#baramänniska

01 oktober 2013 38 kommentarer
Familj / LA / om mig

Ja hörrni, det har blivit dags för mig att tacka för mig, iallafall på ett tag. Det har känts så roligt att blogga, jag älskar ju att skriva och har verkligen uppskattat alla gulliga kommentarer och bra tips och stöd i olika saker som jag fått härigenom. Men sista tiden har varit lite väl tuff och en dag vaknade jag och kunde inte öppna mailen utan att få hjärtklappning, började gråta av att läsa nyheter, får illamåendekänslor av att telefonen ringer och tänker att nu börjar det kännas som att det tar stopp här. Stopp här – alltså som att i att det inte funkar en hundrade gång att göra något som jag egentligen inte hinner eller orkar. När jag på allvar övervägde att köra av vägen för att få hamna på sjukhus några dagar och ha det lugnt och skönt, men lät bli enbart för att det antagligen bara kommer att generera i ännu mera krångel, ja då visste jag att jag måste ändra något.

Jag vet att uppropet i rubriken inte främst riktar sig till halv-hemmafruar i Los Angelses men nu råkar det vara så att jag kände mig träffad, så jag valde att tala ut på detta vis. Förstår om ni tycker att det är olikt mig att beklaga mig såhär och att det inte är bloggmaterial och det tycker verkligen inte jag heller. Så därför blir det här det sista inlägget från mig. Nu ska jag försöka sova och leka med mina barn tills de säger att jag är precis lika glad som jag brukar vara. Det jag också ska göra är att tillbringa tid med min häst, som landar här i LA imorgon. Så det blir mycket hästar för mig framöver med andra ord, i praktiken och med Kokboken såklart. Rätt vad det är så har jag kanske sovit klart och lekt med barn, lagat mat och ridit så jag mår helt bra och börjar blogga igen.

Men tills dess: Tack för den här tiden och jobba inte mer än ni verkligen måste!