Ikväll … himlen är regntung och grå men den skira grönskan ger ändå ljus och gör kvällen lång.
Majkväll … en av dessa underbara, doftande, stilla kvällar om våren, maj månad med sitt löfte om sommar, ljus och värme.
En tid då det är lättare att försonas, att förlåta … då vinden är mild och ljum … utan det kalla, hårda och bistra. En tid då det är enklare att sträcka på ryggen och se framåt … ingen iskyla biter sig fast i kroppen och får en att huka i snålblåst …

På bordet står en liten bukett gullvivor, dess doft sveper genom rummet och jag minns barndomens trädgård där de växte, hur de bredde ut sig likt en matta i rött och gult …
Det var längesen, men minnen blir levande och jag känner friheten i att bara vara – människa i idag – i tiden.
I en tid som grönskar och andas hopp – även om framtiden.
Majkvällar får mig att känna så och jag vill hålla kvar känslan … länge … än …

glädjas åt det … just det, att leva nu. Tror det är det jag gör för tillfället …
Bara vara här och nu, i det som är, i det som sker, att följa med i tiden, att bara vara – i nuet!

Att ta leva i dagen, stunden, det lilla som finns i det stora … det svåra …
Glädjas åt de små tingen … lyckosekunder eller glädjeminuter … se bortom vardagens förtretligheter, världens orättvisor, sorgerna och bedrövelserna …

Jag tar tillvara det nu … koltrastens sång, blommande träd, doften av vår och tiden just här och nu …!

Omväxlande solsken och regn, vita molntussar blandade med grå skyar – aprilväder, kallas det visst …

En söndag, mitten av april med ovan nämnda väder – jag har promenerat på småstadens gator, öde och tysta, söndagstysta.
En och annan cyklist, några bilar och få flanörer, sömnigt, långsamt, dämpat, likt i stort sett alla andra söndagar här och jag tycker om det.
Att bara sakta strosa gatorna fram, se staden utan jäkt och stress.
Tulpaner spirar i rabatterna, biografen skytar om helgens filmer, vårens nyheter trängs i slyltfönster, bakverk visas upp i fönstret på gågatans söndagsstängda konditori och till och med det känns helt självkart – att det finns ett söndagsstängt konditori beläget mitt i stan … är det småstad så är det …

Höststormarna hade härjat, sommaren var över, de heta dagarna och tropiska nätterna var slut för den här gången …

Skolans hösttermin hade pågått några veckor, det var nya platser i skolsalen, toalettdörrarna var lagade, golven bonade, matsalen bar lukt av kålpuddingsluncher och såpa, eleverna var desamma …
Brunfärgade löv låg som klistrade vid våt asfalt på gatorna och regnet som föll var isande kallt.

Flickan satt vid bordet, det brunbetsade, geografiboken låg uppslagen, sidan 36 …
Tankfull hörde hon klockans tickande, såg den rutiga duken liksom flyta ihop med de mönstrade tapeterna, anade avloppsrörens sus och tutande bilhorn på avstånd.

Det var som vilken vardagkväll som helst … men ändå inte …

Fönstret lite på glänt, kall luft mot varma kinder och en doft av snö …

Minnen klara som is och glas drog genom hennes medvetande … vita vidder, snöklädda granar, tyst skog och isbelagt spegelblankt vatten … och då, i det ögonblicket visste hon att inget längre skulle förbli som det var …

Doften av snö – en känsla av renhet, det förgångna skulle bäddas i mjuka, vita flingor, gömmas och en ny vår skulle komma då allt gammalt var förmultnat och borta.

I slutet av ännu en het dag stod hon, flickan, i köksfönstret, på fjärde våningen … såg solens sista sneda strålar silas genom grenverket i gårdens få träd. Det hade varit varmt, mycket varmt i flera veckor, första sommaren, där i höghuset i förorten, långt bort från det vanliga och hemtama …
Mumlande röster hördes från rumnmet intill, bröderna, den äldre och den yngre berättade om dagens fotbollsäventyr för varandra och föräldrarna och … flickan, hon stod där hon stod … hade inget att berätta och ingen frågade … hur det var …

Vintern var över, för den här gången, varma vindar och flyttfåglar hade dragit in över landet.

Flickan bodde nu på fjärde våningen i ett hus likadant som många av husen runtomkring.
Hus i tegel och betong, asfalterade gator och gårdar, sopnedkast, rinnande vatten och badkar.
Så annorlunda och långt ifrån den lilla gården vid sjön där svalorna nu byggde bo under taket, där hästhoven blommade i dikesrenen och där backarna snart skulle vara fyllda av vitsippor.

Hon stod avvaktande vid staketet där färgen flagnat, med det nya hopprepet i handen. Några flickor i samma ålder som hon fnissade och lekte någon slags lek vid den trasiga gungställningen, det var en lek hon inte kände igen eller kunde förstå vad den gick ut på. Tvekande tog hon några steg i riktning mot dem, kikade under lugg, kände aprilsolen i ryggen.

De upptäckte henne, stannade upp i sin lek, viskade hastigt till varandra, följde med nyfikna blickar hennes steg.
Flickan log försiktigt mot dem, öppnade munnen för att säga hej då de hastigt vände ryggen till och skrattande sprang därifrån. Ensam stod hon kvar med sitt hopprep släpande i backen, det nya med röda handtag som redan mist sin glans, såg de andra försvinna ur synfältet, kände klumpen av gråt i halsen och värken i magen.

I ett fönster på fjärde våningen stod en kvinna med tårar i ögonen och såg sin dotter med tunga steg komma gående tillbaka.

Det var en dag i april, solen värmde därute, men i de små rummen på fjärde vången var det kallt.

Flickan stod vid fönstret, tvinnande en hårslinga, hon huttrade och frös.
Utanför sänkte sig vintermörkret, den korta dagen led mot sitt slut, ytterligare en snöstormsdag till ända.
Snön yrde och drev igen vägen, lade sig i drivor på de redan höga vallarna. Det hade inte gått att ta sig fram till gården på nästan två veckor. Telefonledningarna var nedrasade, strömmen kom och gick, veden var slut i köket och det var svårt att ta sig ut till vedboden liksom det var svårt att ta sig till brunnen för att hämta vatten och maten var snart slut …
De var instängda, ingen tog sig dit och de tog sig inte ut.
Med sina mörka ögon följde flickan den yrande snön, såg granarna böja sig i den kraftiga vinden kände draget från golvet och fönstret … men hon visste inte då att det var sista vintern på gården. Hon visste inte att så fort tjälen steg ur jorden skulle flyttlasset gå …
Det var en fasansfull vinter, den sög kraft och must ur alla i huset, den var skrämmande och bister, lämnade ingen nåd
och flickans mor och far svor på att aldrig utsätta sig eller sina barn för något liknande – aldrig någonsin mer.
Så kom det sig att flickan lämnade stället där hon fötts för att aldrig komma tillbaka … för en vinter kom emellan henne och det som varit.

Jag är totalt vilse här inne …

Hittar fortfarande inte … ser bara de senaste gjorda inläggen …

Kanske ingen hittar mig heller!?

Vad hände egentligen … ?

Förändringar!
Hittar ingenting här och ingenting är sig likt! Finns det information om ”nya bloggen” någonstans? Någon som vet?

Suck!!!

Nu ropar vi hej till en ny vecka – måndag igen!

Visst är det härligt att kunna stiga upp till en ny helt oförstörd dag … ?!

Ha det bra allihop!