Hur lär man egentligen barn att på bästa sätt ta hand om sina saker? Det är frågan, det. De saker som är helt och hållet barnens låter vi dem göra lite vad de vill med, faktiskt. Alla enorma LEGO-figurer, till exempel, som de byggt ihop med möda efter en hel bok med ritningar, vill de riva ner dem och bygga om så får de det. Det kanske låter som en självklarhet, men det är inte i alla familjer som det går till så. Har man byggt, så får det stå.
Likadant med spel. Vi är inte så rädda om dem heller, kanske för att vi aldrig köper nya utan väntar tills de kommer i affärerna för en hundring. Blir skivorna repiga för att de glömmer lägga dem i fodralen, ja, då kan jag prova att rädda dem genom att bränna om dem (lite trixigt och kräver speciell konsol) och går inte det så får de spela något annat.
I själva verket är jag helt okej med att 90% av deras leksaker kan åka till återvinningen så småningom.
De. Har. För. Mycket.
Det finns aldrig en chans att de kommer att vilja ha ens hälften av grejorna med sig när de flyttar hemifrån.
Kanske kan jag gå med på att magasinera möblerna och en flyttkartong var med leksaker till eventuella barnbarn. Men att spara allt, i perfekt skick till nästa generation som i alla fall inte vill ha mer än en tredjedel? Glöm det.
Så, kanske jag inte ska försöka lära barnen vara rädda om sina saker?
Jag kanske ska lära dem att försöka leka mer med det de har och önska sig färre saker istället? Att riktigt använda slut på prylarna innan de fortsätter med nästa?
Jag kommer ihåg att jag pratade med en äldre människa vid något tillfälle, om att det är mycket bättre att dö utan prylar. Hennes mål i livet var att skänka bort varenda pryl och varenda öre på sparkontot innan hon dog. Att gå prylfri in i nästa värld, valfritt.
Inte en dum idé.
Det kanske balanserar upp en smula.
För de som har saker nu, de har alldeles för många (men herregud, vi har fem osthyvlar! Vem behöver så många?). Och de som har för lite har inget alls.
Fotografera
Permalänk
Anmäl1 Kommentar