En tröttsluthuvudvärkskväll. En lång dag. Kall dag. Med isande vindar. Mycket politik. Bra beslut. Beslut att fundera över. Vidare planering av festen. Telefonsamtal. Sms. Ännu mera möten. Skjutsa hit. Skjutsa dit. Skynda hit. Skynda dit. Klockan är nu snart halv tio. NU har jag satt mig ner. En liten stund. För jag är långt ifrån färdig med mina plikter och måsten.

Men. Jag har mina fina killar. Mycket kärlek och gos. Och. Det ÄR vår. Oavsett om jag fryser. Och är kall. Så egentligen är allt bra. Och jag har inget att beklaga mig över. Alls. Idag har jag dock fått ta ett beslut: jag måste sluta dubbelblogga. Därför deklarerar jag härmed att jag inte ämnar uppdatera min blogg på Ameliaportalen mera. Jag kommer att kika in – för att kunna följa dem jag följt. Men OM någon vill läsa mina abstrakta irrfärder, får man göra det på ergosummb.blogspot.se. Varmt välkomna i så fall dit.

Nog om det. Ikväll är det en utmaning som kräver en hel del fingertoppskänsla. En hel del takt och ton. Smärtsamt medveten om en blogginnas enorma förlust, känns denna kvälls utmaning lite.. fånig.. Därför ber jag om ursäkt. Men utmaningen lyder: Låt du vill ska spelas på din begravning.

Nu är det så att jag redan planerat min begravning. Skrivit i ”Det vita arkivet”. För jag vill inte att min bortgång lämnar mina anhöriga i svåra och jobbiga beslut. Beslut de kanske inte orkar ta. Just då och där. Därför har jag gjort det. Och muntligt förmedlat detta till min familj också. Omutifallatt. För man kan aldrig vara säker. Alls.

Så. Det finns faktisk EN ESC-låt som jag skulle kunna tänka mig att spela på min urnnedsättning, nämligen denna:

”Love in rewind” med Dino Merlin för Bosnien Hercegovina 2011 – underbar.

Därmed min goda läsare från Ameliabloggen – vi ses! Ni vet var jag finns! Och till alla: sov gott!

Tankar som rör sig i en virvlande dans. Månen ångar på sin himmel. Kunde jag, skulle jag följa i trans – försvinna i stjärnornas vimmel. Lutar så huvudet lite på sned – viskar försiktigt mot månen: snälla skimmer, kom ta mig med! Låt mig lämna de kroppsliga lånen. Ty, däruppe verkar allt välsignat och lätt – helt och hållet förklarat. Kanske finge jag veta att fullkomligträtt – är en hemlighet månen bevarat.

Jo, det var nog lite så i natt. Trollbunden satt jag och kikade på månen. Försjönk i eoner av tankar. Lät mitt jag bli en del av det underliga dagsnattljuset. Det var ett perfekt ljus för att passa på att möta alla mina nära och kära som befinner sig bortom det. Ljuset. Jag strök min farmors knotiga virkningsfingrar, mötte min mormors blick över tvättbaljan. Jag lyssnade till min morfars vackra röst när vi tillsammans bad aftonbönen. I folkdansens virvlar hörde min farfars stolta stämma.

Jag mötte alla dem, vars händer jag hållit när deras egna ögon inte längre orkade se, alla dem som visste att jag vakade över deras barn, nu när de själva var borta. Jag hörde en vissling till hälsning från en ingift farbror. Såg hur han log. Jag såg dem i ögonen, de som jag inte kunnat rädda. Dem, vars inre glöd redan slocknat innan de träffat mig.

Jag såg annat också. Som kanske borde ha skrämt mig. Fyllt mig med ångest. Hörde ljud. Som kanske skulle ha fått mitt blod att isa. Men det rörde inte mig. Alls. För jag var omsluten av ett ljus. En kraft. Denna underliga natt. Och allt jag hörde och såg fyllde mig med lugn. Med ro. Med stjärnljus.

Var jag vaken? Drömde jag? Ja, inte vet jag. Jag vet bara att jag upplevde det. Och att jag somnade med ett leende på läpparna fram på morgonen, fullkomligt nöjd med att inte veta.

Sov gott alla!!

Denna fullmånenatt. Denna oknyttsnatt. Tydligen är det någon form av supermåne i natt. Om detta har det nog sagts nog allaredan. Skrivits spaltmeter. Sittande på min divan, i tryggheten bland de mina, leker jag med tanken på allt oknytt som rör sig där ute. Alla de väsen som plötsligt störs i sin nattro. Alla de själar som av oro över att bli sedda denna ljusa natt, skyndar sig bort ur mitt synfält, precis i kanten av skuggan.

Det är en natt när jag vet att jag inte kommer att sova. Jag välsignar det faktum att det är en ledig dag i morgon – att jag då kan ta igen det jag inte får vilat i natt. Mitt logiska sinne förhindrar mig från att tro att fullmånen spelar någon roll. Men det är inte logiken som sjunger högst inom mig en sådan här natt. Det är något annat. Som hummar, vaknar och försiktigt kikar fram. Hade jag varit i mitt tango-mode hade jag hänfallit åt allehanda djupa funderingar, men jag är inte där i kväll. Ikväll är jag nyfiken och glad. Lite förväntansfull. Så. Jag välkomnar denna natt. Ser den som ett äventyr.

Vi börjar nu närma oss ett slut på musikutmaningen. Bara fyra utmaningar till. Jag tackar er alla som stannat kvar, som inte tröttnat på mig. Tack skall ni ha! Kvällens utmaning är av den vemodiga sorten. Låt du spelar när ett förhållande tagit slut. Förmodligen hade det egentligen blivit någon ungersk ballad eller något med Fergal Sharkey, men då detta skall gå i ESCs-tecken väljer jag följande:

Patricia Kaas för Frankrike 2009 med ”Et s’il fallait le faire” Melodin får min själ att snyfta. Lyssna.

Ha en underbar lördagskväll!!

Undrar om hon funderade på morgondagen? Hon, som stod böjd över en vak i isen, tvättande stela tunga benklädnader? Funderade hon över vad hon önskade? Hade för mål i livet? Hur hon skulle ändra på sin nuvarande situation, när hon för sjätte gången i rad fastnade med sin nariga händer i de sirliga spetsarna? Undrar just om hon funderade på det. Eller lät hon bli? Tänkte hon bara på att i år, i år var isarna tack och lov starkare än året innan och att herrskapet styrde ut sig i ovanligt löjliga kläder? Funderar över henne. Hennes tankar. Undrar. Hur man stod ut. Hur man behövde tänka för att överleva.

Undrar just om hon funderade på vilken tröja som passade med vilken kjol? Hon, som mödosamt samlade ihop ris i savannens hetta? Vad tänkte hon på, när hon varm, rätade på ryggen och strök svetten ur pannan, innan hon knöt ihop risknytet och lade det på ryggen? Var hennes bekymmer också världsliga? Fåfänga? Eller var de tankarna för dyrbara, kostsamma? Var hon den hon ville vara? Funderar över henne. Hennes tankar. Undrar. Vad som fick henne att känna sig vacker? Om man nu inte tillät så banala funderingar som kjolar och tröjor.

Undrar just om hon funderade över vilket typ av täcke hon föredrog – dun eller syntet? Hon, hon som hukade bakom en klippa i grova kängor? Kände hon ens till att det valet fanns? Eller längtade hon helt enkelt efter en säng? Hur mådde hon där bland de andra gerillasoldaterna? Hur fungerar man efter att man levt månader på ständig flykt? Kan man planera räder? Drömmer man inte fasansfulla drömmar? Kan man ens sova, när man bara kan göra det med ett öga. Ständigt på sin vakt. Ständigt beredd. Funderar över henne. Hennes tankar. Undrar. Hur hon gör för att orka? Varifrån hon får kraften? Mot alla odds. Trots nerderlag.

Undrar just varför så många undrar? Undrar över sina liv, sitt existensberättigande? Undrar just varför så många INTE undrar alls. Utan tror att bara just här och nu existerar. Utan några större sammanhang. Utan något större ansvar för hur andra har det. Det finns en del att undra över. Att fundera kring. I kväll är det en sådan kväll. När jag funderar. Över henne.

Ha en finfin helg!

Ben i svarta stretchjeans. Så plötsligt en dag värmer det så gott om dem. Det som hela hösten, vintern och våren varit kallt och sammanbitet hopdraget, nås nu av värmande strålar. Det doftar från jorden. Från asfalten. Från gruset. Frisk, försvinnande morgonkrisp byts ut mot vindar som för med sig den mjukare, varmare luften.

Sopar rent uppfarten. Rent från gammalt höstbös, rent från vinterns halkgrus. Rent från den kalla vårens brustna förhoppningar. Funderar på sommarens projekt kring huset. Bestämmer att.. Nej, bestämmer att INTE. Inte denna sommar. Skall njuta. Istället. Efter att ha oljat altandäcket. För det är dags nu. Det är den tiden.

Doftar av sol. Underbar sommarvarm sol. I lä. I en baden-baden. Äntligen utan tjockjacka, utan oro för att hamna i ett bedrägligt korsdrag. Bara blunda. Och njuta. En humlas hummande. Småfåglarnas tjatter i häckarna. De knoppande buskarna i trädgårdarna. Syrenernas löften om berusande doft. Min hud doftar av solen. Mitt sinne doftar av välbehag. Det här är mitt element.

En lång promenad. Följt av en till. Och ännu en. För inne kan man ju inte sitta. Då ute ropar och lockar. Kan inte låta bli att le. Le mot med människor, mot gatlyktor, mot vitsippor och mot nyutslagna björkar. Luvtröjan knuten runt höften. Ser på åkrar, lekplatser, planteringarna i stan, de vita sanddynerna vid havet. Allt det här är mitt. Och ditt. Och vårt. Och min hud doftar av sol!

Sov gott alla!

Valborgmäss – oafton – sistaapril. Kalla det hur det behagas. Faktiskt. För namnet i sig säger inte så mycket om helgens innehåll. För mig har det alltid inneburit fest. Andra dricker och spyr. Och efter brasspanandet kör jag hem mina onyktra kompisar. Under tonåren vill säga. Men så kröp det in en annan dimension också. Demonstration den 1:a. Dagen efter. Ännu mera tur att man var nykter kvällen innan. För blåsorkestern kunde ta i. Och med ett huvud utan baksmälla kunde man njuta av tonerna. Detta var vårens inträde för mig. Mitt insjungande av densamma.

Hur som helst. Valborg innebar fest. Därmed en massa dans också. Alltid. Och vi tyckte om att dansa. Min kompis och jag. Hade vi fortfarande varit ute lika mycket så finns det en ESC-låt som vi säkert hade ägt dansgolvet med. En massa girlpower – det gillade vi. D och jag.

Kvällens ESC-utmaning: En låt du och dina vänner har kul till. Jag ignorerar pluralet i det här fallet och presenterar låten jag och D skulle haft kul till:

”Every way that I can” med Sertab Erener för Turkiet 2003

Ha en fantastisk lillördag i morgon!

Det är olika. Väldigt olika. Det där med att vara ensam. Att vilja var ensam. Eller inte. Att vara rädd för ensamheten eller att välkomna den. Det är olika. Har jag förstått. Ty, vad som är sant för mig i denna fråga är inte förenligt med något gott för andra. Så är det. Sätter mig inte till doms över andras känsla. Alls.

Jag är inte rädd. För ensamheten. Tvärtom söker jag den ibland. Behöver den. Välkomnar den. Jag när en väldigt hemlig dröm: att flytta ut till en enslig stuga någonstans. Helt ensam. När mina pojkar skaffat egna liv. Egna verkligheter. Då skall jag flytta. Helt ensam. Bo nära ett hav, men inte så att jag kan se det. Vill gärna ha ett kort avstånd till det så att jag slipper se havet när det gråter. När mörka stormar river i det. Då vill jag inte ha det utanför mitt fönster. För det skulle bergta mig, drar mig med i dess rasande sorg.

Vill ha en liten veranda, ut mot solnedgången. Med en hammock och en varm filt. Slitna, varma stenar att vila mina bara fötter emot. Ett litet bord, där jag kan ställa ifrån mig min kaffemugg och där jag kan ha ett lagom stort skrin, innehållande det jag behöver för att andas: en god bok, papper och penna och musik. På verandan skulle det också klättra en mörklila klematis och mängder med syrener skulle omgärda min stuga.

Endast två rum skulle stugan ha: ett kombinerat vardags- och kök och ett sovrum. Ett öppet större rum, med lågt till tak och bjälkar som pinnade härs och tvärs. En öppen spis. Ett enkelt kök, utan alltför mycket skåp att städa ovanpå. En kombinerad köks-och tvrumsmöbel. En radio och en dator. Kaffebryggare. Inga mattor på golven, men varma tofflor till fötterna för de dagar som skulle kräva det.

Ett ljust sovrum. Med en säng. En bred en. Med bomullslakan. Ingen satin. Ett litet lågt skåp bredvid. Att ha böcker i och på. En nattlampa. Och ett lite högre skåp. Till de jeans och tröjor jag skulle ha. De två skorna jag skulle äga kan gott stå kvar innanför ytterdörren. En liten toalett. Med ett badkar. För de gånger jag skulle vilja sänka ner mig i hett vatten.

En vägg skulle vara full med fotografier på mina kära. Annars inget annat på väggarna. Ibland skulle folk komma och hälsa på, innan de drog iväg på nya äventyr. Ibland skulle jag åka iväg. För att låna mina öron till någon intressant människa eller för att arbeta. Men annars skulle jag sitta där – på min veranda. Och dricka mitt kaffe. Eller så skulle man kunna hitta mig ute i omgivningen, på en av mina långa vandringar. Välkomna.

Men det är en dröm. Som är hemlig. Som ingen känner till. För så länge jag behåller den kan jag kanske någonstans tro att den kan bli sann. I nuet kan jag oftast bara vara helt ensam mitt i natten. Eller när jag kör bil. Jag älskar nätter. Och att köra bil.

En låt du gärna kör/åker bil till. Är nästa utmaning. Det finns en hel del. Så det är aningens svårt att välja. Men det måste vara en låt med riv i. Som kräver att man sjunger för full hals. Därför bjuder jag i kväll på en låt som gav mig den känslan när jag hörde den första gången. Språket förstår jag inte, men musiken kan färdas över sådant!

Ivan & Delfin med ” Czarna dziewczyna” för Polen 2005

Hoppas ni får en god natt!!

En magisk spegel. Påstod hon att det var. Med ett leende på läpparna och med ett ljus i ögonen hon inte haft på länge. Vi visste båda två att det inte var något särskilt magiskt med den egentligen. Men tanken tycktes kittla henne. Göra henne glad. Syster I. Och det unnade jag henne. För jag hennes leende värmde mig också. Omfamnade även mig.

Den nya hallspegeln. Avlång. Tung. Med en guldfärgad, tjock, ram. Fasettslipad ner mot kanterna. Vacker. Tydligen såg man fin ut i den. Lite längre, lite slankare. Och när man möttes av den bilden slappnade man av, sträckte på sig. Log. Så när blicken hunnit upp för att möta ögonen, såg man en leende, glad människa. Man såg sitt bästa jag. Man kunde se det andra såg: en vacker Någon. Så. Kanske var det en magisk spegel ändå? Spegeln jag satt upp i hallen förra veckan.

Om så var fallet, tackade jag ödmjukt ödet för att den fört den i min väg. Jag skall vårda den ömt.

I kväll tänker jag bjuda på ännu en del i musikutmaningen – vi börjar närma oss slutet nu. Bara sju utmaningar kvar. I kväll blir det: Låten du älskar men din partner inte tål. Relativt enkelt. Jag älskar denna låt. Dels är den på ett av mina favoritspråk, dels är det en smäktande kärleksballad. Titeln betyder ”Efter dig” vilket skall tolkas som tiden efter dig. Inget någon någonsin har tyckt varit något särskilt med låten. Varken partner eller barn. Men jag älskar. Låten från året jag föddes.

”Apres toi” med Vicky Leandros för Luxemburg 1972

Ha en god lördagskväll!

Hångla. Att hångla handlar nattens musikutmaning om: En låt du hånglar till. Nu var det eoner av tider sedan jag hånglade. Känns det som. Men visst är tanken underbar? Att hämningslöst få ge sig hän åt att hångla med någon som fullkomligt tar andan ur en. Någon som man vill smälta ihop med. Någon som man andas igenom.

Tillhörde nog inte dem som hånglade runt. Drack aldrig alkohol och var därför väldigt sparsam med vem jag, så att säga, ville bli ihop kopplad med. Var väldigt exklusiv med vem som ens fick röra mig och fick så småningom ett rykte. Isdrottningen. Det var jag det.

Föga visste de att jag nog fick min beskärda del av stulna kyssar och varmt hångel. Jag skyltade inte med det. Skröt inte. Kanske var det för att ingen ändå skulle lyssna, men hur det än var så var det så. Att jag hånglade.

Huruvida jag hånglade till musik må vara osagt. Förmodligen. ”Take my breath away” med Berlin, var ju en sådan där tryckareochhångellåt i tonåren. Men det här är en ESC utmaning och därför kan jag inte välja den. Därför så väljer jag en annan. En sådan låt som man ibland önskar att livet var. Att man hade någon som vore beredd att dö för en. Jag ger er:

”Die for you” med Antique för Grekland 2001

Önskar er alla en god natt!!

Fortsätt le. Möt de andras blickar. Vad du än gör – väj inte undan med blicken. Var stadig på handen. Rak i ryggen. Det här har du varit igenom flera gånger. Många gånger. Du känner till rutinerna. De olika faserna. Det sitter nog i ryggmärgen. Det som smärtar gör bara ont ett tag. De djupare såren får du slicka senare. I din ensamhet. Gömd för deras blickar.

7år hade redan lärt sig. För längesedan. När skuggan nådde fram och sänkte sig över dem, hade hon redan stålsatt sig. Hon var beredd. Det började alltid med patetisk pladder. Om allt och inget. Röster som höjdes. Det bankades i bänkar. Krossades glas. Kördes nävar genom dörrar. Duckade man, eller ryggade bakåt blev det värre.

Så hon stod kvar. Rak i ryggen. Lärde sig att inte sänka blicken. Att inte darra på handen. Att svara på tilltal. Även de gånger de spottades i ansiktet på henne. När slagen kom stod hon upp. Hon lärde sig att inte föra upp handen mot stället slaget träffat. Att inte reagera. Knappt att dra efter andan.

Det hjälpte henne nu. 39år kunde huka sig mentalt, utan att det syntes på henne. Hon visste att när det var på detta sätt, så var man tvungen att stå pall. Möta raseriet. För inga frågor var egentliga frågor. De var mera ett retoriskt stöd för antagonisten. De ville egentligen inte ha svar. De ville bara få ge uttryck för sin ilska. Få spotta någon i ansiktet. De slog inte henne fysiskt – men deras mål var densamma som för trettio år sedan.

Smärta. De ville tillfoga smärta. Förnedring. Och de ville ha någon att släppa ut sin egen frustration över. Sin egen otillräcklighet. Rädsla. För sitt eget välmående tappade de bort sina moraliska kompass. Sjönk långt längre ner i dyn. Och gick till attack. Men 39år mötte stadigt deras blick. Blinkade knappt. När skuggan nådde henne var hon beredd. Hon blödde inombords. Slickade sina sår i ensamhet. Senare. Långt senare.

Ha en god natt!!