Med Underbara Clara i Grekland!

Här är vi nu. På Ostria Beach, Kreta.

Ostria är franska och betyder ”det finns en miljon fransmän här.”

En fransk man trängde sig förbi alla kvinnor och barn i pizzakön så nu hatar Clara alla män. Men sånt vänder fort.

Igår skulle vi äta vår första middag och jag kan tala om att vi var utsvultna eftersom restaurangerna inte öppnar förrän 19:30 på denna enorma anläggning som inte är så enorm egentligen. Den ordinarie restaurangen var stängd just den här kvällen så alla skulle äta på en annan restaurang.

Och det blev inte så bra.

Vi kommer in i den största aula vi någonsin befunnit oss i. En stor scen och elva miljarder långbord med lika många fransmän som bara ”börribörri” och så vidare. Ingen visade oss till ett bord så vi stoppade en servitör och frågade var vi skulle ta vägen. Han visade oss änden av ett franskt bord och gick därifrån. Ingen meny fick vi och hungriga var vi.

Efter en stund började vi bli arga eftersom vi hemskt gärna skulle vilja sitta på en mysig restaurang och äta grekiska läckerheter istället för i en sinnessjuk twinpeaksaula utan mat. Plötsligt fick vi syn på stora vagnar med fyra våningar som kom ut från köket. Varje våning svämmade över av tallrikar med mat som sedan delades ut bland borden. Man fick alltså inte bestämma vad man skulle äta på den här restaurangen. Det är svårt att beskriva stämningen i detta enorma rum, men vi var övertygade om att det när som helst skulle komma ut schimpanser på enhjulingar utklädda till trumslagarpojkar. SÅ var det.

Efter en och en halv evighet fick vi förrätten som var en tallrik råkost utan olivolja (man tycker ju att det borde finnas).

Vi blev argare. Vi proteståt kuvertbröd och svor.

Efter ytterligare en stund kom maten, som jag tackade nej till eftersom jag är vegetarian. Clara fick en fisk panerad EXAKT som den i skolbespisningen. Clara inte glad. Clara smakade och fann att det var skräp. Inget tillbehör hade hon heller. Nu går vi, sa vi till varandra. Men precis då kom min mat. Det var fyra pommes frites som var blöta, en klick tomatpasta som jag spottade ut och en hög spenatröra som såg mer lik ut en kattspya än riktig kattspya.

Då gick vi.

JE PROTEST!

Vi letade upp en annan restaurang där man var tvungen att boka bord i förväg, tiggde oss in och åt under tilltagande ilska. Vi blev inte glada förrän vi fick in efterrätten som var en fet äppelkaka med smördeg som vi doppade i syrlig grekisk yoghurt. Då gick det över, men bara litegrann.

Vidare så har de ett vattenbesparingsprogram här som innebär att man kan lägga en Go Green-skylt på sin kudde så att lakanen inte tvättas i onödan. MEANWHILE så går en farbror omkring och spolar marken med en högtryckstvätt tre timmar i sträck. Hur brydd är man med vattenbesparing om man duschar gatan?

J’ACCUSE!

Men vi har det trots allt väldigt bra. Vi skriver på våra böcker, skvallrar upp allt skvaller i förväg så att vi kommer tvingas skvallra om allt från början i slutet av veckan. Vi sover gott och vi läser våra ”slappna av-böcker”. Jag ”De oroliga” av Linn Ullman och Clara växlar mellan ”Lean in” om kvinnor och karriär och någon engelsk bok om entreprenörsskap.

Nu ligger vi vid poolen och solar baksida lår.

Vi hörs sen!

  1. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här till dig, men hotellet heter Ostria. Det gjorde det innan vi kom, hela veckan när vi var där och det kommer fortsätta heta det i många år framöver. Oavsett allt du kan och vet.

  2. I södra Europas länder börjar middagstiden SOM TIDIGAST 19:30. Lunchen cirka 14:30. Och det heter inte Ostria, det heter (La) Hostia och fransmän uttalar inte H i början av ett ord även om det skrivs (som inte heller spanjorer), och detta ord är dels ett kraftuttryck dels namet på en nattvarsoblat.

  3. Det för låter exakt som den mat vi blev serverade på vårt halvpensionshotell på just Kreta förra sommaren. Inga grekiska läckerheter så långt ögat nådde. Bara pulversås och skolbespisningsmat.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte.

LOADING..