenting. Hon har också kommit fram till att han inte ska gå i vanlig skola, han klarar inte av det. Han behöver vård och tillsyn dygnet runt tillsvidare….tack igen!!! Någon annnan har sett det jag sett och kämpat med så mycket…..nu kanske vi börjar närma oss en lösning, eller en början på en helt ny resa tillsammans…..

Jag älskar dig min unge, vi kämpar vidare….