När jag träffade min kompis häromveckan så berättade hon att hon fastade två dagar i veckan och att det var den nya GREJEN. Sedan dess har jag hört talas om den här dieten cirka tusen gånger. Det verkar på riktigt som att alla gör detta.

Enkelt förklarat så ska man fasta två dagar i veckan och äta som vanligt de andra fem dagarna. För att en dag ska räknas som fastedag så får man äta högst 500 kalorier om man är kvinna och 600 om man är man. Det här är inte främst en diet för att gå ner i vikt, även om det verkar vara en bieffekt. Det här är en diet för ett långt liv utan mediciner eftersom det här sättet att äta påstås minska risken för cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, högt kolesterol och i stort sett allt annat som man kan dö av. Dessutom blir din hjärna smartare. Hur det här går till kan man bland annat se på den HÄR dokumentären på SVT play eller läsa om på den HÄR sidan, av och med Michael Mosley som har kommit på det hela.

Jag har provat i en vecka bara men tror att det kommer att bli så här från och med nu för min del. För lyssna på fördelarna: man håller vikten, man lever längre, man blir smartare, man sparar pengar, man spar även på planeten (alltså TÄNK! om alla fastade två dagar i veckan vilka enorma konsekvenser det skulle få ifråga om utsläpp och avfall, matproduktion osv), man får tid till annat när man inte ägnar så mycket tid till att äta, osv. Nu vill jag gärna vara iallafall aningen vetenskaplig och säga vad dieten har fått för kritik, men när jag googlar hittar jag ingenting. Mer än att det måste vara jobbigt att vara hungrig.

Vilket leder mig in på nästa grej. Jag har nämligen börjat känna att det är helt knäppt hur vi har lärt oss att agera på första lilla hungersignal. Framförallt jag, som blir hungrig hela tiden och vill helst äta lunch klockan elva. Det är som att vi tror att vi ska dö av att inte vara mätta exakt hela tiden. Nu har jag märkt att hunger kommer och går, den är långt ifrån konstant och den blir inte värre och värre. Men framförallt så känns det lite lustigt att jag gått runt hela mitt liv och känt som att jag inte kan överleva att vara hungrig några timmar, när det som är livsfarligt i själva verket är att alltid vara mätt.