Jag är mäkta stött över att Dogue de Bordeaux inte räknas in som ”farliga raser” när Danmark förbjöd kamphundsraser.
Varför inte undrar jag stött?!
Jag har ju jätte stora tänder. Massvis av svällande muskler.
Mina förfäder slogs med björnar och lejon.
Å jag är JÄTTE farlig!!!
Tror ni mej inte?
Nähä. Fråga spindeln som kröp runt på vårt hallgolv i förmiddags då.
Det livet tog slut plötsligt vill jag lova.

Sniff i skrevet/ Märta

… Varför finns det inget PRIS? (Prinsessors rätt i samhället)
BRIS finns. Såklart… de små högljudda glinen ska såklart kunna klaga på allt o ingenting, medans vi prinsessor står rättslösa.

Nyss hörde jag lillmatte säga till mamma att hon skulle ringa BRIS och berätta att hennes mamma är galen. Den lilla teaterapan spelade upp en scen hur samtalet skulle gå till…

Lill-Matte (LM): Hej! Jag är rädd  för min mamma.
Bris (B): Vadan detta? Slår hon dej?
LM: Det är värre än så, hon älskar sin hund mer än mej. Hon ger hunden mer i veckopeng än vad jag får. Varenda gång hon varit i affären har hon handlat ett par grisöron, men jag får minsann ingenting. Och det är inte det värsta…
B: Fortsätt…
LM: Ja alltså, hon pratar för hunden. Använder en förvrängd stämma.
Sen för hon samtal mellan sej själv o hunden.
B: Det låter ju uppenbart en smula bissart
LM: Ja och ”hunden” säger en massa saker. Att hon är bättre än mej, att hon vill bita mej och att mamma älskar henne mest.
B: Vill du att socialtjänsten skall hämta dej nu eller med en gång?!

Typ så larvade sej lill-Matte. Förvisso är det sant att mamma gör så där men jag tycker inte ungen ska klaga, själv har jag det mkt värre!
Idag tex fick jag bara ETT grisöra när hon varit å handlat. Jag fick ingen egen portion med glass utan bara en sked eller två när de andra redan ätit klart.
Är det ett sätt att behandla prinsessor på tycker ni?!
När vi var vid stranden fick jag bada själv. Mamma doppade bara tån å larvade sej sen med att ”hua så kallt.”
Värst är ändå att det kommit till min kännedom att hon på sin blogg lagt ut bilder på andra hundar   småkryp och talat om dem med kärlek!!!

Bha! är vad jag har att säga om det.

Sniff i skrevet/ Märta

(På bilden, 11 veckor gammal.)

Det går bra att teckna sej för min fanclub- ” Världens bästa o vackraste Märta.”
Månadsavgiften är 3 grisöron/ person.

Ja men ”stor flicka reder sej själv” har ni väl hört talas om?
Försöker ta saken i egna tassar så jag har ett litet problem… nämligen:
Stor fabläs för grisöron -> mkt snål mamma.
Hon kanske köper 3-5 grisöron åt mej i veckan.
Tycker ni det är snällt? Rimligt?
Jag är en stor flicka nu. Väger bortåt en 55 kg och inte en sån liten sparv som jag var på kortet här ovan där jag bara är 9 veckor gammal.

Varsegod att anmäla ert intresse för medlemskap.
Av administrativa skäl kan jag bara ta emot 100 nya medlemmar/ vecka så det är först till kvarn som gäller.

Sniff i skrevet/ Märta

Ignorera mej bara…
Varför toppar jag inte listorna?! Hur kan det komma sej att kreti o pleti är mer lästa än en prinsessa från Frankrike? Nyss rådde det ju sån royalistisk yra i det här landet.
Till o med mamma är det fler som läser…

Kanske gillar ni hennes oskuldfullhet. Att hon är, inte en smula, utan ett helt jävla bageri naiv.
Hon tror alla om gott den kvinnan. Mitt liv som vakthund har därmed blivit onödigt tufft. Fyra ögon observerar som bekant mer än två, men med min mor kan man inte räkna med någon hjälp.
Tvärtom, hon blir ARG när man försöker hjälpa henne… har ni någonsin hört något så dumt?!

Jag förstod tidigt, redan som liten valp, att i den här stan… ja här dräller det av mördare. Förklädda sådana förstås.
En del har klätt ut sej till tanter med paraply.
En del har klätt ut sej till lekande barn som skriker o låter och hoppar runt på ett väldigt märkligt vis.
Andra har klätt ut sej till joggande män.
Ytterligare några är mörka i skinnet och har stora lakan över kroppen.

Det finns andra farliga saker här med. Bilar. Cyklar. Rollerbladesförsedda människor.
Allt detta å mer därtill har jag försökt skydda min mamma emot.
Gjorde redan från start tappra försök, men det är klart att jag kunde drälla i med mer pondus när jag blev lite större… 1½ så där.
Vilt rytande, morrande kastade jag mej likt en hjältinna mot alla farligheter för att beskydda mor å mej.

Tror ni hon applåderade? Berömde? Gav mej lätt brynt oxfilé i belöning?
Någon som tror det?
Icke sa nicke!!! Spott o spe, det var vad jag fick. Otacksamhet är världens lön.

Numera morrar jag sällan på promenader men jag håller koll.
När de läskiga ungarna eller den farliga tanten närmar sej håller jag koll.
Mamma brukar säga i vänlig men bestämd ton: ”Nu är du snäll Märta” sekunden innan vi passerar.
Jaja, jag ÄR snäll. Jag ska bara blänga lite.

Sniff i skrevet/ Märta

Min uppfödare sa till mamma att en valp ofta växer upp till sitt namn.
Detta efter att mamma ville att jag i stamtavlan skulle heta Medea.
Men denna Medea var tydligen en kärring som hade ihjäl sina egna barn så det tyckte inte uppfödaren var passande.
Istället blev mitt stamtavlenamn ”Madame.”
Å det låter ju franskt och flott. Mer värdigt än nån grekisk mörderska.

Nu ska ni inte tro att mamma lärde sej nåt av det. Ohh noo.
Hon är lite korkad på det viset.
Redan när jag kom hem började hon kalla mej för ”Märta- ankmörderskan” och ”Krokodil-Märta.” Tydligen påminde jag om en sån när jag låg på rygg… eller när jag satte de sylvassa bäbiständerna i hennes fötter å händer.

”Ankmörderska.” Har man inte lite satt tonen där?!
Det sägs att jag var en besvärlig valp. Det är lögn. Den som säger annat ska få sej ett rumpbett.
Jag gjorde bara mitt bästa för att försöka fostra min mamma. Lära henne hålla kopplet rätt tex och inte hålla på å streta åt sitt eget håll.
Jag försökte även lära henne lite självständighet, att inte bli hysterisk när hon släppte loss mej ute och sen blev lämnad själv en stund.
Det gick ”så där.”
Hon ropade och lockade med alllt högre röst. Sprang iväg, gömde sej bland träden och annat trams. Sånt där brydde jag mej inte om.

Vi skulle gå på kurs. Valpkurs.
Herre gud, ni skulle aldrig tro mej om jag berättade hur mkt fjantiga småhundar det gick på den skolan. Små våp som inte ville nåt annat än att ”leka med varandra”… varför då?! Jag gjorde mitt bästa att skälla dem på plats men det var inte uppskattat av mamma eller den fjantiga läraren.
De andra valparna skulle lära sej att sitta, ligga, stanna och gå fot.
Sånt där kunde jag redan när jag kom dit. Mamma sa att jag var där för att lära mej vara med andra.
Jag undrar om hon själv skulle velat bli ihoptuttad med några miffon som ville leka och lukta henne i framstjärten. Troligen inte, det får inte ens pappa göra.

Hur som helst sa läraren efter några gånger till mamma att ”Märta har fel på hårddisken, hon är inte riktigt som hon ska.”
Jaja, man kan beskylla morsan för mkt men ilojal är hon inte.
Den där repliken förlät hon aldrig läraren för och därefter tränade vi själva.

”Du å jag Mamma, du å jag” brukar jag säga.
”Märta- mammas hjärta” brukar hon rimma då.
Ja jag vet att hon är lite fånig. Men rätt go… ändå.

Sniff i skrevet/ Märta

Ja inte för att skryta, men nu får ni se upp där ute i Bloggdala.
Här kommer nämligen världens vackraste, snyggaste, smartaste och den mest älskade flicka på jorden.

Vi snackar inte vilken liten byracka som helst. Ingen dussinhund alls.
Vi pratar fransk prinsessa. Dogue de Bordeaux. Hundarnas hund.

Född i Helsingborg, vilket är en smula förvirrande även för mej.
I ett stort vitt hus med pampiga grindar. Lite av ett palats faktiskt, som det anstår prinsessor. Där föddes jag.
Mamma säger att min hundmor födde mej påväg in i huset, att det gick lite kvickt och att jag föll med huvudet före i stentrappan. Det är rent förtal.

Mamma. Det är förövrigt inte min hundmor jag menar när jag säger så.
Vackra Dahne, må hon vila i frid. Nej mamma, det är en kvinna som kom o hämtade mej en dag i det fina huset för 5 år sen lite drygt. Hon ylade nåt om att hon väntat ett halvt liv på mej (… så klart), att jag var den sötaste hon någonsin sett (…så klart), att detta var hennes livs lyckligaste dag (… så klart) och att jag skulle följa med henne hem och bo hos henne (… så kla.. va?!)

Jo så blev det. Hon växlade pengar med kvinnan som ägde vita huset, fick en bunt papper och en  anka av gul frotté och tvingade därefter med mej in i en gammal skruttig bil. Den var inte ens fransk. Nån asiatisk jävla skitbil.
Jag pep hela vägen hem. Det hade tydligen inte mina syskon gjort, även de hämtade av främmande människor… vilket väl säger en del om vilken valp som verkligen inte var tappad på huvudet.

Långt, långt bort från mitt hem åkte vi. Till mitt nya hem.
Ett gult litet skräphus.
Men för all del, för all del. Min nya ”Mamma” visade sej ha en å annan kvalitet. Hon skämde bort mej från dag 1. Sov med mej på en madrass på golvet ibörjan när jag var liten o skraj (ett par dar alltså), pussade o kramade mej hela dagarna, blev aldrig arg när jag bet henne med mina små krokodiltänder och la en massa gott i min matskål.

Nu ska ni få smälta detta. Jag vill ju inte att ni ska få dåndimpen redan vid första inlägget. Men jag kommer tillbaka… ta det som ett hot el löfte vilket ni vill.

Sniff i rumpan/ Märta