Malin Wollin

Sommarlov med fyra barn- nedslag nummer 398

Jag vaknar sent. Inte relativt sent utan sent jämfört med alla väckningstider i hela världen och hela historien. Det blir så när man regredierar till barndomen eftersom det är så OTROLIGT SKÖNT NÄR DET BLIR TYST OCH LUGNT OM KVÄLLEN OCH JAG INTE VILL ATT DET SKA TA SLUT.

Andas.

Jag äter yoghurt och dricker kaffe. Laddar för simträning.

”Nu sticker jag!”

Men det gör jag inte eftersom mobilen har två procent batteri och jag vill cykla till simhallen med musik.

”Om du cyklar med hörlurar blir du påkörd” säger Joachim.

”A precis” säger tonåringen och påpekar att hon minsann aldrig cyklar med hörlurar.

”Men jag har sett dig göra det jättemånga gånger” golar tolvåringen.

Hat från ögon. 

Lägger mobilen på laddning och diskar. Usch, huset är äckligt. Kladdigt. Förstår ni? Det är liksom någon slags klibbig hinna överallt. På grund av varför i hela världen då?

Diskar i en halvtimme men märker ingen skillnad. Tjugo procent, tack för ingenting Apple. Det största välfärdsproblemet som finns är att Iphone 6S Plus laddar så långsamt. Hur kan jag leva under sådana omständigheter?

Kommer iväg på Joachims cykel eftersom min är hos Elin. Joachim är lång så om jag vill sitta ner får jag vara beredd på att nöta ner blygdläpparna till en smörkniv som har sandpapprats med ettans papper i ett år.

I simhallen får jag en bana för mig själv och låtsas att det beror på att jag tränar till OS och därför blir positivt särbehandlad.

Jag simmar 1800 meter för första gången sedan kanalsimningen förra året och känner mig stark och mäktig. Sträcker ut kroppen och funderar på att bubbla. Två ensamma män i trettioårsåldern sitter i jacuzzin. Nej, jag struntar i det. Nej, så HELVETE du gör. Detta är naturligt, sluta tramsa nu.
Precis innan jag kliver i kommer en pappa med sin son och går ner i bubblorna.

Jag sätter mig ner.

”Är det nu man blir antastad?” säger jag eftersom det är normalt om man tar bort normalt.

Kan ni tänka er, tystnad uppstår. Det blir så spänt att bubblorna spricker innan de kommit upp till ytan.

Varför måste jag? Varför gör jag såhär? Varför blev jag som jag blev? Nu kan det inte bli mer pinsamt. Då tar en av männen till orda.

”När du vill”

Nu är det dags att låtsas att man ser något i fjärran en stund och sedan resa sig och gå. Kanske ta en lång dusch för att tvätta bort olämpliga saker man säger.

På vägen hem köper jag en fallafelsallad my way och njuter den framför Downton Abbey på SVT Play.

Det är lugnt i huset sånär som på två döttrar som sysslar med sitt på sina rum. Joachim har tagit med sig killarna till farmor och farfar för fika på altanen.

Ahh, det är lugnt. Bara jag och min sallad och välklädda engelska aristokrater som tjafsar om bagateller.

När salladen är uppäten och Barrow har snörpt med sin illvilliga mun för sista gången för den här veckan är det dags att arbeta. Brygger mig en kopp kaffe och placerar på soffans armstöd.

Börjar skriva. Hinner skriva en bokstav innan koppen välter över mig och soffan. Smärtan. Jag har inte spillt kokhett på mig sedan jag var sexton och spillde äppelte på låret. Skriker över huset, en dotter kommer ut, den andra inte. Sabla tonåringar som är för lata för att ens komma ut och se på när deras mamma smälter. Visst ja, hon stack till stan för en stund sedan.

Tvättar av mig och springer barrövad genom huset för att hämta soffkuddarna till badkaret.

Då ringer mobilen. Det är tonåringen som har glömt sin plånbok hemma. Ska precis börja sarkasma mig genom luren innan den obligatoriskt uppgivna mammaramsan som går ”jajaja, jag kommer” när tvenne gossar kommer hem. In i hallen kliver de och pang, där blåste ytterdörren igen över minstingens fingrar. Högt gråt, naken blöt mamma med kaffedynor i famnen försöker trösta. Medellös samt bortglömd tonåring i telefonen.

Blåser på fingrar, pussar på huvudet, duschar soffan, klär på mig torra trosor, letar upp plånboken och kör ifatt tonåringen.

”När man har många barn är det alltid någon som är på akuten” sa min vän Anette en gång.

Ja. Eller på fattighuset, eller klämd i en dörr, eller vid botten av en trappa, eller vilse i skogen.

”Asså det är bara fyra veckor kvar av sommarlovet” säger hon som ska börja åttan i höst.

Joachim och jag såg på varandra.

Fyra.

Och så föll tonåringen och jag i varandras armar och kände ångest.

Hon av en anledning, jag av en annan.

 

 

 

 

Kommentera - 13 kommentarer
Föregående artikel Hög tid att simma!

Hög tid att simma!

Nu är det dags igen. Ni vet.

Kanalsimningen.

För sjätte gången ska jag låta våtdräkten komma närmare min kropp än någon man någonsin har gjort, sedan ska jag lägga mig i Kalmars ”ljumma” sensommarvatten och tränga mig igenom extremt strömt vatten under alla broar.

Jag älskar det!

Jag hatar det!

Älskar därför att simma är att leva.

Hatar därför att det strömma vattnet under broarna skrämmer livet ur mig. Många har förfasat sig över de enormt feta spindlarna under broarna, men de är ju mina enda vänner när jag gråtsvär mig genom väggen av vatten innan jag är ute på andra sidan.

Men mest älskar jag det.

I år simmar jag för Unicef

Jag säljer som vanligt meter av loppet (1 800 meter) och hela summan går givetvis till Unicefs arbete.

Varje meter kostar trettio kronor. Och man väljer givetvis själv om man vill köpa en eller flera meter.

Pengarna kan sättas in på bankgiro 258-2526 eller swishas till 070-45 39 115

 

Lättsam träning i Kalmarsund för ett par dagar sedan.

Kommentera
Nästa artikeln Sommarlov med fy…
Föregående artikel Åh så gott i Göt…

Åh så gott i Göteborg!

Såhär är det med mig:

När jag åker i en bil och måste stanna till någonstans och äta, då kan jag acceptera ”vad som helst”.

När jag är på resa med fyra barn så kan jag sätta mig ner någonstans och acceptera ”vad som helst”.

Men när jag är fin-iväg. Med Joachim eller ensam eller med en vän. Har skaffat barnvakt. Har gjort mig till.

Då VÄGRAR jag att acceptera ”vad som helst”.

Jag kan gå runt i timmar och leta efter ett bra ställe. Jag hinner alltid bli extremt hungrig och sur. Men jag ger mig inte.

När Joachim och jag hade checkat in på hotellet igår gav vi oss ut på stan för att hitta god mat på rätt ställe.

Jag googlade ”bäst restaurang i Göteborg”, hittade en länk till Metro Mode och så gick vi till den som låg närmast den blåa prick som var vi på Iphonekartan.

Galleri

Tranquilo!

Vi tog kockens val, sex rätter helvegetariskt, och det var HIMMELSKT.

Ja ni ser ju.

 

Kommentera - 7 kommentarer
Nästa artikeln Hög tid att simma!
Föregående artikel Joachim och jag 

Joachim och jag 

ska sova i en säng som är lika bred som ett pratminus.


Men det är lugnt, vi har en larmknapp i den händelse det blir för kinky.

Stoppordet är ”Fortsätt”.

Kommentera - 1 kommentar
Nästa artikeln Åh så gott i Göt…
Föregående artikel Jag bloggar från…

Jag bloggar från Bruce

men det är en tryckare så det blev lite för lugnt såhär sent på kvällen. Måste hålla mig vaken.


Skröt på Instagram igår om att jag kan dricka kaffe sent och ändå somna. Jag drack en dubbel espresso klockan 21:30 och sedan var det gloöga i taket till 02:30. Så jag kan alltså INTE dricka kaffe sent. 

                                     *

Jag välkomnar inte 90-talsmodet tillbaka (om jag inte är Angela Chase som hånglar med Jordan Catalano i skolans källare)

Men. Klänning över topp, ANYDAY! Komsi komsi in i mitt liv:

Klänning Lindex, topp H&M, väska Lindex, sandaler Kavat.


Ny topp, bara för Bruce. 

Kommentera - 2 kommentarer
Nästa artikeln Joachim och jag 
Föregående artikel Vernissage