Malin Wollin

Ett, två, ben!

Jag orkar inte raka mig. (Jag vet att ni har undrat)

Jag gör det bara till fint och jag har aldrig varit på salong för att vaxa mig.

På vintern rakar jag mig om jag åker till Gran Canaria.

På sommaren rakar jag mig när jag håret är så långt att jag fastnar med det i dörren.

Ta bort kroppshår är det tråkigaste som finns och jag diskar hellre tusen lasagnetallrikar med en tops.

Att jag är raggig som en kloakråtta upptäcker jag alltid i elfte timmen, när jag står intvålad i duschen och ingen hör mig vråla efter en hyvel. Det slutar varje gång med att jag plockar upp vadhelst jag hittar på duschgolvet och det är inte lush life. Inte sällan är de hyvlarna rostiga och mögliga på samma gång. Men min inställning är denna: en engångshyvel är bara en engångshyvel om de menar en miljard gånger.

Men nu ni.

Nu ska jag i samarbete med Philips prova Philips Lumea IPL

Så hej då rakhyvlar. Eller, först rakar man sig, sedan behandlar man med sin ljusmanick som genom någon slags hårsäcksmagi försätter processen i vila. De första två månaderna ska man behandla varannan vecka, håret växer sedan glesare och glesare och efter ett par månader håller håret sig borta i upp till 8 veckor.

En hel sommar.

Jag ska ge mina ben vad de tål.

Jag ska ge dem vad de förtjänar.

 

 

Kommentera
Föregående artikel Detta suger

Detta suger

”Du Malin… Får man fråga en sak? Det är INTE en pik och INTE kritik!!! (Läs nu med väldigt liten röst i huvudet) har er lilla kille napp fortfarande?
Vår nyss fyllda 3-åring har det och han älskar ju den!!! Jag ser ju hur han njuter när han får snutta lite på den. Å gosa med sin diinglis tiger… Nu har vi bestämt att den bara får användas när man sover för mitt mammahjärta klarar inte av att ta av honom den. Jag mår dåligt av att tänka på hur förkrossad han skulle bli… Är jag sämst?”

Svar: Ja, du är sämst. Om skalan är Sämst, Lite mer sämst, Mycket sämst och Jättesämst så är du SINNESSJUKT SÄMST.

Och jag är mamman som slår dig i sämsthet.

Eller så älskar vi våra små så mycket att nappknyck känns som kniven i ryggen.

Det var så lätt med de tre första. Hård barsk övertygelse och bara RYCK. De var mellan två och tre år gamla.

Och nu. En 3,5-åring.

Vi är ju helt hopplösa.

Och jag är inte ensam om att lida av poröst hjärta.

Jag föreslog för Joachim att vi skulle lämna napparna när vi åker till Kolmården i sommar.

”Jag tycker att det är lite tidigt” säger Joachim. Och jag tror att han skojar. Eller så gör han inte inte.

Vi, och ni, måste sluta nu. Innan de fyller fyra ska nappen bort. På grund av något tandrelaterat. Tror jag.

Han får bara ha den när han ska sova och när han har somnat går vi in och tar bort den. Så han har den i stort sett bara när han ska komma till ro.

Men ändå. Det är dags nu.

Det är så många olika känslor. Detta är min sista bebis. Mitt sista nappbarn, min sista blöjunge.

När jag försökte med filt-sövning. Tanken är alltid så himla god. Sedan bjuder himlen sju miljarder kelvingrader och fåglar som övar skalor i ekens topp.

Nappsug, inzoomat fångat av hans storebror.

 

Kommentera - 9 kommentarer
Nästa artikeln Ett, två, ben!
Föregående artikel Bilda hög i skug…

Bilda hög i skuggan

Så lite sömn, så många grader. Jag bredde ut den stora filten under trädets skugga och bara MYYYYS. Vi drack flädersaft med  citron och is, löste korsord och läste Kalle Anka (där Elin ritat in många penisar och samlag i handlingen, ni vet, som man gör när man är uttråkad och har en penna och sjuka fantasier om hur stora könsorgan Klara-Bella har sett)


Så ljuvligt att lukta på hans sommarhår med saltstänk i.

Jag ska få honom att somna, tänkte jag.
Det var ett klassiskt feltänk.
Han låg och krumbuktade sig i en timme tills prövotiden gick ut. 


Inte ens hängmattan funkade. 

Jag har många fina midsommarbilder i finkameran. Det får bli en annan dag. Imorgon förmodligen.

Det blir kul.

Kommentera - 1 kommentar
Nästa artikeln Detta suger
Föregående artikel Lång match, lång…

Lång match, lång lugg och långt tjat

Ikväll har Joachims lag spelat derby på Guldfågeln arena.

Jag satt tillsammans med det barn som hade lust att följa med. Vi fick sällskap av mina föräldrar och hade en trevlig kväll som bara blev mer och mer otrevlig eftersom min mamma lät såhär:

”När ska du klippa luggen?”

”När ska du klippa luggen?”

”När ska du klippa luggen?”

”När ska du klippa luggen?”

”När ska du klippa luggen?”

”När ska du klippa luggen?”

”När ska du klippa luggen?”

”När ska du klippa luggen?”

”När ska du klippa luggen?”

Jag klippte inte luggen, men jag klippte av alla mammas fingrar när hon till slut drog min lugg hårt över hjässan och sa ”Se! Nu kan man se dina vackra ögon”

Så går det när man jiddrar sitt mammatjat.

I slutminuterna missade jag en nätauktion med ett objekt som jag tagit till mitt hjärta, detta eftersom min inloggning inte fungerade.

Det var händerna i luften, svordomar mellan tänderna, höga suckar, ansiktet nedböjt i handflatorna. Tills jag kände att mamma höll om mig och tröstade eftersom hon trodde att jag hade fått ett väldigt allvarligt jobbmejl. Kanske någon hade lämnat in en stämningsansökan? Kanske någon skulle stämma mig för allt jag är värd och lite till? Tänk om mitt liv är över och nattsvart och förbi?

Då blev jag tvungen att berätta att det inträffade var av ”mindre allvarlig karaktär”.

Men ändå. Inlogg som inte fungerar, finns det något som är skadligare för psyket? Nej, det tror jag inte.

Och dessutom: JAG VILL HA DEN DÄR SAKEN! JAG KAN INTE GÅ VIDARE!

Kommentera - 6 kommentarer
Nästa artikeln Bilda hög i skug…
Föregående artikel Mona två år!

Mona två år!

För ett år sedan fyllde Mona ett år och då blev jag hennes Kuma och fick klippa en lock från hennes hår.

På torsdag fyller hon två år och jag har inte fått sparken.

Vi firade henne i trädgården i stan med buffé och många barn och ballonger. Jag stapplade omkring i mina Sids från Blankens och lämnade tusen små hål i gräsmattan. Min inställning är att jag alltid hellre är överklädd än vardaglig, livet är för kort. Detta gör att jag många gånger känner mig lite fånig. Men vad gör det så länge man är stilig, inte sant?

Jag älskar de där små små stunderna av interaktion. Som vuxen blir man lätt övertänd och bara ”TITTA PÅ DEM, DE SA NÅGOT TILL VARANDRA! VAR DET NÅGON SOM HANN TA EN BILD?”

Min lilla katt på hett plåttak.

Min lilla katt och ett trädtält.

Min lilla snapchat. Haha fattar ni? Chat är katt på franska! SOM jag får till det!

”DE LEKER, DE LEKER, TA EN BILD FÖR SATAN!”

Jag och mina fyra puzzycatz.

Elin befinner sig en millimeter utanför bild, annars hade jag varit den där blåfejsade emojin.

Mona har bulle och gul tejp. Vad mer behöver en flicka?

Hur nöjda tror ni att föräldrarna var med att jag fångade den sekunden de höll hand?

Det är så gulligt att han läser för honom, och det är extremt gulligt ut att det verkar vara kommunala handlingar med tanke på inlevelsen.

Mårtens stund på jorden, stund på året: När han äntrar scenen och gör sin berömda paketöppningsshow.

En kär favorit från Wahlström & Widstrands 140-årsjubileum: den lilla rosa från H&M Trend. Gammal jacka från Acne Studios. Och så skor från Blankens.

Kommentera - 9 kommentarer
Nästa artikeln Lång match, lång…
Föregående artikel Fredagsmiddag