Jag önskar jag kunde vara fri från demonerna resten av mitt liv! Jag önskar att jag skulle kunna ha ett jämt humör eller känsloläge! Men nu är det ju inte så, det går som en berg och dal bana, livet, humöret, känsloläget!

På radion hörde jag precis någon säga ”alla depressioner tar slut, ingen har hållt på ett helt liv” och jag vill på det allra bestämdaste framhålla att det är fel! Så är det inte alls! Jag mår inte dåligt hela tiden men det finns där, vakande, bidande hela tiden! Beroende på väldigt många faktorer tippar jag över kanten och dyker ner i det svarta men helt säkert är att jag tippar nån gång under året! Och jag tror att det är en del av mig, min person, inget man kan medicinera eller laga. Den enda som kan göra mig bättre är jag själv!

Jag är även övertygad om att det är oerhört individuellt och personligt men att vi drabbade kommer att behöva leva med det mörka, om så i pereferin, hela livet. Och jag är även övertygad om att det inte bara är av ondo! Det mörka, de jpbbiga episoderna är en del av mig, en del av den individ jag är idag! 

Jag önskar jag kunde vara fri från demonerna men jag är även tacksam över den individ jag är i dag!

//Malin

Jag är verkligen precis som alla andra….Hur man än vänder sig så har man rumpan bar och hur jag än bär mig åt så känns det som om jag står med skuld och hundhuvud… Alltid ska man tänka tre varv och låta alla andra komma före, komma först… Jantejäntan säger ”inte ska väl jag” och ”hur skulle det se ut”… Kanske det är dax att ta huvudet ur sanden och bara köra på!

Nån klok person sa igår att iblan är det bara dax att hoppa och ta mig fan om inte den stunden är kommen! Stunden då jag måste sätta mig själv först och ta steget ut i det okända…. Frågan är bara vilka avtryck jag vill lämna? Hur viktigt är det för mig att det som lämnas kvar är bättre än det var innan? Eller förresten, är det viktigt överhuvudtaget i detta läge? Spelar det någon som helst roll? Men det är klart att det gör, det jag gjort säger mer om vad jag gör i framtiden än något annat eller är det inte så? 

Nej, nu blir det så här. Hårdhudad och svedd tar jag mig ur elden mot nya mål och blir målet förändrat under loppets gång så får jag bara ställa om siktet och ta ny riktining. Pirrig, trött och en hel del erfarenheter rikare. Erfarenheter som gjort mig till en annorlunda människa, en annorlunda ledare. Nya insikter om mig själv och om min roll. Årets händelser har för alltid förändrat mig….

…för jag är verkligen precis som alla andra.

//Malin

Tänka att få vara ensam med sina tankar ibland… Tänk att få tid att reflektera över vad som händer runt omkring en…Tänk att få bara vara…

Ibland vill jag bara sätta ner hälarna och göra tvärstopp, göra tvärnit för att hinna med. Hinna andas, hinna reflektera, hinna vara…. Då skulle jag göra saker som jag behöver få gjort och saker jag vill göra…som att snusa ängeln i håret….som att sitta still och titta på molnen som drar förbi….

Ju längre tiden går ju mer upplever jag känslan av att jag står bredvid tåget som grabbat tag i mitt liv och som skenar fram med det i 390knyck…. En utanför känsla, en förlorad kontroll känsla som gör mig illamående och nedstämd…Kanske är det därför jag med sådan frenesi arbetar dagligen för att ha kontroll över allt jag tar mig för. Kanske är det därför denna situation påverkar mig så starkt….Jag vet att det är det sista ni vill höra men jag vet på riktigt inte hur mucket mer jag orkar…hur mycket mer jag pallar med….Fast det är ju bara skitsnack för jag kommer att gå upp, åka dit, göra det jag ska och palla med. Jag kommer dessutom göra det med kontroll….kanske inte med ett leende men jag komer att göra det. För att det är så jag gör. Frågan är var det kommer ifrån med tanke på min otroligt dåliga närvaro vid tidigare tillfällen i levet? Hur kommer det sig att jag i detta destruktiva beteende blir lojal? Hur kommer det sig att jag i denna roll blir närvarande när jag förrut inte mäktat vara där? Så märkligt!

Vad mer kan jag göra? Kanske är det det som är så arbetsamt, känslan av att jag inte kan påverka mer?! Jag vill ju så gärna…men vad? Är det nått nytt som lockar eller är det det där specifika som lockar? Är önskan att komma bort större än längtan till drömmen? Ser ni, jag behöver vara själv med min överfulla hjärna för att sortera, reda ut och reflektera….

Tänk att bara få vara ensam med sina tankar……

Hr ska man veta vad som är rätt för en? Om just det här är det jag är menad för? Om just detta är mitt kall? Kan man lite på magkänslan om den nu ens finns? Och vadå magkänsla, om det man känner i maggropen är skräck och illamående ska man då re automatik fly? Blir det inte väldigt svårt att komma vidare alls då?

Ju längre tiden går ju mer blir känslan desperat och panikslagen. Ju längre tiden går desto mer tvivlar jag. Tvivlar på vad jag vill, vad jag klarar och vad jag kan hantera. Jag tvivlar på mitt eget omdöme….det enda jag egentligen har att förlita mig på! Vill jag ha det för att det är unikt och passande eller vill jag ha det för att det finns där, gripbart och nära? Är viljan att fly från det som är starkare än att omdömesfullt välja ut något passande kommande? Är rädslan för att fastna i varat större än självrespekten i det nästa? Blir självkritiken lidande?

Fan vad svårt allt blir….dessutom är den där, svart, lurande och bidande….de långa klorna skrapar mot underlaget i spänd förväntan på när jag ska sänka garden så den kan ta sig in, slå klorna om…. Just nu motarbetas den med fysisk aktivitet och goda medmänniskor men den väntar, bidar….

Hur ska man veta?

//Malin

Jag har en underlig, sorglig och ambivalent känsla i magen som drar mig inåt, nedåt mot det mörka. Jag kämpar för att behålla greppet, fattningen, fortsätta andas men det är starkt, så starkt….

Gud giv mig styrka ….

//Malin

Jag har full förståelse för de som ger upp…de som inte orkar kämpa mer, ge mer, engagera mer… Känslan är att man på något vis blir en skugga av sig själv, en bitter, blek skugga av den man vill och skulle kuna vara… Så där svenskt bitter.

Jag har lovat att inte ge upp men det är inte lätt. Det är inte lätt att ta nej efter nej när nejet är kopplat till mig som person, till mig som jag. Det är inte lätt att fortsätta sälja sig när man iderligen får uppleva att man inte räcker ända fram, inte duger.

Jag har full förståelse för de som ger upp men jag ger inte upp riktigt än….

//Malin 

Det går upp och det går ner, som en bergochdalbana glider man genom livet och alla dess prövningar. Man vet vad man har men inte vad man kan få eller vad man kan bli av med….bäst att vara jantejänta och vara nöjd med det man har annars vet man aldrig vad som kan hända…. Är det inte märkligt hur man kan förminska sig själv så men ändå vara så helt utan självinsikt? Eller är det så att det ena ger det andra? Det kanske helt enkelt är kvinnligt eller är det bara individuellt? ”Allt går bara man ger sig fan på det” heter det ju också och det rimmar ju jäkligt illa med jantejäntans mantra eller är det bara så att ”allt” bara är litegran och bara det du är förtjänt av? 

Hur kommer vi att bli de individer vi är? Hur kommer det sig att jag är skruvad och funtad på precis det här sättet när andra är skruvade och funtade så in i bängen annorlunda? Även individer som växer upp i samma miljö kommer att få individuella egenheter och olikheter….Och var kommer den här svenska lagomheten ifrån, den här jantekänslan som vi alla älskar att skylla på men ändå håller av? Kan vi vara goda medmäniskor utan jantetänket, utan att förminska oss själva? Kan vi ta vara på oss själva utan att trampa på andra? Finns det ett mellanläge vi helt enkelt inte kan se?

Om världen vi lever i nu är socialt konstruerad så måste vi rimligtvis kunna förändra den om vi bara medvetandegör de brister vi finner och sedan aktivt kommunicerar kring dem? Och det är här ansvaret kommer in….för att kunna höja individens känsla för ansvar måste vi först komma fram till vad vi definerar som ansvar, hur vi ska komma till beslut om att man får tycka olika  och att vi sedan accepterar varandra i detta ansvar. Börja se på varandra som kännande och känsliga individer istället för att se på varandra som objekt. Objekt som står mellan mig och min självinsikt….Börja behandla andra som du vill bli behandlad…utan undantag…. För hur du bemöter dina medmänniskor kommer att påverka dennes vara i världen….du har ett ansvar för hur de du möter känner, oavsett om du vill det eller inte.

Det går upp och ner, som en bergochdalbana, och du har ingen möjlighet att hoppa av…..

//Malin

Tankar kan verkligen vara omvälvande, jordskredhögljudda och fraperande! Ibland går det så fort att jag bara vill be dem vara tysta så jag orkar vara kvar….De kan vara påträngande eller undflyende men de är nästan alltid högljudda! Tyvär känns det som om de blir mindre och mindre intellektuella och mer ytliga men de finns där, jag försöker sortera dem men framförallt kontrollera dem.

Jag har en högst egocentrisk känsla av att om jag bara fick chansen så skulle det jag tänker kunna göra skillnad, kunna ha en större betydelse och mening än de har inne i mitt huvud. Jag märker också att ju mindre jag ”tänker” på jobbet desto mindre stimulerad blir jag, arbetet blir helt enkelt mindre meningsfullt…. Jag saknar verkligen det där grubblandet, fundrandet, analyserandet jag lärde mig älska…De samtal och diskussioner vi hade under utbildningen… i korridorerna… och så som att ta den mest välkända stigen genom skogen så blir tankarna negativa om hur det var bättre då, att ”alla” andra kunnat gå vidare mot meningsfulla uppgifter medans jag stampar…. men nej, jag är inte där, jag är inte negativ till sinnet utan mest…..tankfull. Hur kommer det sig att tankarna ibland(läs ganska ofta!) har en egen vilja, en egen förmåga att välja riktning, välja ton så att säga? Hur kommer det sig att man så till den milda grad kan snöa in på vissa saker, vissa tankar, vissa funderingar?

Jag tror att jag på riktigt skulle behöva ventlilera med intelligenta och intellektuella människor som inte vill diskutera för diskussionens skull utan för tankarna och funderingarnas skull. Individer som vill gräva, följa tankarna, se vart funderingen tar vägen innan de är beredda att komma till ett slut. Individer som förstår att diskussioner inte behöver leda till lösningar, svar eller förståelse, de kan helt enkelt bara få vara och kanske till och med skapa fler, djupare funderingar…

Tankar kan verkligen vara högljudda…..

//malin

Vad är det som gör att jag inte kan förmå mig att bryta björkkvistar när jag är ute i skogen för att ta med hem när andra kan förmå sig att tippa hela trädgårdens rens och kompost i samma skog? Vad är det som gav mig den spärren och vad har gett deras avsaknad av spärr?

Jag tog en promenad med O i skogen och tanken slog mig att det vore härligt med ett stort påskris inne som skimrade i grönt av nyutslagen björk. Vi såg oss omkring och insåg att det fanns gott om små björkar med perfekta grenar men jag såg mig också omkring för att se om nån såg mig! Nåt i mig sa att det va fel att bryta grenar i allmän skog…!! Samtidigt mycket nära denna plats har massor av människor bemödat sig med att köra ut sitt trädgårdsavfall i skogen. De har mycket organiserat skapat en dumpningsplats som för dem är lättillgänglig och proper. Mängder av ris, löv, vissna krukväxter och julens granar trängs i den cirkel av avfall som dessa individer ansett sig ha rätt till att skapa….Vad är det som gör att vuxna människor tror sig ha rätt att göra en sån sak? 

Inte långt ifrån denna plats har kommunen satt upp en skylt som tydligt säger att dumpning av avfall i naturen är en lagöverträdelse och att det betraktas som ett brott! Dessutom finns något som heter allemansrätt i detta land vilket per automatik ger att det också finns en ”allemansskyldighet” det vill säga att naturen är till för alla och jag vill inte mötas av ditt skräp när jag går ut i naturen för att njuta!

Nej jag må lägga psykisk enerig på saker som jag har svårt att påverka men jag måste bara få undra, hur kommer det sig att vissa människor tror att de får betee sig hur som helst? Skämmes ta mig tusan!

//Malin

Jag känner mig märkligt utanför den vuxna världen… Så där lite satt På undantag, utanför…. Jag behöver inte mer stress, mer ångest eller mer regler utan mer delaktighet… Jag vill också jobba 8-17, äta lunch ute, ha möjlighet till AW och ha egna kläder. Jag vill också ha intellektuell stimulans, intelligenta möten och uttömmande samtal…

Jag känner mig utanför….